På min klipphylla
När vi nu skriver den 18:e mars 2021 (om vi väljer att sitta och skriva ned dagens datum alltså och inte har något bättre för oss, som att baka skorpor eller sortera semesterbilder från 2005) så vill jag presentera en ominös spaning. Jag tycks befinna mig på en tillfälligt god plats men anar, i andan om, att mörka moln skockas på himlen.
Ibland kommer en bergsbestigare till en platt nivå, en säker bergshylla där han kan hämta andan och bygga upp sitt mod inför fortsättningen. Ovanför hans huvud finns de hemskaste utsprång och hiskligaste sprickor som kollisionen mellan två tektoniska plattor kan åstadkomma, men för tillfället sitter han trygg och tuggar på en pirattillverkad nepalesisk ”protein-bar” tittar på utsikten och vet ingenting om framtida elände.
Jag belevde mitt liv och vandrade tillvaron fram utan att önska någon något ont. Dagarna bläddrade fram och dramatiken uteblev å det tacknämligaste. Sakta började dock något mola. En liten smärta som sedan försvann. Jag ignorerade alla signaler, precis som man måste när man är en medelålders man, men sedan var jag tvungen att formulera alla indikationer: tandvärk. Så fort jag tänkt ordet blev det värre och jag visste redan från min traumatiska tandutdragning härom året att ett hål i en tand inte försvinner.
Att strunta i värken, det är en sund och fin reaktion men ibland hjälper det inte, trots att moralen vad det anbelangar allmän passivitet och i att stoiskt uthärda, borde belönas med en enkel lösning på problemet.
Men, nej. Alltså: tandläkaren.
Denne kunde dock inte hitta något fel på tanden! Det röntgades hit och dit tills jag blev självlysande men ingen kavitet hittades. Jag gick därifrån utan att ha torterats av den privata tandvården en enda sekund. Dock…fortsätter värken ibland. Den verkar ha tappat tron på sig själv en smula men den gör sig ändå påmind då och då.
Det är ett orosmoln på min himmel.
Jag har redan tidigare berättat om mina bekymmer med Silverpilen. Bilen som går sönder och sedan lagar sig själv. Fantastiskt. Otroligt. Faktiskt nästan omöjligt. Hmm…nu har den sakta börjat bli svårare och svårare att starta. Man får för varje dag bli smartare och smartare och komma på nya tricks för att få den att komma igång. Jag avskydde tunnelbanan redan tidigare men när man nu måste bära munkavle under hela resan så hatar jag den! Jag tar alltså bilen varje dag, trots att jag inser att den endera morgonen inte kommer att gå igång alls.
Det är ett orosmoln på min himmel.
Jag har fått ett brev. Inte någon privat parfymindränkt försändelse från en skandalomsusad go-go-danserska vars arvtant nu äntligen råkat snubbla i en trappa, nej ett vitt kuvert från Beckomberga vårdcentral. Där skriver M…nå, jag skall inte avslöja hennes namn här, men min husläkare, (som delar namn med en fårhund som Paul McCartney hade mellan 1966 0ch 1981 och skrev en låt om på ”The White Album”) hon, skriver där att det var länge sedan jag var där.
Var det länge sedan? Tja..? Det må hon ha rätt i, min tidsuppfattning har alltid varit gravt godtycklig. Hon har villigt skrivit ut nya blodtrycksmediciner men tycker nog ändå att jag borde komma förbi och mäta och testa mig. Jag, skriver hon, borde boka en tid innan receptet som går ut om tre månader är förbrukat.
Jag vet inte vad jag har för blodtryck. Jag vet att jag äter massor med piller varje morgon men sedan petar jag ju också i mig en hel del skräpmat och öl för att få tiden att gå. Inte vet jag vad som utjämnar vad. Inte vet jag vilka alarmerande värden som kommer att registreras på den lilla Vårdcentralen på Beckomberga när räkenskapens dag är inne.
Det är ett orosmoln på min himmel.
Men just nu mår jag bra. Tanden gör icke ont. Bil skall jag inte köra mer idag och blodtrycket verkar fin-fint. Jag sitter just nu på en solsmekt klipphylla i Nepal och gnager på en ”powerbar” och tänker på vad lätt allting är. Molnen är ännu under horisonten.
Snart fortsätter klättringen.