Paneltuppar
Här sitter jag nu och ser att det börjar bli sent. Men det är OK, det var ganska tidigt förut idag, så att det skulle bli sent vid den här tiden var väl bara att vänta. Jag tycker att jag jobbar varenda dag men egentligen sitter jag ju bara och kör buss och vissa dagar är jag t o m ledig. I morgon t ex.
Då skall jag skjutsa Frank och Filip till friidrottsskolan och sedan åka och köpa Falu rödfärg. Pojkarna skall förkovra sig i idrott och färgen skall vi ha till väggen på landet.
Det börjar bli en tradition att byta ut panelen på en sida av huset varje sommar. Vi köper an massa virke och The Big C. och hennes mamma och vemhelst annars vi kan lura, målar virket två gånger medan vi; Max och jag bryter bort den gamla panelen, sätter ihop byggställningar, fixar och donar, funderar på VIKTIGA problem och tar oss en pilsner.
- Inget öldrickande innan ni skall klättra upp på byggställningen!, ekar det över tomten.
- När tusan skall vi då klättra upp i den förbannade ställningen?, genljuder vi muttrande, och idyllen fortsätter.
Vi brukar släpa ut en radio och lyssna på Sommar och knastrigt torra P1-dokumentärer. Solen brukar skina och värmen brukar vara påtaglig. Sådan är traditionen och så har det varit. Vi mäter och sågar, svär över klantiga felmätningar och smackar belåtet när det passar.
Vi hjälper varandra med det dåliga samvetet när vi tar genvägar och fuskar;
- Ah, det är det ingen som märker!
- Nä, det duger åt dom som ska ha det!
- Om vi bara tar litet färg och duttar i…
- Visst! Det blir fin-fint!
- Det syns inte! Inte om man tittar härifrån!
- Du, då gör vi det!
Och så blir väggen tillslut färdig, röd och grann. Huset ser nytt och tjusigt ut och man kan njuta av ett gott utfört arbete.
Vi blir stolta och lyckönskar oss själva till vår hantverksskicklighet. Solen fortsätter skina och vi tittar oss lystet om efter nästa byggnadsprojekt.