Wipe out!
Så var det dags igen, jag är sjuk och hemma från arbetet. Det är snor och feber som regerar min tillvaro. Oro för karensdagar, ekonomi och framtida men rider mig som en mara om natten.
Fast det är ganska skönt att vara hemma också, jag har tittat på en lååång dokumentär om surfing på riktigt stora vågor ur ett historiskt perspektiv. Det började 1957 med att ett gäng från Kalifornien tog sig för att fara till Hawaii och börja surfa de stöddiga vågorna där. Nu för tiden far de ut med vattenskotrar till rev ute i havet och surfar på vågor som är 15 meter höga.
Det kan ju vara bra att veta.
Jag menar, kunskap är en lätt börda att bära.
Jag vill ju inte skryta men jag har själv litet erfarenhet av surfing. Det var på den gamla tiden innan jag växt fast i TV-soffan och bussätet.
Jag var på den vackra ön Bali i Indonesien dit jag tagit mig med en gammal vän. Vi åt och drack och roade oss i den heta solen och for hit och dit med ranka båtar och gnisslande plan och svalkade oss med kalla drinkar på Sari Club (som senare sprängdes av arga muslimer) på Kuta Beach. En dag beslöt jag mig för att testa vågorna och stegade fram till en av de uthyrare som fanns över hela stranden och bad om en fin bräda.
Jag fick en stor sak och tog den under armen och poserade för några bilder och stegade sedan ut i vågorna med hjältemod och handlingskraft i blicken.
Här hade historien kunnat fortsätta, men det gör de inte. Jag kunde helt enkelt inte paddla ut på brädan. Hade jag kunnat det så hade nog själva insurfandet varit en smal sak, men jag kom ingenstans.
Det gick bra att komma upp på brädan och lägga mig men när jag sedan skulle till att börja paddla så skiftade balansen på flytetyget och hela baletten välte. Jag ägnade mig åt att försöka paddla ut i över en halvtimme. Kanske ansträngde sig omständigheterna för tala till mig och, på sitt sätt, förklara att jag inte borde gå i närkontakt med vågorna?
Jag fick slokörad vandra tillbaka upp på stranden och skamset återlämna brädan. Så ni ser att; inte bara vill jag inte skryta, utan jag kan helt enkelt inte. Faktaunderlaget saknas.
Men hur bra surfar ni själva?
Frank har fyllt år och blivit översköljd med presenter. Caroline säger att han är bortskämd. Och om man med bortskämd menar att man får de leksaker man vill ha och att man får litet extra godis i veckorna och att man får vara uppe litet extra sent ibland och att man får frukost liggandes i soffan framför Cartoon Network varje morgon, så OKEJ!
Då är han väl litet bortskämd.
En smula.
Men han ville så gärna ha en smartphone och det nya spelet Skylanders till Wii så jag shoppade loss en smula och köpte det. Han blev JÄTTEGLAD.
Möjligen blev han också litet mer bortskämd.
Jag säger det igen; ditt barns kärlek är något av det finaste du kan köpa för pengar!
”There's a guy works down the chip shop swears he's Elvis”
Jag kom ihåg den gamla låten på tunnelbanan och slog upp den på Spotify och lyssnade på den. Den är en ganska enkel poplåt som låter country.
Vem sjunger den, satt jag på hässelbytåget och undrade. Jo, det var Kirsty MacColl (tack, telefonen, igen). Men var det inte hon som sjöng med Shane McGowan på Fairytale of New York? Jo, visade det sig.
Högst densamma.
Vid detta laget var jag redan hemma framför TV:n och gick in på Youtube och kollade klipp från konserter av Shane och Kirsty. Det visade sig att hon såg närmast besvärad ut och sjöng utan att bry sig om Shane som var full och sluddrade så att t o m mikrofonen såg förvirrad ut. (Alltså det råder inget tvivel om att Shane var ett geni när det gäller låtskrivande, men ett törstigt geni!)
Jag läste om att Kirsty MacColl hade dött 2000 i en dykolycka på Cozumel i Mexiko. När hon och hennes söner kom upp från ett dyk i ett avspärrat område kom en båt farande och för att skydda den son som låg i båtens riktning kastade hon undan honom och blev sålunda själv träffad av det framrusande skrovet. Hon dog omedelbart men sonen överlevde.
Se där, -Jag är inte bara sångerska och mamma, jag är en sjuhelvetes mamma!
Och död, men all heder åt henne!
Hon har en specialbänk i Soho Square där plaketten citerar från en av hennes sånger:
”One day I’ll be waiting there
No empty bench in Soho Square”
Båtföraren fick böter.
Annars är allt som vanligt.
Vi skulle titta på film härom kvällen. Frank fick välja. Han valde Rosa Pantern II. Som han har sett hundra gånger.
Varför är barn så begivna på upprepning, när de avskyr tjat?
Shane McGowan back in the day!
Shane McGowan, a few drinks later. 2009.