Kalles blogg The next gereration

OK. Detta är en redogörelse för mina resor på 80-talet. Det är ganska långt och om man inte är RIKTIGT specialintresserad så skall man nog inte läsa. Jag har inte läst igenom det själv och känner mig nöjd med det beslutet.

Jag brottas en hel del med mitt dåliga minne. Mitt minne är dåligt på så sätt att jag har fina färgglada, lyckliga minnen från speciella händelser, dock har de flesta av dem aldrig inträffat. Jag har ett mycket kreativt minnescentrum i hjärnan. Jag tänker mig dock att det är bättre jag vandrar omkring litet uppmuntrad av kul saker jag kommer ihåg som kanske inte riktigt hänt, än att jag gråglåmig snavar omkring i ett mollpudrat elände på grund av allt trist som jag tycker mig minnas.

”Vad är dröm och vad är verklighet? Finns det nå’n som egentligen vet?” som Stig Vig sjöng på den här tiden.

 

 

 

Med huvudet i fläkten

 

Det var en söndagsmorgon för en tid sedan. Ute var det svinkallt och inne i köket satt redan Caroline djupt försjunken i morgontidningen. Jag hade genom en rad onödiga göromål och förseningar ännu inte hunnit göra mig någon frukost. Men nu var hungern ganska svår och jag fick verkligen börja anstränga mig för att undgå svältdöden.

 Jag ställde mig vid bänken och slog på vattenkokaren. Detta placerade mitt huvud och därmed mina båda öron alldeles vid köksfläkten. Ur denna kommer det svaga ljud. Ett tunt vinande som vissa gånger påminner om spelande cikador. Sluter man ögonen kan man tänka sig utomlands. Vissa gånger påminner det mer om lågt sjungande fåglar.

För att kunna slutföra bryggandet av denna kopp te, som jag så hett åstundade, sträckte jag mig efter en tepåse. Denna, min egen burk med tepåsar, står på en tavellist vid fönstret. Nedanför på fönsterbänken har det dykt upp en yvig krukväxt vars lummighet sträcker sig ända upp till tavellisten och min lilla burk med tepåsar. Alltså fick jag putta undan ett stort ludet blad för att komma åt burken. Samtidigt som cikadorna lät allt högre.

Jag anmärkte till den tidningsläsande hustrun att detta var som att göra en kopp te i ett safariläger i Afrika. Hon mumlade att jag skulle taga vara på upplevelsen nu när det blivit så svårt att resa med restriktioner och stängda gränser. Jag betänkte detta en stund. Egentligen borde jag ju var tacksam att få en djungellik upplevelse i rådande vinter och allt det där andra som hon sa. Dessutom har jag ju blivit så rasande lat att jag är tämligen ovillig att åka någonstans numer.

Det är trevligt när man väl är där men resandet dit och allt besvär med hotellbokningar, transfer och sökandet efter restauranger…jag kan lika gärna bli hemma. Så denna lilla minisemester vid köksbänken passade mig nog ganska bra, tänkte jag.

Annat var det förr när jag var en ung caballero! Då skulle jag ut och göra världen osäker. Om jag minns rätt!? Det enda jag vet om mitt återgivande av minnen är att inte mycket stämmer. Jag kastar om vad som hände först med följden av det som i så fall ännu inte hänt. Och det som skedde i mellan, klistrar jag in som en avslutning. Kanske har inget av det hänt? Kanske har det hänt men hänt någon annan? Sven Hedin, kanske. (Fast att jag skulle ha skrivit Borggårdstalet till Gustav V, har jag aldrig fått för mig. Ännu.)

Alltnog, när jag endast var en arton-nitton år reste jag och en kamrat (L) till London, mest för att köpa LP-skivor. Var bodde vi? Vet ej. Vi var runt på en oherrans massa skivbörser och bar kilovis med vinyl med oss tillbaka till Sverige. Vi var på friidrottstävlingar i Crystal Palace eftersom L var (och är) kraftigt intresserad av just detta. Jag var mer tveksamt inställd men det var bättre än att sitta instängd i en skolsal på Bromma Gymnasium. Detta måste ha varit sommaren 1983. Tror jag.

Det var helt bestämt sommaren -84 då vi var ute och tågluffade. Det var jag L och P. inga bilder finns vad jag vet från dessa resor. Säkert är det inte någon stor tragedi men med tanke på alla bilder som tages idag, trots frånvaron av högtidliga tillfällen och strapatsfyllda resor, så verkar det litet konstigt.

Det blir svårare att minnas vad som hände när det inte finns en massa suddiga blixtbilder att hänga upp det på. Möjligtvis har jag några skrynkliga anteckningar i en plastlåda i källaren från londonresan.

Har man bilder men inga anteckningar från ett tillfälle eller en utflykt kan man alltid betrakta bilderna och sedan skriva ned det man kommer ihåg. Men har man endast anteckningar, kan man minnas så mycket man orkar, några foton kommer inte att bildas ändå. Visserligen skulle man kunna tänka sig att teckna eller måla bilder ur minnet men det verkar jobbigt och nästan omöjligt. Man blir så kladdig om fingrarna av pastellkritor.

(Kanske skulle jag kunna göra ett kollage på londonresan genom att klippa ut bilder ur den kolorerade veckopressen och gestalta det som hände? Jag kunde klippa ut en bild på en manlig mannekäng och säga att det var jag och en bild på någon korpulent politiker och skriva att det var L. Men några riktiga semesterbilder skulle det ju inte bli, utan bara förvirrande och i värsta fall modern konst.)

På tågluffen vill jag minnas att jag hade med mig en kamera. Till att börja med. Något hände med den. Den bytte ägare under oklara och ganska tveksamma former och kvar i den olycksaliga kameran fanns våra fina bilder. Om vi nu hade tagit några.

Jag minns trånga sovkupéer, en natt på stationstrappan i Venedig, rödvin i Grekland, restauranger i Paris och fler obekväma tåg. Mer rödvin. Det var nog ganska så roligt om jag inte tar fel. Jag hade med mig sex nittiominuters-kassetter med det mest nödvändiga ur Frank Zappas produktion. Har inget annat minne av packningen men något måste jag ju haft med mig antar jag.

Packning är en ständig orsak till oro. När man flyger är vikten av vikt och skulle det sedan komma fram att väskorna inte kommit fram kan man oroa sig däröver. I hotellrummet ligger väskorna i vägen och hämmar rörelseschemat mellan entrédörren, sängen, toaletten och, i bästa fall, minibaren. Men man kan ju inte ge sig till att kasta resväskorna i containern i gränden bakom hotellet, för vad skulle man då packa i inför hemresan?

Man kan packa i en stor hast om man har bråttom.

Jack Reacher, i böckerna av Lee Child, har endast med sig en tandborste när han reser, vilket han gör hela tiden. Han kan alltså packa i bröstfickan. Skulle hans kläder bli smutsiga köper han nya och kastar de gamla. Kanske i containern i gränden bakom hotellet.

När jag nu tänker tillbaka på gamla packningar jag har haft med mig på mina resor så slår det mig att jag ständigt burit på för mycket. Alltid har jag dignat under tyngden av ”för säkerhets skull”, ”inte kasta” och ”en extra är alltid bra att ha”. Jag kan inte minnas att jag någonsin känt något behov av att köpa kläder under en resa (Möjligen med ett undantag som jag kommer till senare. Påminn mig!) och det måste ju betyda att jag packat alldeles lagom med kläder eller för mycket. Aldrig för litet.

Jag har släpat med mig en hög med olästa böcker som stumma har fått sig en ordentlig rundresa. De har fått se mängder av hotellrum för att sedan låta sig bli uppackade hemma, lika olästa som någonsin förr. – Varför var vi ute och for? Frågar de sig säkerligen. Kanske tror de att jag utför någon ritual som när man tar en flaska sprit och seglar den söder om ekvatorn och sedan hem igen till Norge och kallar den Linie Akqavit. Men mina böcker kom nog aldrig över ekvatorn och definitivt inte till Norge.

Att försöka läsa filosofi när solen gassar på en strand och ölen kostar 10 kronor är dömt att misslyckas i alla fall.

Packningar finns ju också i kranar och motorer men de är ganska platta och kan bäras i handväskan om de vill över ekvatorn.

Jag åkte också till den grekiska ön Ios med L. Detta var 1985 om det kanske inte var något annat år. Det är en av Kykladerna i Egeiska havet och enligt legenden dog Homeros här. Inget av det där imponerade särskilt mycket på två 20-åringar från Sverige. Vi hade hört att Ios hade gått från hippie-ö till sanslöst-dygnet-runt-festande-tills-du-ramlar-omkull-ö. Inte minns jag om jag föll omkull men det gjorde jag förmodligen. Festandet levde upp till sitt rykte och något letande efter Homeros grav initierades inte av oss.

På den här resan har jag för mig att L. hade med sig en kamera. Det finns ett fåtal bilder bevarade men sedan var det något med laddandet av ny film som inte klaffade och vi exponerade nog alla bilder på samma filmruta. Det hade varit en massa suddiga blixtbilder från olika barer. Utanför barerna stod långa killar och tog tag i ens drinkglas när man vinglade ut på gatan. De hällde över drinken i ett plastglas och man kunde fortsätta att ragla omkring medan baren fick tillbaka sitt glas.

På stranden, ganska bred och fin, kunde man köpa stora Amstel-öl och äta litet moussaka. Vädret var hett och soligt. Alla var turister. Ön kan inte ha haft många invånare.

Efter stranden brukade vi vila en stund på rummet innan vi fortsatte ned i byn. Det var en bra upplevelse, även om festandet kanske var i intensivaste laget. Men det fanns inte så mycket annat att göra. Det var ens plikt att dricka några Tequila Knack och sedan skvimpa runt med en White Russian medan alla skrek och tjoade och spriten blandades med moussakan i magen. Nästa morgon var det redan 25 grader varmt och dags att åka till stranden.

Frågan är om vi hade så mycket energi kvar att ta bilder.

Nu blev de flesta alltså exponerade på en enda del av filmrullen. De små piggarna i kameran som skulle hugga tag i hålen på filmen och på så vis rulla upp den vartefter, kunde inte göra sitt jobb då filmen inte pillats in långt nog. Ett sätt att märka detta är att returspolen inte rör sig när man drar fram filmen efter tagen bild.

Likt Homeros mytiska grav, öns vackra natur och lokala ostar, var returspolar på kameror inte något som låg överst i prioriteringshögen i vårt sandiga hotellrum. Men då får man heller inga bilder. Det kan man lära sig.

Sedan dess har bevars digitalkameran och mobiltelefonen kommit och nu kan man väl knappt googla fram en bild på en returspolningsknapp längre.

Varför man nu skulle göra det.

Vi reste hem ifrån Aten och när vi kom till Arlanda hade vi för mycket sprit med. Eftersom detta var på den gamla onda tiden skulle allt kontrolleras. Medan jag kämpade med remmen till min resväska där spriten fanns, (den var nog mest min, faktiskt) så gjorde sig L. till och bjöd kontrollanten på godis och pratade lismande med honom. Till slut tröttnade han och skickade igenom oss okontrollerade.

En liten seger mot systemet. Och Systemet.

Annars har nog segrar mot byråkratin och reglementet varit nästan obefintliga. Lat som jag är har jag hellre följt reglerna och kopplat av i stället.

Jag har nog inte riktigt druckit White Russian sedan åttiotalet. Jag vet att ”The Dude” i ”Big Lebowski” hinkar i sig sådana och då kanske jag drack några till men annars är det inte ofta. Drinkar är generellt något som jag inte gillar så mycket. (Det verkar märkligt att skriva en sådan mening men jag menar i jämförelse med andra vätskor man kan dricka.) Det verkar liksom lättare att dricka en whisky som någon expert har försökt göra så god som möjligt, redan i flaskan. Bara att slå upp i ett glas och drinken är färdig.

Sedan minns jag inte några fler resor på några år. Eventuellt bilades det ned till Hamburg och gicks på skumma barer men det kan jag lika gärna ha drömt. Det är ju skönt att drömma ibland och att drömma om resor skär ju ned kostnader för både förflyttning och hotell till noll. Man slipper dessutom vaccinera sig.

Att vaccinera sig har alltid varit en dragkamp mellan förnuftet och snålheten. Man gick till en klinik och talade om vart man skulle resa och de började genast rekommendera minst ett dussin sprutor man bara var tvungen att få i sig om man inte ville leka med sitt liv. Det ville man ju oftast inte men den sammanlagda kostnaden för alla dessa medikamenter blev så hög att själva flygbiljetten verkade nästan gratis…men det var den inte. Inte alls.

Alltså måste man börja sålla mellan alla sprutor. Man frågade sig om man verkligen skulle komma att sova under bar himmel på landsbygden i sydost-asien? Skulle man jobba med nötkreatur i Mexiko? Nej, kanske en god biff på en hyfsad restaurant men inte ville jag dra på mig jobbar-jeans och boots och själv driva in djuret mot grillköket. Den sprutan gick bort. Tillslut stod man där med en lista på de allra nödvändigaste vaccinationerna. Då gällde det att spara på nästa möjliga sak.

Kanske kunde jag få dessa mediciner utskrivna på recept och hämta dem själv? Jaså, vadå, vad menade jag? Jo, jag jobbar på ett sjukhus och där går det omkring massor av sjuksköterskor som skulle kunna injicera mig alldeles gratis?! Jaså…sjuksköterskor…på långvården? Javisst! De verkar inte ha särskilt mycket att göra och alla prylar finns redan där tack vare Stockholms Läns Landsting. Sprutor, kanyler, plåster och ett medicinskåp fullt med knark. Jo, jag antar det.

På så vis kom kostnaden trots allt ned i rimliga nivåer och ett visst skydd erhölls. Som vi senare skall se räckte det inte alltid, men förmodligen gjorde det i alla fall en psykologisk nytta. Man kände sig ganska odödlig. ”Fan, Japansk B-Encefalit: 500 kronor! Klart vi skall hyra motorcyklar! Vad kan gå fel nu?”

Ack, ja. Ungdomens logik. Ungdomens förvissning om att man är odödlig! Den som nu har förbytts i en helt annan förvissning. Nu när ungdomens odödlighet har sträckt sig litet längre än man själv räknade med, så börjar man inse att det finns en stor sak man liksom inte kan vaccinera sig emot. Ungdomens känsla av odödlighet var bara en glansig tidning på björkfanérbordet i dödens väntrum. (Men artiklarna var bra och korsordet blev i alla fall halvlöst.)

Men nu skall vi inte deppa ihop för tidigt. Det är fortfarande 80-tal och nästa resa skulle komma att gå till Mallorca. En ö i Balearerna i västra Medelhavet. Något som alltid brukar nämnas för att ge resor dit en litet mer kulturell anstrykning. Eller i alla fall geografisk. Man reser liksom inte till ett hotell med bar och fest, utan till en bergig ö som sticker upp sina lummiga kullar och bländande stränder ur det azurblå havet, smekt av den vibrerande sydeuropeiska solen.

Jag kan inte minnas att vi någonsin planerade denna resa. Det måste vi ju ha gjort men jag kommer inte ens ihåg att idén blev framkastad. Plötsligt var jag bara där och partyt var i full gång.

Jag reste med P. och L. Vi var ju gamla gymnasiekamrater och måste suttit på någon restaurant i Götgatsbacken och fått denna briljanta idé. Vi reste dit med Club 33, om den är bekant. Man skulle vara yngre än 33 år och, antar jag, gilla att ha det lattjo lajban. Inga barnfamiljer. Inga åldringar. Inga onödiga människor, bara party. Det fanns bl a en praktisk funktion som hette ”Happy Cash”. Det var utifall man skulle gå sta och göra av med alla sina slantar och det ändå återstod några dagar på semestern. Då kunde man säga detta till Club 33:s representanter på plats och då fixade genast dessa påpassliga och solbrända gossar och flickor, en alldeles ny bunt med pengar som man sedan kunde göra av med.

Festen kunde fortsätta.

Problemet, eller det eventuella problemet, var att när man sedan kom hem till det socialdemokratiska och rejäla Sverige blev man tvungen att betala tillbaka alla pengar. Ingen pool, ingen medelhavsvärme, inga spanjorskor i bikini eller White Russian, bara räkningar. Förmodligen blev man även ålagd att betala något slags ränta. Kanske andra avgifter och andra hemskheter, det vet jag inte. Det är några av de hemligheter som Club 33 bara informerade ”Happy Cash”-gruppen om, antar jag.

Mina pengar måste dock ha räckt. Jag minns inga räkningar efteråt.

Solen stekte ned på poolen och baren var öppen. Vi var unga och tyckte oss nog vara ganska enastående. Jag vet att jag gjorde det. Kanske var vi också de tre bästa gentlemännen på Club 33 den veckan? Jag vet att jag pratade flamländska med ett par från Holland i baren vid poolen redan första eftermiddagen. De förstod vad jag sa och vi firade med några öl. Vi firade litet till och det var nog tur att jag bara kunde en mening, annars hade vi nog varit kvar där till kvällningen.

Det kanske vi var? Jag minns inte.

Veckan gick i festens tecken. Jag minns några saker. Vi måste ha fått för oss att gå och bowla. Det kan mycket väl ha varit min idé men jag vet inte. Var befann vi oss? Vid hotellet? Inne i Palma? Asch, i en bowlinghall.

Hur det nu än var så började jag diskutera USA:s inblandning i internationell politik med en kille från flottan. USA:s flotta. Han var en afroamerikan på säkert två meter och en matchvikt på 120 kilo. Först var han inte road. Faktum är att road blev han inte alls. Det låg i farans riktning att jag skulle åka på en snyting. Detta av en kille som förmodligen hade UPPFUNNIT snytingen.

Han halsade då och då ur en konjaksflaska han hade i bakfickan. Kloten rullade på banorna och käglorna trillade. Musiken dånade. Jag måste ha tagit fram varje uns av diplomati jag hade i kroppen, ty innan vi gick därifrån blev vi ganska överens och jag fick en klunk ur hans plunta. Vi blev väl inte bröder direkt, men jag slapp stryk och i vissa fall är det en särdeles lyckad utgång.

Men allt festande började tära på mig och en förmiddag mådde jag riktigt illa. Jag såg till att hyperventilera i en timme i badrummet för att inte spy och sedan började jag krampa. Hotelläkaren tillkallades och började på sitt förnumstiga sätt påpeka att alla besvär berodde på för mycket drickande av alkohol och hur han hade sett detta förut. Jag borde kanske ha nöjt mig med de lugnande medel jag fick och lagt mig att sova, men jag insisterade på att jag var förgiftad av (visst, ni har redan gissat det) en kaktus.

Jag hade förvisso skrapat i en kaktus som hängde över en mur när vi var ute på något slags promenad och sagt: aj. Men försöken att få denna blomsterincident som orsak till mitt ynkliga tillstånd, avfärdades omedelbart av den luttrade läkaren och han gick smackande därifrån. Under kvällen blev Club 33:s klenaste festprisse övervakad av sina båda kamrater där de satt på balkongen och drack vin. Han kände sig inte som någon swinging playboy, kan jag försäkra. Men hem kom jag och återställd blev jag och efter några dagar var jag lika säker på min förträfflighet som någonsin förr.

Från den här resan tror jag det finns bilder. Jag måste verkligen gå ned i källaren och hämta både album och anteckningar. Det borde kunna klargöra vissa saker.

Vad man aldrig bör göra när man har fått ett gammalt minne helt klart för sig är att kontrollera det med någon annan som var med. Denne någon har en helt annan uppfattning. Ibland något som tvingar dig att ompröva din hjältestatus baserad på ovan nämnda minne. En matta dras undan, på vilken du byggt ett slott av drömklotsar, och minnet börjar rasa.

Men ännu vet man inte vem som kommer ihåg rätt. Kanske är det trots allt du? Men inom sig vet man att det nog…kanske…förmodligen…uppenbarligen…bevisligen inte är så. Allt blir ställt till rätta men ändå känns det som om man blivit bestulen på ett minne. Man tänker: hade jag inte kunnat få ha kvar det där?

OK, det är inte sant - men det är ju ändå mitt minne! Jag vill tro på det igen! Verkligheten kan gå någon annanstans och ”den korrekta historien” borde väl ha annat att tänka på. Jag återtar mitt felaktiga minne och omstöper det till verklighet! Det här är inte Nürnbergrättegångarna, jag vill bara ha mitt anekdotiska felaktiga minne tillbaka. Låt mig förfalska historien, bara litet!

Men, nej. Du var inte där den dagen, den bilen köpte vi inte förrän 1978, huset byggdes inte förrän året därpå, e-mail fanns inte på 80-talet och Jussi Björling var aldrig din onkel även om du sjunger i duschen.

Alla minnen är falska.

Eller kanske bara subjektiva. Kanske var det på den här resan som kameran försvann och inte på tågluffen, ty jag kan icke finna en endaste bild. Visserligen har jag, när det kommer till sortering av foton från förr, lutat mig mot kaos-metoden som inte är särskilt logisk men spar massor av tid.

(Människan har sparat tid i alla tider. Världen borde vara full av tid vid det här laget. Det kanske den är också. Kanske skulle man bege sig ut på spaning efter den tid som ännu inte flytt och se hur den har det. Det är hög tid.)

Jag sitter här och funderar, vilket år var detta? Kan det ha varit 1988? Det kan det ju ha varit, men det är knappast säkert. Men om det är det så måste jag nog kasta om ordningen litet eftersom jag vet att jag var på Roskildefestivalen 1987. Det har jag ordning på eftersom vi var och tittade på Cornelis Vreeswijk som dog bara månader efter. Då blir kontrollfrågan: levde Cornelis när vi satt och groggade på Club 33?

Kan inte minnas att han var mycket på tapeten där nere på Mallis. Han var definitivt inte där, det skulle jag ha kommit ihåg. Han var däremot i Rio 1967 eller så för att spela in den där filmen som jag inte har sett. Han blev ju djupt influerad av musiken därstädes och det hörs på efterföljande LP-skivor. Han spelade samba o dyl.

Inte var han världens bästa instrumentalist, men jazzgitarristen Rune Gustafsson sade att han gjorde väldigt mycket med sitt gitarrspel med tanke på det lilla han kunde. Jag har läst några biografier om Cornelis och han hade det nog inte så lätt. Han hade den egenheten att han tyckte att allt intjänat gage tillhörde honom, bara honom och bandet, inte Skatteverket. Han placerade hundralapparna i en medhavd plastpåse och använde vid behov denna som sin plånbok. Om man skall tro på berättelser om hans givmildhet och benägenhet att bjuda så var nog den där påsen oftast tom.

Alltnog, det var sommaren 1987 och jag och en man vi kan kalla för Nollan, eftersom han ändå kallades för det, och han finska flickvän S. skulle köra ned till Danmark för att njuta av litet musik. Nollan hade en gammal Volvo som han var mäkta stolt över och kallade Pärlan. I mina ögon såg den mest gammal och opålitlig ut men eftersom konsekvenstänkande ännu inte draperat sin trista mantel runt min hjärna så körde jag gärna 60 mil med en gammal skrothög.

Nollan och S. skulle sova i bilen och själv hade jag med ett tält och en sovsäck. Biljetter vet jag inte om vi hade skaffat i förväg eller köpte på plats men in kom vi och dansk öl började vi dricka. Bilen stod parkerad med hundratals andra på en äng. Det var meningen att de som ville campa (jag) skulle gå bort till ett annat område och slå upp sitt tält. Detta hade jag i hastigheten glömt och när vi, väl beskänkta, kom tillbaka till bilen framåt småtimmarna var det knappast läge att börja söka campingplats. Jag tog helt sonika ut tältet ur bilen, lade det mellan parkerade bilar, tog min sovsäck och kröp in. Tältpinnar hade jag aldrig kunnat fixa till och linorna hade aldrig fått plats ändå så tältet var mer som att sova under en presenning.

Jag vaknade som en vakuumförpackad böckling mellan bilarna men kom snart i gång igen. Mina linser hade jag dock inte kunnat pilla ut, vilket som skulle visa sig besvärligt senare. Övrig hygien, naturbehov och allmän värdighet måste ha skötts på något sätt, men banne mig om jag kan minnas hur.

Vi måste väl ha tittat på en hel del konserter. Jag minns mest Cornelis och Iggy Pop. Det dracks Kirsberry och mängder av öl. Från denna resa finns det faktisk bilder eftersom jag köpt en begagnad systemkamera på Expert på Fridhemsplan.

Det är inte särskilt bra bilder men de väcker minnet till liv igen. Antar jag. De ligger fortfarande kvar i källaren. Men jag vet att jag visade min väna moder korten och hon tittade på en bild på Nollan och sa ”Va’ trevligt, spelar han flöjt?”

Nej, Nollan spelade inte flöjt. Inte det minsta. Däremot rökte han mer brass än Cheech och Chong gjorde på en hel långfilm. Han satt helt enkelt och drog ett av sina allra djupaste bloss på en pipa och mamma misstog detta för en munter flöjt. Jag höll bara med, vad jag minns, och började tänka på hur irriterande det skulle ha varit om han verkligen spelat flöjt.

Jag körde oss hem mitt i natten till måndagen. S. skulle gå direkt till jobbet kommer jag ihåg. E4 var inte renodlad motorväg på den tiden. Tror jag. Jag minns att jag fick köra om en massa långtradare som blinkade med sina vänsterblinkers när det inte kom någon mötande trafik. Vi kom lyckligt hem. Nollan vaknade bredvid mig just som vi svängt upp på Tranebergsbron. Jag höll 80 km/t eftersom nattens körande hade gjort mig fartblind. Han bad mig ta det lugnt, för tusan. Det är det närmaste jag kommit att vara som Jack och Neal på roadtrip tvärs över amerikanska kontinenten. Och det var inte särskilt nära. I stället för Kalifornien kom vi fram till Hässelby Gård.

Jag fick stora problem med mina linser efter detta och vid en kontroll visade det sig att jag fått något slags allergi mot linser p g a misskötsel. Under lång tid var jag tvungen att vandra omkring med glasögon och se ofrivilligt pretentiös ut. Kanske hade det varit bättre att söka upp tältplatsen och ta hand om linser och tandborstning? Det kommer vi aldrig att få veta.

Jag skriver pretentiös men egentligen borde man ju bära glasögon i stället för linser. Det är ju inget fel på glasögon. Man ser litet fjantig ut men det måste man kunna bjuda på. När nu åren har gått och jag ändå börjar se fjantig ut över hela kroppen borde det inte vara någon stor sak att börja bära glasögon, men…det är det.

Dessutom har det blivit ännu fjantigare eftersom linserna jag bär gör att jag måste använde läsglasögon. Alltså sätter jag i linser för att kompensera dålig syn på långt håll och detta resulterar i att jag måste ha läsbrillor för att se på nära håll. När jag tar ut linserna kan jag se fint att läsa. Allt är stjärnklart, men flyttar jag tidningen en halv meter bort ser jag ingenting av texten. Utan glasögon eller linser i trafiken skulle jag krocka med första bästa hus. Jag ser illa, det är helt klarlagt. Jag lider naturligtvis mycket. Det är inte kul att bli gammal.

Jag vet att de finns de som har det värre, men det finns ingen som klagar så mycket som jag. Där är jag unik.

På väg ned mot Roskilde stannade vi den gamla Volvon (eventuellt för att den kokade, ty det gjorde den ibland, Pärlan) vid Rökstenen i Ödeshög. Det är en runsten som förut varit byggmaterial i en kyrka. Den berättar om en massa märkliga saker, ”Tjodrik den dristige” figurerar, och jag är förvånad över att vi valde en så pass kulturell plats att stanna på (om det nu inte var bilen). Det finns i alla fall en bild på stenen i mitt fotoalbum, den sitter innan den där med Nollan och flöjten.

En liten detalj som kan vara värd att nämna här är att jag hade på mig en av de allra fulaste hattar som textilindustrin lyckats producera. Den ömkansvärda huvudbonaden hade fått hjälp av mig via ett par spritpennor för att bli ännu mer anskrämlig. Det var hatt liknande den som monsieur Hulot bär i ”Semestersabotören”. En vit sladdrig tyghistoria på vilken jag alltså hade skrivit något om Frank Zappa och säkert en massa andra viktiga budskap. Förmodligen hade jag fått för mig att det skulle vara en ”festival-hatt”. Det blev det ju också men inte var den vackrare för det.

Dessutom blev aldrig någon festivalbesökare. Två festivaler i Danmark är det enda jag kan komma ihåg. Tror inte hatten var med i början av nittiotalet på Midtfyns-festivalen. Vet inte var den blev av men för Carolines skull kanske jag letar rätt på den.

Under stark påverkan av H. som jobbade på Råcksta Sjukhus vid den här tiden blev Indien ett intressant resmål. Jag och en annan av de som jobbade där på timanställning, N., började så smått planera att vi borde åka dit om det nu var så underbart som H. påstod. Han beskrev den avslappnade stämningen och hur nästan ingenting fungerade och sedan visade sig fungera, trots allt, fast på ett bakvänt, buckligt, knaggligt och oväntat sätt. Hur lagar och bestämmelser var som gummisnoddar som kunde dras ut, dras åt sidan och lindas kring vadsomhelst bara man gav ut litet backsheesh. H. pratade om detta då och då under långa arbetspass på avd 7 och snart bestämde sig N. och jag för att åka dit. Vi beställde biljetter med Aeroflot, via Moskva, i slutet av november 1989. Jag är ganska säker på datumet men det kan också vara fel. Men på hösten det året var det i alla fall.

Vår första långresa. Det var massor att förbereda. Men jag var 24 och inte helt seriös i alla lägen. Vid någon tidpunkt på sommaren hamnade jag och andra på krogen Harry’s vid Hötorget och hade en munter kväll. Jag blev kanske väl munter och detaljerna har väl aldrig blivit helt kända, men dagen efter vaknade jag upp med en monumental bakfylla och en obändig lust att åka till Gotland. Snart fann jag mig med en minimal bag på Arlanda väntandes på en flygstol till Visby.

Detta var inte bra. Inte enligt planerna. Jag skulle vara hemma och jobba och spara pengar inför resan senare på hösten. Dessutom var redan en resa till Gotland inplanerad under sommaren. Ingen begrep något. Jag fattade inget själv. Under några dagar irrade jag omkring på ön i en skrotig hyrbil med ett hyrt tält i bakluckan och tänkte tunga och viktiga tankar.

Ibland är ju det själva meningen med att resa, man får tid att fundera. Det erbjuds ett annorlunda perspektiv på tillvaron och främmande miljöer inspirerar till nya synapser. En vacker solnedgång över ett salt hav, hopplös schlagermusik från en blinkande bar, vackra vyer från en klippa eller rasslet av en skara kackerlackor över ett betonggolv, allt kan hjälpa till att knuffa in dig i nya tankebanor. Att finna ett nytt lugn där vardagens nedslitning piskat upp ett stressigt skum.

Kan dock inte påminna mig några särskilt imponerande tankebanor som resultat av denna märkliga resa. Har inte hittat några anteckningar heller.

Jag vill minnas att vi for tillbaka till Gotland senare samma sommar för delta i Stångaspelen och spela Pärk (eller hette det Bakpärk?). Detta kan också ha varit något helt annat år. Pärk är en ganska märklig sport och N. var väldigt engagerad i att försöka bilda ett Stockholmslag. En tung och ganska otäck läderboll skall klapps till med handflatan så att den flyger över på motståndarens planhalva. Hur spelet går till mer exakt torde vara svårt för fastlänningen att helt begripa sig på.

Att tro att vi från Stockholm skulle ha den minsta chans mot de stabbiga bondsönerna från ön, var…ett misstag. Det började med att motståndarlaget hivade upp en grumlig dunk med Gotlandsdricka, eller Dricku, och insisterade på en förbrödrande skål före matchen. Redan där borde vi ha anat. Kanske gjorde vi också det.

Det smakade vidrigt. Det var som att tömma en malörtsbägare just före kampen. Bondpojkarna var uppenbart samspelta, storväxta och deras valkiga handflator daskade till pärkbollen så den visslade förbi oss. Vi åkte på en stor förlust men fortsatte med gott humör. Matchen slutade, spelen fortsatte och fler människor reste ner från Stockholm. Det blev ett litet semester-gäng som festade en smula under några dagar.

Hemma igen jobbade vi värre än någonsin. Det gällde att ta dubbla pass och jobba mellan 07:00 och 21:00. Då fick man extra betalt och kunde äta litet gratis mackor från sjukhusköket. Det fanns många små knep för att spara pengar och många sätt att underlätta en arbetsam tillvaro. Taktiker som inte alltid var helt rumsrena. (Överhuvudtaget är tiden på Råcksta Sjukhus en kökkenmödding som man nog helst inte skall börja röra runt i.) Det viktiga var att vi tjänade nog med pengar för att köpa biljett, guidebok, vaccinationer och en hel del annat. Vi fick t o m pengar över till en ordentlig reskassa.

Guideboken var förstås: Lonely Planet India. Den lästes ganska intensivt inför resan och plöjdes dagligen borta i Österlandet. Nu är den tämligen gammal och tämligen sliten, men den finns kvar. Nere i källaren har den fått sällskap av mängder av andra Lonely Planet. Den där första boken om Indien satte en standard som sedan följdes under många andra resor.

Det gick liksom inte att åka till ett land utan en LP som förklarade var man skulle bo, vilka restauranger som var billigast och vad man helst borde se. Det är först nu jag har begripit att varenda hippie, beatnick och generellt irriterande snubbe i västvärlden OCKSÅ hade Lonely Planet och att det var därför jag alltid tycktes befinna mig på samma plats som en massa hopplösa batik-fånar som åt grönsaker och spelade flöjt tills man spydde.

Vad jag skulle ha gjort var att köpa en helt annan guidebok, en som riktade sig till bekväma fetknoppar, och hamnat i sällskap med dessa i stället. Det inser jag NU!

Indien är ju ett väldigt stort land och det är nog tur det, eftersom indierna är så många. De skulle avgjort få svårt att rymmas i ett litet land. Alltså måste vi räkna med att avstånden var riktigt stora. Jag minns inte något om vad vi planerade göra när vi kom fram. Var vi tänkte oss att åka. Goa fanns definitivt med på listan men jag tror att planerna var tämligen grandiosa med visiter i intressanta små avkrokar och kanske några dagars vegeterande i en sällan besökt liten stad. Som det nu blev kan inte vi två anklagas för att ha nött överdrivet på Indiens fjärrtågnät. Om det nu skulle framstå som litet slitet idag är det inte vårt fel. Men först till resans början.

Mellanlandningen i Moskva var mer än 20 timmar och vi bussades under sträng bevakning till ett transithotell. Detta var under Sovjetunionens sista flämtande suckar och politbyrån ville knappast ha västerländska imperialister springande i det planekonomiska idealsamhället så vi låstes prompt in på hotellet. Detta var inget lyxhotell, kan man säga, men hade vi vetat vad som väntade i Indien, så hade vi kanske passat på att njuta av den kommunistiska bekvämligheten. Vi fick en matkupong och löste in den mot en tallrik med…mat, antar jag. Oklart exakt vad det var. Det var barska tanter i bespisningen. Barska.

Flygningen med Aeroflot var säkert något av en chock. Dock har jag flugit med dem flera gånger efter och blandar ihop alltsammans, men man blev fundersam över servicen ibland. Någon gång brydde sig inte personalen om att samla in brickorna efter maten och när ett par timmar gått och folk började behöva ett toalettbesök, staplades brickorna på varje ledig yta och välte och allt blev en riktigt rysk röra. Det var barska flygvärdinnor. Barska.

Vi landade i New Delhi och hamnade på ett i hotell i Paharganj som jag tror hette Anaud. Utsikten inkluderade ett slakteri utan glas i fönstren. Detta etablissemang åtdrog sig uppmärksamhet från traktens flugor, vilka räknades i tiotusental, och vissa styckningsdetaljer var täckta av dem. Hade dessa flygfän bara samarbetat och lyft unisont, hade de kunnat flyga i väg med ett lammlägg och ätit det al fresco i närmsta park.

Många underliga saker såg vi i Indien, dock aldrig detta.

Vad vi, N. och jag, inte riktigt hade förstått var hur intensivt folklivet skulle vara. Vi hade inte räknat med att bli approcherade av så många försäljare, lurendrejare och rickshawförare. Vi var inte förberedda på smutsen och det öronbedövande gatuljudet. Kossor på gatorna. Det fanns affärer som var på storlek med en glasskiosk, men innehöll mer varor än ett IKEA-varuhus. Alla bilar tutade. Folk blängde. Folk haltade, de saknade ett öga, de saknade ett ben, de saknade vett, de saknade pengar och de ville sälja fantastiska ting till oss. Vi blev virriga av alltihopa. Det blev för mycket för oss och när pojkar som vi blir förvirrade brukar det sluta med att man reser till Nepal. Detta gjorde också vi.

Färden företogs med tåg i andra klass. Resan gick ganska smärtfritt och på en måndag förmiddag ankom vi Gorakphur, varifrån vi förstått att bussarna mot Nepal avgick. Men bussen skulle inte gå förrän nästa dag och vi var tvungna att hitta logi för natten.

Tydligen var jag ganska känslig för kryp, spindlar och mindre gnagare vid den här tiden ty jag hade en lista att följa när jag skulle gå på indiska toaletter:

Anteckningar:

 

§  Ok, jag kanske är överkänslig när det gäller spindlar och ormar och ödlor men "gå-på-muggen-proceduren" är

 

1)    Öppna haken (muggen hålles alltid låst så att det som är därinne inte ska slippa ut i rummet).

 

2)    Glänta på dörren.

 

3)    Titta försiktigt in och luta sakta in huvudet och kolla väggar, tak och golv.

 

4)    Gå in och ställ dig i position.

 

5)    Sluta att titta och börja urinera. När du väl har börjat är det ingen idé att titta efter kryp längre, för då kan du ändå inte fly någonstans.

 

6)    Försvinn hastigt därifrån och lås dörren.

 

Detta är från min resedagbok. Den kan tyvärr inte citeras i någon större utsträckning p g a hur usel den är, men jag tar ändå vissa bitar för att det är skrivet just då och just där. Det är, trots alla klumpiga formuleringar, ett tidsdokument.

Vi åkte till Modern Hotel och fick tag på ett rum:

”För 50 rs fick vi ett dubbelrum med dusch och toalett. Det var många olika spindlar i farten på toaletten och duschen var utan varmvatten men det var ändå skönt. Vi somnade omedelbart och vaknade inte förrän klockan var närmare fem på eftermiddagen. Då visade det sig att det var för sent att ordna med någon av de saker vi hade tänkt oss; nepalesiskt visum, frimärken, filtar, pengaväxling och inköpande av whisky. Vi gick in till stan och åt på ett hotell. Det var inte gott. Sedan åkte vi till stationen med cykelrickshaw. Det var fasansfullt till en början, men man vande sig.”

Vi var tvungna att växla pengar och, som saker nu blivit, köpa oss en flaska whisky för att gjuta mod i våra trötta globetrotter-kroppar. Båda sakerna visade sig omöjliga vid denna sena timme. Men vid närmare efterforskningar skulle det eventuellt gå, det finns ett hotell en bit bort…Plötsligt hade vi både växlat pengar och köpt en flaska. Vi tog en rickshaw hem till Modern Hotel och ”spelade kort och drack”.

”Hotellrummet i Delhi hade haft ödlor på väggarna men här fick vi i stället umgås med möss och små råttor som sprang över golvet. När vi hade tömt merparten av flaskan gick vi och lade oss.”

Nästa dag tog vi oss vidare mot gränsen. Det var trångt på bussen men vi stod ut, Nepal hägrade.

”Sunauli.  Det var dit vi skulle. Det låg på den nepalesiska sidan och vi hade inga visum.”

Men som det mesta andra så ordnade sig också detta och vi köpte biljetter och fick visum och precis vid gränsbommen mot Nepal hittade jag en Beer Bar där vi sjönk ned med ett par Kingfisher och jag satt och funderade över kossorna på Delhis gator:

”Där står dessa kreatur mitt i gatorna och bara stirrar slött rakt fram. Bussar far förbi på ena sidan och mopedrickshaws och cyklar visslar förbi på den andra. Det är centimeter ifrån de heliga fäna, men de förblir fyrbenta under av lugn. Ett mycket starkt signalhorn är den viktigaste och mest använda detaljen på varje indiskt fordon, men inte ens en kakofoni av dessa kan få djuren att göra en onödig blinkning.”

Alla tiggare, försäljare och allmänt intresserade började gå oss på nerverna. N. var lång och blond och jag var…litet kortare och inte fullt så blond, men vi var ändå ett par som stod ut i jämförelse med resten av människorna. Alla blängde, alla glodde och alla ville oss någonting. Vi ville vara ifred och började bli så smått irriterade:

”Det klev förresten på en skäggig dåre i något slags dräkt och mumlade ramsor. Han bar på en liten korg med blommor i. Innan jag visste ordet av hade han viftat framför mig några gånger och plötsligt hade jag en kladdig röd fläck mellan ögonen. Sedan ville han till råga på allt ha betalt. Han fick inget.”

Bussen mot Pokhara i Nepal tog evigheter, elva kilometer tog flera timmar på de vindlande bergsvägarna. Vi hade en bergvägg på ena sidan och ett stup på andra. Vi mötte många fordon, många lastbilar som var glatt målade och hade långa texter på hindi och nepalesiska på sig. Gissningsvis för att ge dem den lilla extra turen som behövdes för att överleva en färd på denna vansinniga väg. Det tog mycket längre än utannonserat och vi kände av den tunnare luften och mådde inte helt bra. Men äntligen kom vi i alla fall till ett delmål:

”Till slut var vi i alla fall framme i Tansen och bussen stannade, det var dags för en liten rast. Under pausen sysselsatte sig busschauffören med att meka med bussens underrede. Något var tydligen utslitet. Det bildades en stor klunga med folk runt omkring och alla hade sitt eget recept på hur problemet skulle lösas. Till slut tog man fram en machete plus en lång planka och yxade till en reservdel som sedan applicerades på vederbörligt sätt.”

Vi körde vidare med den nya delen och allt fungerade bra, men de ovanliga upplevelserna slutade inte:

”En herre som färdades på taket hade just denna dag tagit med sig sin favoritget på en resa i bergen. Man kunde se dem på skuggan bredvid bussen. Han hade geten bunden i ett rep och stod ovanpå vår sida av bussen. Detta resulterade i att när geten kastade vatten rann det över taket, ner i dropplisten tills den tog slut och sedan blåste det in genom det öppna fönstret. Det var där min axel och geturinen möttes för första gången. Det vart kladdigt och det fanns ingenstans att ta vägen och vi frågade om inte gubben kunde flytta sig till andra sidan busstaket. - No, sir. It's impossible.”

Färden fortsatte timme efter timme och vi började misströsta men i den mörka asiatiska kvällningen kom vi fram till Pokhara och fick tag på ett hotell. I resedagboken klagar jag litet över priset men konstaterar att det trots allt inte översteg 20 kronor per person, så det fick duga.

Häruppe var tempot och människorna lugnare och de två resenärerna började lugna ned sig en smula. Vi började njuta av resan och fick t o m för oss att vi skulle ut och gå i bergen med en guide. Vi betalde den här snubben vi stötte på en hel del US dollar och han fixade all utrustning. Han skulle dessutom ha 20 dollar om dagen. Vi tyckte det var hutlöst dyrt, men gick i alla fall med på det.

Nu var vi ute i naturen på riktigt. Här var gott om plats och fantastiska vyer över Annapurnamassivet. Vi mötte nepalesiska bärare som samlade ved uppe i bergen och satte ihop dem i enorma knippen som de sedan bar ned med pannband för att sälja i Pokhara. Vi blev bjudna på getmjölk, jag hoppas att det var getmjölk (!), och vid ett annat tillfälle kom en gammal man fram med en pipa som han stoppade med något och ville röka med oss. När man är gäst i ett land så måste man vara artig, så jag tog ett par bloss.

Barnen i de byar vi passerade sprang ut ur husen när vi kom och glodde på oss och skrek och klappade i högan sky. De satt och stirrade på oss när vi åt och hade vi några slantar eller godis så tog de tacksamt emot. Övernattningarna skedde i hus på bergssluttningarna. Guiden lagade mat:

”Guiden är en framåt och öppen typ men ibland är hans engelska svår att förstå. Han har flera gånger påpekat att han har varit kock så nu är han på undervåningen och ska laga litet middag åt oss. Han ska nacka en kyckling för att koka eller något sådant.”

Han hade t o m burit med sig några flaskor öl, efter mina anvisningar, som vi sedan drack till den nyslaktade fågeln. Allt var mysigt. Vi fick smaka på något som kallades rockshee och var ett simmigt brännvin, gjort på det som kunde hittas på de karga bergssluttningarna, förmodligen mest ris från terrassodlingarna. Det smakade…på allvar. Man förstod att man nu var ute i världen och att så här kunde det också vara. När kvällningen kom var vi både mätta och litet glada.

Huset var i två våningar, med tjocka väggar och vi sov på andra våningen. Somnade gjorde jag och förmodligen hade jag väldigt ovanliga drömmar men av dessa minns jag ingenting. Däremot vaknade jag av bjällror, klockor och ett mystiskt sjungande. Närmare och närmare kom det. Jag kom att tänka på George Harrison och hans Hare Krishna-kompisar.

(Långt senare, när jag börjat köra buss, hörde jag samma ljud på Fridhemsgatan varje söndag när Hare Krishna-människorna hade sin veckoparad. De är rakade på huvudet, helt oförargliga och liknar mest ett gäng orangea bäbisar. De sjunger och jollrar och man vill mest gulla med dem, ge dem välling och byta deras blöjor. Men eftersom det är vuxna karlar låter man bli.)

Det kom ett rasslande när de kände på den låsta dörren, sedan ett bankande, när de taktilt och akustiskt åskådliggjorde sin önskan att komma in. Emellertid hörsammades inte detta och efter en stund försvann de sjungandes och mumlandes ned mot dalen.

Jag somnade om. Om drömmarna varit märkliga och ovanliga före, så fick de nu en extra skruv. Strax vaknade jag igen. Denna gång för att jag var tvungen att få ut de, över daggstänkta berg uppburna och sedan uppdruckna, ölen ur systemet. Jag hade inte riktigt läst skylten med utrymningsplan och visste därför inte var toaletterna fanns. På kvällen hade vi ju bara gått bort i buskarna och pinkat.

Vid en närmare undersökning visade det sig att dörren var låst från utsidan och att inget riktigt passande våtutrymme med bekvämlighetsinrättning hade byggts på insidan av huset. Här var vi nu, jag och min sprängfyllda blåsa, instängda i ett hus utan toalett uppe i bergen ovanför den andra största staden i Nepal. Det var stjärnklart därutanför fönsterna och luften var ren och sval. När nöden tränger sig på, nyttar det intet att misströsta eller ge upp. Då gäller det att tänka i rakast möjliga väg.

Jag vill inte tråka ut någon med detaljer om mina kroppstömningar men jag insåg att fönstren på övervåningen saknade glas och endast hade ett shabby-chickt galler framför sig. Alltså var detta en väg ut för det som var innestängt. Som jag tidigare nämnt var väggarna väldigt tjocka. Fönstret var mer en glugg än något annat och var tyvärr något lågt placerat. Men jag lyckades vika in mig dubbel i fönstersmygen, med den kroppsdel jag egentligen sällan visar upp i fönster på andra våningen, främst. Detta gick helt emot evolutionens idéer om ryggradens funktion men allt sådant fick jag tänka på sedan. Nu äntligen kunde jag lätta på trycket och uppspänd i denna märkliga och lätt smärtsamma position kunde jag lösa mitt problem och samtidigt berika den nepalesiska landsbygden med mitt osande elixir av kväve, fosfor och kalcium.

Nästa dag fick vi reda på att George Harrison och gänget var rövare som ville råna turister. Därför var dörren låst. Vidare kunde jag se att hönsburarna stod placerade rakt under mitt toalettfönster. Det var ingenting att göra åt, men man kan tänka sig att efter att först ha ätit en av dem och sedan urinerat på dem mitt i natten, var hönorna ganska glada när vi gick därifrån den förmiddagen.

Vi gick tillbaka till Pokhara. Vi hade fått nog av friluftsliv. Nu ville vi tillbaka till Indien igen.

Vi for, ett par dagar senare, mot Varanasi. Eftersom resan upp varit så eländig så beställde vi en lyxigare resa nedåt. Det visade sig bli ungefär likadant, fast nedförsbacke och utan get. Vi kom tillbaka till Sunauli och bokade buss därifrån ner till Varanasi.

”Vad som var bra med den här bussturen var att det var en "touristbus" vilket skar ner på antalet stopp och antalet indier med monumental packning. Den stannade visserligen då och då i alla fall och plockade upp en och annan indier, men bara militärer och sådana med kostym.”

Jo, jo, det är skillnad på folk och folk, i ögonen på den reströtta turisten.

”När vi åkte genom Gorakphur och trafiken tätnade lyckades bussen välta en cykelrickshaw med två passagerare. Vet inte hur det gick, för vi stannade inte ens.”

Vi kom till Varanasi klockan sju på kvällen.

”Vi klev ur bussen och hamnade i ett kokande hav av rickshawförare och hotellfolk som skrek och drog i oss.”

Vi hamnade på det föga glamorösa stället ”Tourist Bungalow”.

”Det satt en enorm spindel i taket på muggen men vi tog rummet ändå.”

Varanasi är Indiens heligaste stad, även om det egentligen inte är någon tävling. Den kallas även Benares och ligger vid floden Ganges. Vi gick ned till floden och spanade. Där flockades indier som badade och därigenom renades från sina synder. Vattnet såg inte det minsta rent ut och ibland hade de båtar med likbål och detta verkade inte heller ha något direkt positiv verkan på vattnets klarhet. Men alla som ville kunde gå i och tvaga sig och därmed bli rena in i själen.

(Man kommer att tänka på låten ”I washed my hands [in muddy water]” (but they didn’t come clean). Men Stonewall Jackson, som sjöng sången, tänkte nog inte på Ganges när han skrev den. Men den filosofiska frågan om yttre och inre renhet, och om de påverkar varandra, kunde han nog säga något om. Han lever än och hade en hit med sången ”Waterloo” redan 1959. Dock är det en annan komposition än den ABBA firade triumfer med 1974.)

Vi stannade några dagar, vad jag minns. Här märktes dock de första känslorna av att finna sig till rätta med det Indiska folket och deras sätt. Vi hade börjat vänja oss. Vi började hysa en viss förtröstan. Kanske kunde vi bli äkta hippies i alla fall. Den riktiga tiden att vara i Indien hade ju varit tjugo år tidigare, i slutet på 60-talet, men det är ju aldrig för sent att bli hög, lortig och politiskt naiv, så nog fanns det hopp.

Beväpnade med detta nyfunna hopp banade vi oss väg ned mot Bombay. Eller vad staden nu heter idag. Även om vi nu började känna oss som luttrade resenärer så hade vi tillbringat de två sista dagarna i Varanasi i poolområdet, tillhörande ett lyxhotell, där vi åt Club Sandwich och drack dyra öl. Djupare än så gick inte hippieådran hos oss, ändå. Alltså ville vi mot en storstad och sedan hägrade stränderna i Goa.

Det finns mycket att säga om den där resan ner till Bombay. Den gick med tåg och den var trång och den drog ut på tiden och den prövade vårt tålamod och den höll på att spränga min blåsa.

Vi hade köpt sittplatser, vi hade faktiskt köpt liggplatser. Det skulle bli en lugn och skön resa ner till Bombay. Det skulle vi se till. Vi var vana nu, vi begrep hur saker och ting fungerade här i Indien. Äntligen förstod vi resandets anatomi!

Vi skulle bli förvånade. Igen.

Det var egentligen inte något märkligt, vi hade bokat platser och nu satt barska indiska damer på våra säten. Vi påpekade detta för konduktören, men han var lika rädd för damerna som vi var och ryckte bara på axlarna. Vi fick tränga ihop oss på en av våra platser och avvakta läget. Det fanns intet att göra. Men tåget rörde sig. Vi var på väg. Framåt kvällen var damerna redo att flytta sig och efter en del andra strider fick vi våra platser och kunde sedermera bädda ned oss och sova.

”På förmiddagen nästa dag stannade tåget vid en station som var helt överfylld med skrikande indier. Alla skulle med tåget.”

Det blev väldigt trångt och vi var ännu långt ifrån framme, men den soliga morgonen stämde oss ändå vid gott humör. Men för varje station (och det fanns många) blev vagnen mer och mer överbefolkad. Till slut satt det människor på varje golvyta och alla former av toalettbesök var helt omöjliga. Ingen kunde röra sig.

”En italiensk snubbe som låg i en brits uppe vid taket mitt emot oss mådde dåligt och behövde spy. Det var bara att lägga sig på rygg och spy över bröstet och sedan fånga upp allt i tröjan och byta kläder.”

Vi kom fram till Bombay och hittade ett rum som mer liknade en arbetsstation i ett kontorslandskap. Väggar som inte gick upp till taket och en värme som sakta gjorde en galen. Någon hade skapat massor av rum med plastväggar och duschkabinsdörrar som avdelare. Det var hutlöst dyrt. Vi flyttade nästa dag och började gå på Leopold’s där man fick en öl till hyfsat pris och det var högt i tak och en god stämning. Vi hängde där en hel del. Där fanns det hippies, drömmare, stackare med hopp om människans inneboende godhet, knarkare, opublicerade poeter och andra ohjälpbara dårar. Vi satt där och planerade resan ned till Goa.

Utan att veta det just då var det också ungefär här som den ena delen av resan tog slut och den andra började. Det var slut på dammiga städer och galna tåg- och bussresor. När vi väl kommit ned till Calangute Beach i Goa stapplade vi ut på den långa stranden på morgonen och trodde vi hamnat i paradiset. En lång strand (jag skriver nio kilometer i resedagboken, men på The Internet står det sju) nästan helt öde. Några fiskare pysslade med sitt och ett antal kor vandrade omkring i jakt på någonting. Vi lyckönskade oss själva till beslutet att resa hit.

Vi hyrde ett rum hemma hos en familj. Det fanns en liten veranda vid deras bakgård och man kunde gå rätt in i huset och köpa en Kingfisher-öl om de hade några. Vi vandrade ner till stranden på några minuter. Vi hade en bandspelare som inköpts i Bombay och vi lyssnade på Tom Jones och någon jazzsaxofonist som N. köpt en kassett med på en marknad. Vi satt på barer nere vid stranden och åt tiger-prawns och drack öl och drinkar medan sanden sipprade mellan våra tår. Solen gick ned i Indiska Oceanen varje kväll, röd och svullen. Sikherna badade med alla kläder och turbanen på. Kossorna vandrade fortfarande omkring i sanden, fram och tillbaka.

Här kan jag inte längre följa resedagboken annat än i små detaljer. Tillvaron blev mer av likriktad livsnjutning än separata upplevelser. Vi gick till stranden, vi gick till vår favoritbar där ”Inspiration” där en glad man som hette Santosh serverade oss det vi ville ha. Vi gick till en restaurang som hette ”Kingstork” på kvällarna och åt och drack öl och träffade folk. Vi träffade flickor och ordnade fester. Vi träffade engelsmän och svenskar och hade stora debatter om Palmemordet och Falklandsöarna. Min dagbok redogör mest för sådana detaljer som ingen kan vara intresserad av.

Om man skalar av allt, så kom vi dit runt Lucia (1989) och N. åkte upp till Delhi den 1 januari 1990. Jag fick låna resterna av reskassan och stannade i Goa till 26 januari. Jag blev kvar i Delhi några dagar och åkte sedan hem till skulder och snö. Men mycket kul hände ännu i Goa, eftersom vi ännu bara är framme vid mitten av december i det där året 1989, när jag var 24 år.

Stranden var full av försäljare. De sålde frukter och ”Cold Drinks”. Filtar, kläder, flöjter och trummor. Det fanns barberare som kunde raka och klippa dig på stranden. Man kunde köpa ”Body Massage”, men

”Det värsta är dock "öronpetarna". De vill bara titta dig i örat och låter du dem göra det säger de ofelbart: - Too much wax! Och så tar de fram en metallgrej med en ruggig spets och vill börja peta inne i ditt öra. Snacka om att man drar öronen åt sig!”.

Vi hyrde motorcyklar och for ned till en strand som hette ”Colva Beach” och som var nästan oändligt lång. Vi tog ned en av motorcyklarna till strandbrynet och körde upp och nedför beachen medan vi sjöng ”Born to be wild”. Solen sken och det var december. Vi var unga och fartvinden susade omkring oss, kanske var det där någonstans som min ungdomstid var som mest bekymmersfri. Kanske fanns det där på motorcykeln något enskilt ögonblick när jag inte oroade mig för en enda småsak. Men eventuellt var det bara brisen från Indiska oceanen som drog in genom ena örat och ut genom andra utan att möta något motstånd på vägen. Men kanske är det just så lyckan ser ut, en fläkt som drar från öra till öra utan någon besvärande hjärna i vägen?

Tekniskt sett är det inte Indiska Oceanen utan Arabiska Havet. Tror jag.Indiska Oceanen ligger längre söderut. Men vem har väl hört talas om Arabiska Havet? Måste de verkligen ha ett hav? Jag trodde sand och olja var deras nisch i världen.

I alla fall var det förbjudet att köra hyrcykeln på sanden och vi fick rengöra den väldigt noga sedan och senare på Kingstork var det någon som stal min hjälm som jag lagt på sitsen.

Angående de där kossorna. De vandrade nog på stranden hit och dit för att söka mat. Om man nu är en idisslare med förkärlek för gräs så kan det ju kännas märkligt att välja en sandig strand för att leta mat, men då har man glömt turisterna och deras strandsaker. Kanske var kossorna mätta men nyfikna? Jag vet inte, men när någon gick i och badade och lämnade sina saker obevakade kunde det hända att en eller ett par kor kom och undersökte deras väskor, med den enda kroppsdel som står en ko till buds: den frustande mulen. Den är inte särskilt exakt i sitt letande och ibland litet slemmig och pustande. Någon gång såg man att kon fann något slags frukt i väskan, av den art som vissa kvinnor nödvändigt skall släpa med sig till stranden, andra gånger blev resultatet bara mild destruktion och allmän oreda.

De heliga fäna hade också ett trick de utförde mot nyanlända turister som, trötta av resan, hade somnat in på sin handduk. De gick fram och ställde sig tätt intill och sedan liksom luktade de på offrets huvud. Denne vaknade då med ett ryck och stirrade rätt in i ögonen på en stor ko. PANIK och FASA! Reaktionen slutade aldrig roa oss där vi satt och gottade oss i solen. Mången badgäst sprang förskräckt ända ned till strandkanten under rop och flämtningar. Kon frustade och slemmade litet på badlakanet, åt upp frukten och strosade därifrån.

Jag skrev ju tidigare att jag sällan kände något behov av att köpa kläder när jag var ute på någon resa. Goa var undantaget. Här fanns det så många försäljare av kläder, T-shirts och läskiga Hawaiiskjortor, att man inte kunde undvika dem. Att tvätta, eller rättare sagt, att få någon att tvätta åt sig var en smula omständligt och tvätten kom tillbaka ganska sliten. Jag misstänker att de bankade den ren med klappträ.

Alltså insåg jag plötsligt en dag att det var enklare att köpa en ny T-shirt på väg hem från stranden varje eftermiddag, så hade man en ren nästa dag. Kostnaden var försumbar. Jag tror att de billigaste tröjorna kostade sex- sju kronor. Alltså blev jag en riktigt stor klädes-konsument under några veckor. Vad som sedan hände med alla tröjor kommer jag inte ihåg. En del av dem kom med hem igen, dock visade det sig att mönstren och färgerna som fungerade utmärkt på stranden i Goa tedde sig ganska märkliga hemma i Vällingby. Vissa kastades därför hemma, andra fortsatte jag använda tills tyget blev alltför tunt och min tilltagande rondör omöjliggjorde vidare bruk.

Tidigare skrev jag också om vaccinationer. Att de inte alltid räcker till. Vi hade ju tagit en hel del inför resan och sedan inte vidare tänkt på det. En dag var jag ute på något slags uppdrag (jag tror jag letade efter H., han som lockat oss till Indien från början) då jag blev biten av en liten hund. Den var hel och ren, men det var trots allt en hund. Jag kom hem och gick och lade mig på stranden när de andra kommenterade mina sår. -Äh, jag blev hundbiten, sa jag. De blev alla mäktigt oroliga och upprörda och tyckte jag skulle gå till en läkare eftersom det var vanligt med rabies i Indien. Jag suckade och lovade att göra detta.

Inte minns jag hur jag hittade läkaren men han höll till i ett hus bland palmerna i Panaji och lyssnade nickande på min historia om den lilla hunden och min såriga häl. Han förklarade sedan, medan han ritade förtydligande cirklar runt olika ord på ett papper: ”When you get bitten by a dog, there are two scenarios. It’s either a GOOD dog or a BAD dog! If you get bitten by a GOOD dog there is NO PROBLEM! But if you get bitten by a BAD dog, you can get RABIES!”

Jag, som redan gissat mig till dessa sanningar, frågade om det fanns sprutor att ta om man helt enkelt inte visste. Han sprack upp i ett leende och sa ”Yes, sir!”. Det fanns det. Men man var tvungen att ta, tror jag, fem stycken med vissa bestämda mellanrum. Så kom det sig att jag fick springa in mellan palmerna och ta sprutor då och då under den sista delen av resan. Jag fick även ta ett par när jag kom hem. Det måste ha fungerat ganska bra eftersom jag fortfarande inte han fått rabies. Inte vad jag vet.

Förresten borde en ”GOOD DOG” inte bita dig alls, då är det en ”BAD DOG”.

Det drog sig mot julafton och vi var tvungna att ha en värdig jullunch. Tyckte vi. Något som jag aldrig hade velat hemma, men avståndet till kylan, snön, Arne Weise och allt som var invant gjorde att det kändes viktigt. Vi hade träffat en trio svenska killar som var nog så trevliga. De hade under sina krokiga vägar till Indien tagit vägen om Tyskland och där inhandlat en burk med skinka. Säkert hade de gjort andra saker i Tyskland också men det var skinkan som hamnade i spotlighten i just det här sammanhanget. (Fast det borde väl ha hetat Västtyskland på den här tiden? Eller Östtyskland! Inte vet jag var de hade handlat sin konserverade skinka!). Vi fick en restaurang att sno ihop litet senap och få fram något som liknade nubbeglas, sedan satte vi i gång.

Solen gassade ganska starkt när lunchen började klockan två. Den som var närvarande i Goa under de allra sista dagarna av 80-talet, vet att solen ALLTID gassade som besatt mitt på dagen. Det gör den förmodligen ännu. Det måste ha varit 35 grader varmt.

Vi snapsade och drack öl. I mängder. Det var jul.

Vi åt skinkmacka med något slags senap och gled in i ett bekymmerslöst festande. Stämningen steg och solen fortsatte skina. Vi döpte inte våra snapsar men traditionellt kallas de:

Snapsarnas namn

1.     Helan

2.     Halvan

3.     Tersen

4.     Kvarten

5.     Kvinten

6.     Sexten

7.     Septen ("Finsk-sexan")

8.     Rivan

9.     Räfflan

10. Rännan ("Repetitionen")

11. Smuttan

12. Smuttans unge

13. Lilla Manasse

14. Lilla Manasses broder

15. Femton droppar

16. Kreaturens (åter)uppståndelse

17. Absolut sista supen

18. Ett evigt liv (Den bleka dödens dryck)

 

Vi måste nog ha hunnit fram till ”Lilla Manasse” innan rent kemiska reaktioner förhindrade vidare festande. Kanske hann jag smutta på ”Lilla Manasses broder”, vilket torde vara Efraim, och gjorde därmed saken än värre.

Solen började nu gå ned.

I min resedagbok uttrycker jag förvåning över att jag, klockan sju, efter fem timmars snapsande, var tvungen att raggla hem och lägga mig. Jag hade räknat med att fortsätta långt in på natten. Nu, så här trettio år efteråt, kan jag tydligare se verkan av fem timmars festande med starksprit under den Indiska solen. Resultatet av ynkligt litet julmat och massor av snaps slår mig inte längre som så märklig och oförklarlig som jag vet att den gjorde då. Det var nog bra att jag fick avsluta partyt redan klockan sju på kvällen. Resedagboken förkunnar angående de övriga deltagarna på jullunchen: ”vissa spydde, andra somnade och somliga bara försvann”.

En annan historia var att eftersom vår grupp hade ett mycket starkt brittiskt inslag så vidtog nya firanden redan nästa dag, den 25:e. Det blev också en vild historia. En pyramid av champagneglas byggdes och fylldes på med Indisk champagne, i den mån man kan tänka sig sådan. Diskussioner om tunga ämnen som krig och fred och ickevåldsfilosofi fördes med tilltagande sluddrighet.

Så mycket sades under de här veckorna i Goa att man undrar hur det är möjligt. Och vi hade inte ens mobiltelefoner att snacka strunt i! Det pratades och pratades på både svenska och engelska och eventuellt tyska också. Det verkade viktigt och sant och till en del genialiskt just då, men nu är det (antar jag) ingen som minns ett ord av vad som sades. Ingen saknar heller alla idéer som kläcktes eller briljanta resonemang som fördes. Vitsarna, skratten och pikarna som utdelades. Alla ljudvågor fördes ut till havs av en ljummen asiatisk bris och slogs ned av vågorna i Indiska Oceanen för att sjunka till botten och förmultna till glömda minnen. Men jag minns att jag glömt, det kan ingen ta ifrån mig!

Vi firade nyår. Vi firade många av de andra dagarna också. N. åkte hem. Jag blev kvar med ett stort gäng. Vi tände lägerbål på stranden. Vi hyrde moppar. Vi fick muta poliser. Vi hade partyn.

Men folk åkte vidare, folk åkte hem. Festen tog sakta slut. Det blev färre och färre kvar och sista natten innan jag flög upp till Delhi var det bara jag kvar. Jag satt ensam och övergiven på Restaurant Kingstork och det kändes som om hösten kommit. Det var förvisso mitt i vintern men hela gruppen var splittrad. Massor av folk runt omkring men de var fel personer, alla jag kände var någon annanstans. De här nya människorna jag såg gå omkring hade jag inte mycket till övers för.

Jag hade mängder av sidor i guideboken fullklottrade med adresser till olika människor jag skulle höra av mig till senare. Det hände ju naturligtvis aldrig. Jag lät mina nötta flip-flops stå kvar utanför hotellrummet när jag kånkade i väg med min packning. Sedan var Goa-äventyret över.

Uppe i Delhi bodde jag hos en av engelsmännen från Goa. Eller rättare, i hans brors villa. Brodern jobbade på brittiska ambassaden och hade uppassare och kock som fixade goda middagar. Personalen stod och kikade genom det runda fönstret i serveringsdörren och så fort man ätit upp eller druckit ur kom de in i matsalen och frågade om man ville ha mer. Det ville man i allmänhet. Inga spindlar på muggen där inte.

Vi gick till en videoaffär och hyrde Star Wars på VHS. Den här engelske killen hade sett den 200 gånger eller något och kunde peka ut alla små misstag som lämnats kvar i filmen, som när en stormtrooper dunkar hjälmen i en dörrpost och osynkade dubbningar. Vi drack rom och tittade och flabbade.

Till slut satt jag i alla fall på Arlandabussen och var på väg hem. Det var början av februari och massor av snö. Min lilla gula Toyota visade sig vara helt översnöad. Jag var skyldig N. över sju tusen i resecheckar och 1990 hade just börjat. 90-talet skulle visa sig innehålla en hel del knasigheter och mängder av resor, men det visste jag inte då när jag satt på bussen mot Centralen med en indisk mössa på skallen och en trumma från Goa under armen.