Kort livstecken
Här sitter jag förundrad och vet inte om jag skall börja vara glad eller om detta bara är ett bedrägligt lugn.
Det har kommit män från staden i lustiga hattar och lagt in en ljuddämpande matta i gymmet. De fick hålla på i nästan en vecka. Då var rummet avstängt och nattron blev total. Jag var nere och snokade runt eftersom en branddörr stod öppen. Jag såg en tjock vit matta underst och sedan en något tunnare rödaktig ovanpå.
Jag försökte växla några ord med en av mattläggarna som stod och rökte utanför. Denne bara skakade på huvudet och lät mig förstå att han inte talade ett ord svenska. Han verkade också obenägen att hjälpa till överhuvudtaget och fortsatte bara suga på sin filterlösa cigarett och stirra ut i evigheten. Eller i alla fall bort mor Råcksta tunnelbanestation.
Men även om informationen har varit ganska skral så verkar mattan ha något slags effekt. Det är ju oklart när de öppnade rummet igen men sedan några dagar tillbaka så har man anat en viss aktivitet därnere men denna ackompanjeras inte längre av de vansinnigaste dunsarna. De gamla "- Jodu, Elsa, idag spränger di ordentligt i gruvan, ska ja säga!"-smällarna har inte återkommit.
Inte ännu.
Nu är det mer som om gymmet fått munkavle. Man hör att det finns där men det stannar därnere och lyckas inte ta sig innanför hörselsnäckan på en.
Hoppas nu att detta fortsätter. Hoppas att folk slutar träna. Hoppas att gymmet går i konkurs. Hoppas det förvandlas till en vietnamesisk opiumhåla där jag kan halvligga i en korgstol och diskutera katolicism och Nobelpriset i litteratur med Graham Greene och Thomas De Quincey.
Men det lär väl inte hända.