Kalles blogg The next gereration

Så var det dags igen för familjen att resa bort. Inte särskilt långt den här gången, bara ner till Skåne, men ändå en RESA.

Sist bar det ju av till Kina och Thailand och knappt hade kläderna hunnit torka från den trippen så var det åter avresedag. Det var tid att bryta upp från vardagen och köra ned till Skåne och Österlen. Här hade våren kommit och eftersom Caroline äntligen hade fattat att vi inte var intresserade av skidåkning och att frysa i svindyra fjällorter, så lånade vi syrrans hus i Borrby under några dagar på Sportlovet.

Vi skulle till barmarkens förlovade land. Vi skulle dit där de tidiga vårblomstren redan försynt börjat titta upp ur den bördiga myllan. Vi skulle köra runt och hälsa på släktingar, beskåda det flacka landskapet, vandra på blåsiga öde stränder och äta skånsk kalops och spättekaka! Vi skulle, likt Linné 1749, göra en skånsk resa.

Caroline var drivande, jag var med på noterna och Frank sade intet. Det sägs ju att den som tiger samtycker, men ingen kan som Frank vara mol tyst och ändå visa stark motvilja. Även Gerta skulle med på denna bilresa söderut. Hon höll sig fullkomligt neutral och verkade inte fatta någonting alls.

Några dagar innan avresa blev jag ganska betänksam när jag tittade på väderleksprognosen. Jag hade gjort samma sak inför resan till Thailand och då insett att vi inte hade en enda soldag att se fram emot. Detta visade sig stämma ganska bra.

Nu såg det ut som om det skulle bli kallt. Inte vet jag vad som är normalt för Skåne i början på mars, men tio grader minus på natten och en fem-sex grader kallt på dagen var vad den globala uppvärmningen hade förberett åt oss just detta år.

Jag suckade och letade fram understället. Långkalsonger och långärmad undertröja. Handskar och mössa. De år vi varit i fjällen på Sportlovet har det knappast varit så kallt. När vi besökte Åre så regnade det. Och annars har vårsolen brukat tära på de böljande drivorna. Men detta är alltså uppe i fjällen, i Skåne var det tydligen hårdare bud.

Kvällen före avfärd lovade prognoserna allmänt busväder. Misstänksam gick jag och lade mig. Nästa dag snöade det. Det var tretton grader kallt och morgonen bar på en olycksbådande känsla av Fimbulvinter, Fenrisulv och Ragnarök. Jag gick till garaget, påklädd som inför ett toppförsök på Mount Everest, för att förbereda Silverpilen för det långa resan.

Kylan var skrämmande och snöfallet tätnade. Jag hade med mig en plasthink som jag fyllde med grus och satte i bakluckan. Två snöskyfflar hade jag hittat och en stark ficklampa. Jag for ner till macken i rondellen, lika mycket i sidled som framlänges. Alla gator var oplogade och det var svårt att veta var gatan slutade och trottoaren började.

Bilen tankades och spolarvätska fylldes på. Jag köpte tösalt och tändare. Här skulle förberedas! Sedan provkörde jag bort till rondellen vid Grimsta och tillbaka. Snön vräkte ned och jag navigerade med hjälp av chansning och tur. Men jag kom tillbaka till garaget och tänkte: - Hmm. Detta kan bli intressant.

Uppe i lägenheten igen så berättade TV:n om masskrockar och kaos mellan Stockholm och Södertälje.

- Ge er inte ut! Inte med bilen! Inte om det inte är ABSOLUT nödvändigt! Trafikverket varnar!

- Tror du det gäller oss också? frågade jag Caroline.

Sedan kom rapporter från resans andra ände, nere på Österlen. Där slogs mammutar och isbjörnar på gatorna och snömassorna hade reverserat landhöjningen och nu istället börjat sänka östra Skåne i havet. Kaos rådde och någon hade förväxlat Ulf Lundell med Snömannen och skjutit honom i fårpälsen.

- Kom inte hit, varnade man.

Det enda som är mer deprimerande än att resa iväg och hamna i extremt dåligt väder, är att inte komma iväg alls. Att stå förberedd, med ny tändare från Circle K och några värmeljus i fickan, och inte få komma iväg. Men vi var tvungna att fatta beslutet. Hade vi haft en snövessla hade det kanske gått vägen men Silverpilen börjar bli gammal och vill inte vara ute på alltför vilda äventyr.

Eller om det är jag? Kommer inte ihåg.

Jag fick väcka Frank och säga att han inte behövde vakna eftersom vi ändå inte skulle åka iväg. Han blev glad på ett karaktäristiskt oengagerat och likgiltigt sätt, och satte sig raskt vid sin dator. Caroline ringde ner och sade som det var och vi sjönk ned i TV-soffan och lät dagen passera. Trist.

Nästa dag var vädret OK här uppe men i östra Skåne var det fortfarande illa. Vi fick ställa in resan helt och hållet. Istället beslöt vi oss för att åka till IKEA i Barkarby.

- Det är sportlov, lät det, då är det inte så mycket folk! Alla är iväg och åker skidor, lockades det. Det kommer att vara nästan tomt!

Vi började med att äta på restaurangen och efter en stund fick vi t o m sittplats. Det var folk överallt. Skidbackarna i norra Sverige måste ha stått tomma, ty varenda människoapa i Stockholm satt och åt “mellanstor köttbullar med mos plus dricka med fri påfyllning” på IKEA:s restaurang. På skrivbordsavdelningen ljusnade läget och vi var nästan ensamma. Så mycket tristare då att vi redan har alla skrivbord vi behöver, men en stunds andrum blev det.

Nedervåningen var full av alla de människor som nyss suttit i matsalen och nu, fyllda av köttbullsenergi, stormade fram mellan diskborstar och dörrmattor. Vad man än satte fötterna trampade man på någon. Folk sprang och stod still. Ungar skrek och vuxna snackade i telefon och tittade på fotoramar och yuccapalmer. Värmen i mitt termounderställ bidrog säkert till min stegrande desperation och känslan av pockande galenskap. När sedan kassakön inte bara visade sig innehålla mer folk än en genomsnittlig Vietnam-demonstration, utan också rörde sig i takt med kontinentaldriften, så fick jag nog. Jag marscherade ut till bilen och satte mig och spelade Candy Crush i vinterkylan. Caroline och Frank kom tillslut med de inköpta sakerna och jag fick skicka pengar till Caroline via tjänsten Swish.

Så långt kunde vi summera en inställd resa och en katastrofbesök på IKEA och än var det bara torsdag. Vad skulle hända härnäst?

Men visa som vi var så beslutade vi oss för att inte taga några vidare initiativ under den här ledigheten. Det är kallt och allt går bara fel. Ingen idé att gå ut även om solen skiner, eländet väntar runt hörnet!

Så vi har sett massor av hus-fixar-program och jag har kollat på “Haverikommisionen”, min nya favorit. Den handlar om flygplansolyckor och vad de beror på. Planen kraschar och buklandar, lamen tjuter och listiga utredare kan gissa sig till hela händelseförlopp genom att bara undersöka en sotig mutter.

Ingenting man skall kika på just före en resa.

Men det fina för min del är att jag nu, i skenet av de två senaste försöken, har beslutat mig för att sluta upp att resa. Det blir inget mer. Jag ska dra ut sidorna i passet och skriva shoppinglistor på dem. Min nya kabinväska skall jag bära ut till bilen och ha vägsalt i. Resehandböcker skall till återvinningen och bli pappersmassa. Jag vill bli fri från resandets boja! Varför försöka fly i rummet när eländet hittar dig med tiden?

Ingen mer sand mellan tårna, inga fler roamingavgifter, inga fler utflykter i minibussar, inga mer sevärdheter! Inga fler flygplatser med sina säkerhetskontroller! Jag har “Gränsbevakarna Australien” och “Haverikommisionen” och det där programmet om Dubais flygplats som egentligen inte är så bra...men som duger! Jag har ett bekvämt soffhörn och nära till Tunnelbanan. Om jag går ner till Grimstaskogen kan jag få både frisk luft och myggbett; jag BEHÖVER inte resa!

Kanske till Flen, då och då.

Världen har ändå blivit till ett stort elände. Förr var världen annorlunda på ett charmigt och trevligt sätt, nu är det som om den gör allt för att irritera en. Man behöver nästan bara gå runt huset för att förstå vartåt det hela är på väg. Det är som om allt har ändrat sig medan jag har åldrats och nu är allting annorlunda och fel medan jag är densamme...försåvitt inte..? Nej, så kan det väl inte vara? Inte kan det väl vara jag som ändrats? Åldrats, stelnat, stangerat och blivit bitter och reaktionär?

Nä, vänta nu; mobiltelefoner,”ejengklien och ordengklit”, surdegshotell, elcyklar och dokusåpor! Allt tyder på att världen är galen och att jag är en blinkande flytboj av sunt förnuft på absurditetens dimmiga ocean. Medelålders mäns visdom blir aldrig omodern eller felaktig, ty den bygger på medelålders mäns osvikliga känsla för medelålders mäns logik och värderingar! Om det bara var vi som styrde den här världen, så skulle det se annorlunda ut!

Men ack, jag börjar bli gammal. Man måste vara ålderstigen när man har en lillasyster som fyllt 50 år. Orken tryter och jag blir tvungen att lägga den här bloggen litet åt sidan. Kanske återkommer jag framåt våren eller sommaren. Jag är övertygad om att mänskligheten klarar sig utan mitt futtiga klagande. I alla fall ett stycke tid.

Tack för att ni har läst!

Kalle Lindgren

Dödsskuggans dal

Råcksta