Kort kort-historia
Det är synd om mig. Det är synd om Frank som fick se mig i allt mitt nakna elände. Han kan ha blivit skadad för livet men det var tvunget att bli så eftersom min olycka var så djup och oturen skar i mig med en rostig gammal kniv. När senor och muskler for åt alla håll och blodet pulserade över nyblottat kött var jag TVUNGEN att upphäva mitt mest blodisande ångestskri.
Bildligt sett alltså.
Vad som hände var att jag hade tappat mitt VISA-kort och vi var tvungna att skynda oss hem för att spärra det. Jag blev litet hetsig och Frank kom på efterkälken. Han frågade mig saker hela tiden: - Är alla pengar borta nu? Jag svarade sammanbitet att det nog var så. Vad jag ville skrika ut under den forcerade promenaden genom Solursparken var: -Vakter, vakter, allt mitt GUUULD!
Nå, vi kom hem. Vände upp och ned på fickor väskor och plånböcker men inget uppenbarade sig. Jag fick ringa till bankirerna på Skandiabanken och låta spärra kortet. Det tog litet tid men gick bra och sedan rotade jag rätt på några andra kontokort jag hade liggande i en låda och hittade även koderna.
Det som grämde mig mest var de tio nya blanka starkölsburkar som jag fick lov att lämna i en korg bakom kassan på Systemet i Vällingby. Det var där kortförlusten uppdagades och min höga sociala status i närsamhället för alltid fick sig en törn.
Nu sitter jag här med folköl köpta på ett Eurocard utfärdat av en elektronikkedja och äntligen börjar saker och ting lugna sig.