Pank och fågel
Den här gången var det inte alls lika kul att få lön.
Mycket av den var redan intecknad i ackumulerade skulder, märkligt höga räkningar och överföringar mellan mina egna konton. Min ekonomi är en stor gåta för de allra flesta. Själv står jag gapande av häpnad varje gång en betalning går igenom. Mina pengar har börjat flyta mellan kontona som trafiken i en storstad. Först har man kontroll över systemet men snart bildas stockningar och floder utan min vetskap. Pengafloden meandrar sig och tar nya vägar, korvsjöar av växelpengar bildas och via ett delta av avlagrade räntor rinner behållningen ut i oceanen och försvinner. Systemet står snart över sin skapare och befaller och kräver. Jag står med utdragna byxfickor och viftar med min lönecheck.
Men det är tur att det finns kreditkort. Och Caroline. Det är tur att hon och hennes lönecheck finns.
Men för att vara fattig är jag tämligen rik. Dessutom har jag min sinnesfrid och mitt himmelska lugn att luta mig emot. Jag gör egentligen inte många knop på en genomsnittlig dag. Jag finner ett tryggt lugn i att ta det lugnt.
Men jag är säker på att ingen är intresserad av detta.
Om jag skall införa något slags dramatik här så bör jag nämna ett stort oväsen som uppstod i Gertas bur en sen natt. Jag var där i mörkret och tittade till henne. Hon väste och blängde på mig som vanligt. Nästa dag kunde man lätt se att, vad som än hänt, så hade hon tappat alla sina stjärtfjädrar. Eftersom dessa vanligtvis utgör en stor del av hennes längd så verkade hon väldigt kort. Det var som om Marge Simpson klippt av sitt blåa hår. Det såg fel ut.
När jag, i morgonens sol, närmare undersökte buren så fann jag också en fem- sex långa stjärtpennor. Nu satt hon där i ett bolliknande tillstånd och stirrade på mig. Tillsammans med hennes avsaknad av övrig fjäderdräkt så kunde det nya tillståndet inte beskrivas som annat än bedrövligt.
Dock har detta inte haft något inflytande på hennes humör eller allmänna espri. Hon skriker så att vi får filta henne på kvällarna. Hon äter som en…ja, inte en häst, men en…björktrast. Så fort familjen börjar skramla med porslin och bestick ute i köket blir hon högljudd och sprallig. Hon får spagetti, sallad, bröd, ost och folköl. Hon skriker, äter, dricker och bekymrar sig inte om hur hon ser ut. Den som ändå kunde vara så!