Kalles blogg The next gereration

Här sitter jag i mitt lilla kyffe och betänker stillsamt tillvaron medan Gerta sitter i sin bur och plockar av sig de sista fjädrarna. Hon skriker till ibland när det gör ont och detsamma gör jag, även om jag plockar själsliga fjädrar. Frank har kommit hem fast klockan inte ens är ett. Han ropade till mig att det var halvdag idag. Kanske är det sant, kanske har han helt enkelt hoppat av skolan och beslutat sig för att börja arbeta som Youtube-tittare på heltid.

Det är svårt att kommunicera med honom av flera orsaker. För det första är han överhuvudtaget ganska ovillig att prata med gamla mossiga gubbar har jag förstått, för det andra mumlar han och kastar in så mycket engelska ord och vanställda anglicismer i sitt tal att min förståelse av hans budskap hämmas, för det tredje har han hörlurar med rapmusik på sig när han kliver inom dörren, när han vandrar genom hallen, när han besöker toaletten och kommer ut igen och när han hämtar mat i kylskåpet och slutligen när han slashasar sig in i sitt rum och stänger dörren. Därinne kopplar han raskt hörlurarna till datorn och är åter oåtkomlig för luftburen ljudkommunikation.

Det är som att bo med en döv och en selektivt stum människa. När man frågar hur han mår eller hur det var i skolan får man bara en surmulen tystnad till svar. Denna tystnad tycks vara avsedd för eftertanke hos den frågande. Det är en retorisk ljudlöshet under vilken frågeställaren, i tonåringens tystnad, skall ha tid att inse sin egen dumhet och den uppenbara impertinensen i själva frågandet och skamfullt och ursäktande dra tillbaka sitt spörsmål.

Vill aknekungen däremot ha en PET-flaska med Coca-Cola, börjar plötsligt röstorganet fungera igen och ett slags order, till fråga förklädd, framförs. Pappa får då pustande klättra ned till affären och inhandla drycken och en påse chips och kanske något godis. Sedan är det som att mata en mullvad. Han kommer ut när det passar och drar snabbt med sig bytet in i den mörka hålan och syns sedan inte till förrän förrådet är slut eller för ett snabbt besök på muggen.

Att bo med en tonåring är överhuvudtaget som att bo med en handikappad drulle eller en djupt störd existens. Men det är väl precis så det skall vara. Det är nog bara diskrepansen mellan den lille söte pojken han var och denna datafixerade, nattsuddande, finniga, brölande råbock han har blivit, som skrämmer.

Han är en bra pojke.

Själv har jag passat på att fylla år. Det passerade utan alltför många åthävor. Jag fick ett par fat-guy-pants av Caroline. Jeans med något slags stretchmaterial i midjan. Mycket bekväma. De verkar inte vara involverade i den stora sammansvärjningen bland hosor och benkläder att försöka kväva mitt välmående genom att vara retsamt trånga. Jag ser fram emot att röra mig i Råckstaparnassen med dessa eleganta brallor och förbrylla och charma alla med mitt nya otvungna och midjesmidiga sätt.

Om jag räknat rätt fyller jag 53. Detta är ett primtal. Jag fick slå upp det ity mina kunskaper i matematik är som vår-isarna: svaga och inget att lita på. Vidare fick jag lära mig att 53 är: "det naturliga talet som följer 52 och som följs av 54" och Wikipedia redovisade t o m en källa för detta påstående men jag forskade inte vidare. Dessutom lärde jag mig att 53 är ett "extraordinärt tal", ett "aritmetiskt tal" och ett "Ulamtal". År 53 gifte sig Nero med Octavia och Jod har numer 53 i det periodiska systemet.

Nå, den nya åldern är bara att acceptera. Jag vet inte vad jag annars skulle göra.

Idag är jag ledig och våren är här. Egentligen är denna dag alltför härlig för att slösas bort på nykterhet, plikter och allmän skötsamhet, men en helg i arbetets ok närmar sig så det är bara att ta det lugnt.

Jag har börjat intressera mig för beat-författarna. Jag läste en bok av en svensk som sammanfattade alltihopa, sedan läste jag om "På drift" av Kerouac och "Go" av Clellon Holmes. Jag fick tag på "The Dharma Bums" och nu läser jag "Off the road" av Carolyn Cassady.

Jag har flera gånger påpekat för Caroline att jag vill vara ung i början på femtiotalet i USA, men hon gör inget åt det.

Jag skulle vilja hänga med Neal Cassady och Jack och lyssna på allt flummigt de pratade om. Jag skulle vilja "digga scenen" helt enkelt. Om inte annat skulle jag ju kunna dricka upp stora delar av Kerouacs alkohol och därmed kanske rädda honom från suputens trista öde. Jag hade kunnat få dem att tänka litet klarare och skippa en stor del av det religiösa grubblerierna. Sluta med Buddism och flumpsykologi, skulle jag säga. Låt oss fylleköra in till San Fransisco och gå på jazzkonsert! Sedan drar vi ner till Mexiko och dricker öl och planerar stora romaner!

Men inget av det där kommer förmodligen att hända.

Jag vet att jag inte har bloggat på ett tag men ingen verkar ha saknat det alltför mycket. Bussbloggen går också på halvfart. Jag har skrivit en vers på 29 strofer om busskörning som jag arbetade med i flera timmar, men den rönte knappast någon uppmärksamhet. Som kommentar fick jag ett positivt utrop från en förare men annars fick jag bara ett sådant där flinande ansikte som är så populärt nu. Så jag misströstar en smula. Men det är ju läsarna som bestämmer, och jag har skrivit över åttio texter om att köra buss så snart är väl marknaden mättad. Jag låter dem vara ifred ett slag och ser vad som händer.

"Den verkliga världen blir min undergång" skrev Allen Ginsberg i ett brev och det är väl troligt att det gäller oss alla, så kom ihåg att kul i så många andra världar som möjligt och inte ta saker så allvarligt.

Jag tittar särskilt på dig här, Svenska Akademin!