På privatspaning
Allting har blivit så komplicerat nu för tiden. Förr hade det mesta logiska samband. Om en man gjorde en ond handling var det alltid för att få någon egen fördel. Han stal kanske pengar för snöd vinnings skull. Han slog kanske ihjäl hustrun för att få lugn och ro. Måhända lurade han till sig pengar i olagliga affärer.
Moraliskt försvarbart? Nej, men begripligt på ett syniskt/logiskt plan.
Men nu vandrar någon krutosande illgärningsman omkring i Stockholm och resten av landet och detonerar sprängladdningar till höger och vänster. Ingen vet vem som skall drabbas, igen vet var han skall slå till men det verkar som om han hyser ett särskilt hat till portar och entréer.
Det är alltid där det smäller. Man frågar sig vad han har emot portar? Är flerfamiljshuset en så motbjudande tanke att han vill täppa till dem? Vill han att folk skall sitta hemma? Vill han att alla skall bo i villa och radhus?
Eftersom jag är en mycket engagerad samhällsmedborgare och gärna vill ställa tillrätta det som är galet i vår tillvaro så har jag beslutat mig för att bli privatspanare. Jag var på plats på Östermalm fyra timmer efter explosionen där. Mest för att jag skulle köra fyran därifrån, men också för att samla ledtrådar och sätta igång tankarna. Kanske kunde jag komma på vad som var i görningen här? Eventuellt var jag rätt man att lösa fallet…
Men inga ledtrådar visade sig och när jag kom hem från jobbet satte jag mig i fåtöljen för att fundera. ”Hmm, det är någon som har sprängt porten…hmm…”. Jag tog en liten öl och slumrade förmodligen något. Men när jag vaknade hade jag ett namn!
Göran Magnus Sprengtporten!
Hans farfar Wolmar Rolandt hade efter en dörrexplosion blivit adlad Sprengtporten och själv blev han osams med Gustav III och kämpade för Finlands frigörelse. Även om omständigheterna var nog så komprometterande, kände jag att avståndet i tid kanske ändå kastade en anakronismens orealistiska skugga över min framdrömda teori. Den fick överges.
Jag var tillbaka där jag började. Vem hatar dörrar? The doors = Jim Morrison…Entré = förrätt…utgång = död…the End = död…räkcocktail + dåliga räkor = magsjuka…Nej, det går inte ihop. Detta var ett svårt fall.
Jag tog en pilsner till och slumrade ytterligare något. Hade han inte en bror, Göran Magnus Sprengtporten?
Problemet med att undersöka sprängämnen för att utröna om de har fingeravtryck och DNA på sig är att de flugit i bitar redan när utredningen inleds. Allt är upplöst i atomer och ingenting går längre att få någon ordentlig rätsida på.
Genast insåg jag att lösningen är att undersöka dynamitgubben innan den exploderar. Då skulle den skumma bombmakarens tumavtryck finnas där, lika tydliga som ett kopparstick av Albrecht Dürer. Detta skulle med stor sannolikhet avslöja dynamitardens identitet. En annan fördel med denna tidiga intervention är att en rådig polisman samtidigt skulle kunna passa på att desarmera bomben och därmed rädda mången skön port och dörr! Nöjd med mina framgångar skrev jag en mental rapport, drack en tredje öl och glömde allting.