Kalles blogg The next gereration

 

I dessa dystra dagar driver dygden mig att direkt desavouera deprimerande depescher med oviktigt struntprat. Jag är frisk och kry och även den övriga familjen. Vi arbetar som vanligt, äter som vanligt, dricker som vanligt och somnar som vanligt på fredagar, i soffan, framför Tv:n med en halvdrucken folköl i näven. För oss finns det inget ”jobba hemifrån” eller ”stanna hemma i karantän”. Nej, för oss fortsätter det strävsamma livet som eljest.

Frank är, som vanligt, det stora undantaget. Han går i skolan från sin älskade datastol och behöver knappt röra sig under dagarna. Om han hade en stegräknare skulle den skicka automatlarm till SOS-Stockholm: ”Stationär i mer än två veckor, förmodligen död. Sänd städpatrull.”

Men han trivs med stillasittande och efter skolan finns ändå alla hans vänner på något sätt inne i den där data-burken. Ljudvolymen inifrån hans lilla kyffe skulle kunna tyda på livfulla diskussioner, social samvaro och utvecklande kontakter med jämnåriga utan jämförandet av kläder, accessoarer eller utseende, i en kontrollerad och trygg omgivning, där de deltagande alla hör varandra lika mycket med hjälp av mikrofoner och hörlurar och kan enas i ett oskyldigt tidsfördriv utan att besväras av huliganer i tunnelbanespärrar och lockrop om droger och spetsade starköl…men vi väljer att kalla det för ”ett slöseri med tid”.

Det må vara hur det vill med den saken, men data-skolan fortsätter och vi kan bara hoppas att pojken får något slags examen om två år. Jag vet att jag har haft en massa glädje av min examen…eller har jag ens visat den? Vet någon om den? Fick jag ens en examen? Har jag ens känt glädje? Och i sådana fall: var det i samband med en examen? Om inte: varför behövs de?

Men vi vet att glädje behövs och den behöver ingen examen. Frågan är varför jag låter som Oprah och inte bara skriver på min blogg.

Under påsken skulle vi ha åkt till landet men den rasande epidemin satte stopp för detta och vi stannade hemma. Men semestern var tagen och dagarna var lediga. Vad skulle vi göra? Själv hade jag kunnat skulptera ett tredimensionellt svar av ölburkar men Caroline hade en plan. Det skulle inte bli något lätt. Det skulle inte bli något billigt. Det skulle inte involvera ölburkar.

Vi skulle måla om.

Själva målningen på väggarna var det egentligen inte något fel på. Det var gjort av proffs innan vi flyttade in, men tydligen var det kulören det var fel på. Tidens mode anbefallde varje hip väggägare att måla i grått. Våra väggar var förvisso målade men de var vita. Råvita. S 0500-n. Det dög inte. Vi var tvungna att flytta in i 2020. Vi måste ha grått!

Färg köptes. Penslar och maskeringstejp likaså. Vi gick rustade in i Påsken. När frälsaren hängde och hade en riktigt trist fredag, prasslade täckpappen ut här och lister tejpades.

Varje litet projekt blir till slut sitt eget universum. När allt man tänker på är raka linjer och perfekt maskering, blötlagda rollers och kammade penslar så blir man blott en förbiilande komet i detta världsallt, snarare än en omnipotent skapare.

Striden mot entropin i det vita rummet med hjälp av den grå-gröna färgen blev en saga värdig Krig och fred, Star Wars eller åtminstone ”Lilla huset på prärien”. Det vita skulle besegras och det grå skulle råda. Under ett par dagar föres en bitter strid. Men det grå segrade. På sina ställen där det inte skulle vara och ibland kanske inte helt jämt eller med två strykningar, men, med ett dåligt upplyst rum och ur vissa vinklar var resultatet bra!

Nu sitter vi här med våra gråa väggar och undrar hur det skall sluta.

Jag har läst en märklig bok. Den är skriven av Erasmus av Rotterdam och heter ”Om den fria viljan”. Jag trodde den skulle handla om spännande saker (den kom ut 1524), men snart märkte jag att även om han och jag tänkte på samma sätt så baserade han hela sin värld på bibeln, och bedömde fri vilja utifrån den. Själv har jag lämnat sådant långt bakom mig när jag klurat på den fria viljan.

Jag samtalade med en kollega på garaget som är boksynt och lärd och han skakade på huvudet och sade att det var självklart. Han menade att allt byggde på bibeln på den tiden och att inte bara striden mellan Luther och Erasmus var baserad på bibeln utan att allt under den tiden hade sin bas i bibeln. Bibeln var basen varpå kultur och vetenskap vilade. Alltså, påpekade jag, det är ur religionens tankevärld även de nyaste idéerna reste sig. Därmed hade dessa även trons damm över sig och var bakbundna av samma religions sega spindelväv.

Han nickade ivrigt: Därför skulle heller intet nytt hända innan någon lät tankarna löpa iväg och ifrågasatte allt detta inför en fördömande värld…Han var tvungen att köra 56:an och jag skyndade att ta ut en fyra mot Gullmarsplan. Boken av Erasmus låg kvar på framsätet i Silverpilen som stod parkerad under Essingeleden i väntan på att bli återlämnad. Men de religiösa kedjor som kättrade en briljant man på 1500-talet fortsatte att följa mina tankar och kanske även min kollegas. När vi mötte varandra vid Fridhemsplan nickade vi i alla fall mot varandra och jag vill gärna tro att det var till Erasmus av Rotterdams minne.

Nu är det så att jag återigen fyller år och nu ska jag bli 55 år gammal. Jag vet inte hur länge detta skall få fortsätta men livet verkar bara göra en äldre. Jag håller i mössan och åker med. Nå. 55. Det är ju inget primtal. Det är inte något särskilt vackert tal. Det ser ut som reklamen för ett nätkasino utan ambitioner.

Spela på: 55!

Nej, tack. Jag vill verkligen förlora mina pengar på ett casino med minst tre siffror i namnet!

Födelsedagen tillbringar vi på landet. Frank följer ju helt enkelt inte med längre och stockholmare är inte tillåtna på landsbygden i dessa tider. Så vi får köpa allt här hemma och smyga dit med Silverpilen, fälla ett par träd, dricka några öl, huka oss bakom buskarna och åka hem på söndag. Vi får absolut inte flåsa Corona på glesbygdsbefolkningen, då är det kört!