Ur förtvivlans djup
tisdag den 27 april 2021
Här skall ni höra, jag är sjuk på riktigt. Det är inte den vanliga inbillningssjukan utan den här gången har viruset slungat mig bortom den gängse hypokondrin och faktiskt gjort mig sjuk. Jag är trots allt inte överdrivet glad över att vara sjuk på riktigt, utan önskar fastmer att jag vore frisk. Er medömkan behövs ej, det räcker och blir över med hur synd jag tycker om mig själv.
Alltså, i korthet, jag blev sjuk förra lördagen på landet just efter att ha ätit middag. Feberfrossa. Inte roligt. Fick knappt i mig mitt vin eller whisky. Sedan sjukskriven från måndag med feber och efter ett fruktansvärt Coronatest på onsdagen fick jag besked på torsdag: jag hade fått Covid. Tänk. Jag som är så ung och fräsch! Hur hade väl den saken gått till?
Nu har jag varit hemma och tittat på älgar på TV och läst gammal Patricia Highsmith i tio dagar. Inget hjälper. Jag har tappat smaken, ingen stor sak för en sådan som mig, men ändå trist. Jag känner mig hängigare än Ribbentrop efter Nürnbergrättegångarna.
Inte vet jag hur länge man får vara hemma från jobbet, men tanken att gå dit har inte ens slagit mig på tio dagar. Vill de ha sina bussar körda antar jag att de vill ha det av friska män och inte ynkliga, flåsande karlar som jag. När detta går över skall jag glädja mig över att vara frisk.
Jag har inte ens någon aptit, tänka sig, jag som annars brukar äta allt som är dött, tillagat och stör veganer. Det känns som om jag skulle kunna äta en falafel, mina vänner. Berätta inte detta för någon!