Den vassa eggen
Mitt hektiska yrkesliv hindrar mig från att skriva så mycket som jag skulle vilja. Så säger jag, andra (medlemmar av denna familj, faktiskt) skulle nog säga att det är min stora lättja som står i vägen för skapandet. Det är sant att jag har en avslappnad attityd till hushållsarbete och vardagssysslor. Jag skjuter inte gärna upp något i morgon om jag kan skjuta upp det redan idag.
Ibland måste man få litet tid att bara sitta och skåda ut i luften och låta tankarna flyga omkring. Det är sant att ingenting viktigt kommer ut av det men det kanske det gör ändå för jag känner mig väldigt avspänd och bekväm. Det är väl inget kul att göra någonting om man måste anstränga sig..?
En ny värld har öppnat sig på väg till jobbet. Det var nämligen så att kedjan till motorsågen på landet blivit slö. Jag hade nog sågat litet väl mycket ner i marken när jag försökte ta bort en stubbe. Alltså tog jag med kedjan till en liten källarlokal vid Thorildsplan där en slipverkstad håller till. Den vänliga mannen därinne tog emot kedjan och slipade den för en billig penning. Vi talade litet om knivar och jag berättade att jag hört Leif Mannerström säga på radio att alla borde lämna in sina knivar på slipning. ”Det blir sådan skillnad” sa han och talade om att han minsann hade en man som slipade alla hans knivar och det var bara oslagbart. Då sa knivsliparen att det var honom han hade talat om. ”Det är jag som är Johnny, det är jag som slipar Leifs knivar”
Han är alltså en legend inom Stockholms kniv-slipar-värld och en tvättäkta radiokändis. I alla fall på P1.
I går tog jag med vår bästa kniv tillbaka till hans lokal och idga hämtade jag den, sylvass, och köpte dessutom en brödkniv från Schweiz för 300 kr. Jag har blivit besatt av vassa knivar.
Hmm, det låter inte riktigt friskt.
Men jag vill bara att de skall vara vassa, jag har ingen större lust att använda dem i köksarbetet. Det överlåter jag åt andra som har talang för det.
Nu slår det mig att Fred Åkerström sjöng en sång om en gammal skärslipare som hette Lundman som drog runt bland gårdarna och slipade saxar. Han drömmer om mulliga pigor och brännvin kryddat med malört. Johnny hade varit på en mässa för slipmaskiner i Tyskland och längtade mer efter att ha pengar att köpa all revolutionerande slipmaskinsteknologi. Samtidigt läser jag boken om Fred Åkerström skriven av hans dotter Cajsa-Stina. Han var nog inte så lätt att ha att göra med för en liten flicka. Eller för någon alls kanske.
Han hade ett ganska häftigt och skiftande humör och spottade inte direkt i glaset. Jag minns när jag såg honom på Alviks tunnelbaneperrong en gång. Han bar på ett stort gitarrfodral och hade på sig en mörk rock. Han såg lidande och rödbrusig ut och glodde till på mig så att jag blev en smula orolig.