Carpe den jävla Diem, någon gång!
OK, tiden skenar och jag kan inte göra någonting åt det. Dagarna går allt snabbare och även när jag sitter i soffan eller i bussen och blir lite filosofisk och tänker att NU skall jag ta vara på just detta ögonblick, så glimtar tiden bara förbi. Jag får inte tag på lugnet i den utsträckning jag önskar.
Det är knappast julstressen som satt klorna i mig. Den är jag immun emot. Inte heller är det knäckande krav på jobbet som fått mig att tappa mitt sävliga lugn, eftersom arbetet oftast är som att sitta i en japansk trädgård och räkna karpar i en spegeldamm. Helt lugnt.
På hemmafronten kan det ibland vara stressigt när jag tvingas plocka ur diskmaskinen och gå ned med grovsopor, men detta tar ändå bara 10 minuter och sedan kan jag lägga mig på soffan och titta på "Kronofogden knackar på" i en skön timme.
Nej, detta handlar om att ha förmågan att stanna tiden ett slag och ställa sig helt bredvid. Att tona ut i ett soligt vardagsrum och flyga runt med de belysta dammpartiklarna som virvlar ovanför parketten och sedan inse att 35 minuter har gått. En dryg halvtimme som av de flesta skulle anses för bortslösad, men som jag menar vara ett väl investerat stycke tid. Man behöver vara fullkomligt borta en stund, för att komma ihåg att människans medvetande egentligen är en evolutionär mutation utan betydelse. En synapsisk blindtarm med hög benägenhet att inflammeras.
Detta medvetenhetens ok är kanske en förutsättning för intelligens och mänsklig utveckling men om man kan koppla bort det en liten stund, lättar alla ens bekymmer. Men för att göra detta måste jag alltså stanna tiden och det har inte varit möjligt de senaste veckorna. På Franks fiolkonsert alldeles nyss så kändes det förvisso som om tiden höll på att stanna, men det var för mycket folk där.
Snart är det emellertid semester och jag hoppas att brytandet av mönster i tillvaron skall komma att ruska om mitt tänkande och få det att byta spår. Kanske kommer Asiens gassande sol och kvävande smog att ändra syresättningen i den del av huvudet som, trots allt, måste kallas hjärna?
Nehej, nu måste jag pigga på mig. Vi sitter i vintersmeten och får dras med mörker, kyla och allmänt elände. Och bara tänk; om inte klimatförändringarna hade korsfäst Jesus, Jultomten och Barabbas för 3000 år sedan så hade vi alla levt på Hawaii och fetma hade varit hälsosamt. Tanken svindlar. (Faktakontroll behövs.)
Men resan livar upp. Den 21:a åker vi iväg mot Peking och sedan vidare mot Krung Thep eller Bangkok, för de obildade. Det blir ingen särskilt lång resa tidsmässigt sett, men ändå tillräckligt utsträckt på tidsaxeln för att vi skall hinna få problem och ont om pengar (mest jag, då). De mera ålderstigna medlemmarna av familjen ser förstås fram emot resan men Frank betraktar den mer som ett ovälkommet avbrott i skärmtiden.
Han måste ständigt vara uppkopplad. Han har alltid hörlurar, så samtal är omöjligt. Han håller alltid på att titta på NÅGOT så att man inte kan lämna hotellrummet just då. Han vill inte göra något. Han vill inte äta något. Han vill inte sova. Det hade varit lättare att resa med en lös hjärna i en glascylinder fylld med proteinlösning, kopplad till en bilbatteri. Visserligen skulle vi få fler frågor i tullen men flygbiljetten skulle väl bli billigare!?
Semesterbilderna hade dock blivit märkliga.
Jag har varit och växlat pengar idag och det visade sig kosta en massa pengar.
Alltså, vad jag menar är att jag är i full gång med förberedelser inför resan. Det måste fixas med upphävandet av geografiska spärrar på VISA-kort och kopiering av pass på datafiler. Alla detaljer från biljetter och hotellbokningar måste noteras och lämnas hemma så att man kan ringa hem och fråga. Räkningar måste matas in i förväg och så måste man köpa tandkräm.
Nu har det gått mer än 35 minuter! Jag tror faktiskt att tiden stannade där ett slag. Och om ni haft det så tråkigt så att tiden stannat när ni läst, så är mitt uppdrag slutfört!