Semester på landet. Regn.
Här sitter vi nu och tittar ut på regnet över landskapet Sörmland. Det är inte oavbrutet, ibland kommer det litet solsken och vi rycker genast till och står beredda med solstolar och badbyxor. Dock landar snart en ny molnmassa över våra huvuden och snart börjar det rytmiska trummandet mot taket igen och vi drar oss in och pysslar med innesaker.
Det är en skitsommar men jag är säker på att våra vänner metrologerna kommer att meddela oss att den inte varit kyligare eller regnigare än förra sommaren. Och, vad skall man göra; statistik är statistik, även om den inte ger dig en solbränna. Stämmer siffrorna är vi tvungna att acceptera att detta är en helt OK sommar.
Tja, man lever ju och munnen duger ännu att äta fet mat och dricka öl, så vad spelar vädret egentligen för roll?
Här på landet har vi börjat skriva upp dagens aktiviteter på en svart tavla. Här står; fika klockan två, cocktails klockan fyra och dagens film: Conan the Destroyer klockan åtta. Det hjälper att strama upp tillvaron, och gör så man har något att se fram emot. Frank och jag har även varit ute och målat vita linjer på badmintonplanen, efter en hel del mätande. Det verkar inte bli så mycket spel med tanke på regn och blåst men nu är det i alla fall förberett. Jag har också möjliggjort dartspel i baren. Det är något som skulle kunna hända.
I morgon får vi besök av den lilla Louis och allt måste vara perfekt. Han måste känna sig säker överallt, så vi har städat boden och tagit bort de mest dödliga fällorna. Gräset är klippt och sandlådan är krattad. Om vädret tillåter kan han springa lös omkring på stora gräsytor. Jag har skrämt iväg de flesta ormar och skövlat många brännässlor.
Jag och frank tog fram den gamla lien igår och beslöt oss för att slipa den. Jag lyckades hitta ett bryne och började. Jag kände mig som bonderöven Frank och slipade som jag sett andra göra med långa svepande rörelser. Plötsligt kom eggen väldigt nära och blodet började flöda. Jag svor och sade till Frank att jag nog skulle dö alldeles strax och släppte allt. Han tittade tvivlande på mig och plockade raskt upp brynet och fortsatte medan jag baddade mitt sår. Ta det lugnt nu, sade jag. Äh, pappa! sade han, sedan skar han av sig halva tummen.
Caroline fann oss i badrummet, sköljandes våra blessyrer, och jag sade förebrående till henne: - Du VET att du inte kan lämna oss ensamma med verktyg och knivar!
Hon suckade på ett välbekant sätt och började ta hand om våra skador.
Semestern fortsätter. Regnet fortsätter.