The Game
Här sitter man. På landet. Med solsvedda händer och underarmar och sippar på billigt rödvin. Åldern är som den är och den fysiska formen är förmodligen helt emot de rådande direktiven men känslan av avkoppling och välbefinnande på den privata bedömningsskalan är i topp.
Jag sitter här och är tjock och mestadels motbjudande men ändå ganska nöjd med mig själv. Jag har suttit i solen idag. Och inte på vilket sätt som helst utan på en nysnickrad bänk. Den är inte målad eller byggd av enhetligt virke, men hopsatt av bitar jag hittat i boden och udda skruvar jag funnit i densamma. Men bänken är bekvämt låg och med en halv meters sittdjup. Den är byggd för att maximera bekvämligheten, ungefär som mitt lynne.
Vad har jag gjort medan jag suttit på bänken? Jag har lyssnat på pojken evinnerliga prat. Han har funnit INSPIRATIONEN här på gräsmattan och börjat planera ett datorspel. Arbetet med det ofödda binära underverket börjar med att man tar två bambukäppar (eventuellt kraftiga blompinnar) och hoppar ut ur boden på ett dramatiskt sätt. Härnäst viftar man energiskt med pinnarna och hoppar ryckvis runt i gruset.
Byte av vapen sker och en annan pinne börjar fara runt. Plötsligt blir kreatören stående med handen snett nedåt och en morakniv på marken. Sedan sänker han sig stelt ned och plockar endast med möda upp kniven. Då undersöker han hur man skall kunna göra en realistisk upplockning av ett vapen.
Grabben följer mig vart jag än går och snackar oavbrutet. Han förklarar hur spelet skall vara uppbyggt och vilka vapen som skall användas.
I en lång seans på gräsmattan reds det ut hur de olika attackerna skall se ut. Hur de vänds från försvar till anfall i ett svischande av bambublompinnarna. Jag säger: -Jaha och –Jaså och – Oj, då! Och sippar på en pilsner. Jag går in i boden och pojken följer efter och förklarar själva upplägget och påtalar med emfas vikten av ett häftigt spelnamn. Det är tydligen viktigare än det mesta andra och analyseras noga.
Jag ställer initierade frågor och uppmuntrar så gott jag kan medan jag försöker bygga en bänk. Jag vill fräsa ur en planka och Frank frågar något om stela rörelser och lyckas faktiskt imitera rörelsemönstret för en realistisk dataspelsfigur ganska bra. Vi rör oss som spelfigurer i boden ett slag och det känns bra.
Plötsligt far han ut ur snickarboden med ett fräsande ljud på läpparna och viftar frenetiskt med en hyvlad list. Han studsar vidare ned mot badmintonplanen och jag slappnar av och går upp i baren. Här är det tyst och ganska rörigt och jag blir tvungen att ta en liten whisky ur min doserare. Smackande sitter jag vid bardisken och tittar mig runt. Här finns det lugn och ro.
Senare, nere vid grillen, blir jag indragen i en föreläsning om uppbyggandet av landskap i ett dataspel och hur monster kommer upp ur sprickor i marken efter en blixt. Jag vänder på fläskkotletterna och kisar mot kvällssolen och undrar hur livet skall kunna bli bättre än så här.