Ondskans kohorter
Dagen började med att Gerta höll på att bli uppäten.
För att jag skulle hinna i tid till min emotsedda kurs så dök fadern upp vid fem över sju för att leverera Lilla Plusmästaren till skolan. Med sig hade han de två livsbejakande hundar han ofta setts i sällskap med. Den tidiga timman till trots var deras humör och entusiasm på topp. De tyckte att ett tillfälligt besök i en förortslägenhet var TOPPEN!
Svansarna viftade, det hoppades, det drogs i koppel, det åmades och det kråmades. Märta for runt som spökplumpen i ändan på sitt koppel och valpen var, med ungdomens rätt, ännu vildare. Jag stängde dörren till sovrummet och Legocentralen och släppte valpen lös. Här kan inget hända, tänkte jag.
Min naivitet blev momentant uppenbarad för mig när valpen listade iväg in i vardagsrummet och plötsligt blev en fyrfota ornitolog. Skådandet varade i några sekunder och innan någon hann reagera blev betraktaren av fågelliv en blodtörstig jägare.
Gerta är ganska nervöst lagd redan innan man skickar hundarna på henne och när nu åtta kilo valp försökte klättra in i buren fann hon för gott att fly åt det enda håll den svarta besten inte verkade kunna ta sig; uppåt.
Alltså tog hon sats med de fjädrar hon fortfarande har kvar och flög ut ur den öppna burdörren och började cirkla runt rummet strax under taket, ivrigt kraxande. Detta verkade inte alls sänka valpens intresse för fågelskådning utan snarare driva henne djupare in i det. Detta var en lek och lekens mål var att få tag på det som snurrade runt uppe i luften och smaka på det.
Jag har sett valpen smaka på en massa saker och de allra flesta av dessa saker finns inte mer.
Snart skulle tunnelbanan gå mot den själsdödande kursen på Kungsholmen men här gällde det livet. Valpen fångades och föstes ut ur rummet och dörren stängdes. Gerta landade flåsande med en duns på burtaket och blängde på mig. Det såg ut som om hon tänkte: -Jag vet att du vill döda mig men den här gången har du verkligen kallat in kavalleriet!
Jag bad om ursäkt och tittade på klockan och bad den lilla fågeln att; snälla, gå in i buren! Gerta fortsatte stirra och rörde sig inte ur fläcken. Jag bad henne igen men utan resultat. Tillslut fick jag nästan fösa in henne. Hon burrade förolämpad upp sig därinne medan jag stängde burdörren.
Nu fick jag bana mig väg mellan flåsande byrackor i hallen och komma iväg.
Det var nästan så att jag såg fram mot det relativa lugnet i morgonrusningen.
Kursen var exakt som jag hade förutspått. Det visade sig att hela förmiddagen gick åt till att tala om färdskrivare. Jag vet att det LÅTER kul men när man verkligen lär känna en färdskrivare så går minuterna plågsamt sakta. Det finns analoga och digitala färdskrivare, men det finns inga intressanta färdskrivare.
Vi som kör inne i stan behöver aldrig befatta oss med en färdskrivare eftersom linjerna är så korta. Men det är förvånande hur många beslut våra vänner i EU har tagit om lagar och förordningar angående denna manick.
Alla dessa lagar nämndes och diskuterades under förmiddagen.
Kycklingsallad med pasta. För litet dressing. Kolsyrat vatten.
Eftermiddagen vigdes åt en riktig godbit; BBA. Bussbranschavtalet. Min dödslängtan växte för varje sekund. Det var så att jag satt och trånade efter basaren på Nälstaskolan. –Tänk att stå och plocka med sekunda Happy Meal-leksaker och käka halvkokta korvar istället, tänkte jag klockan tre.
Jo, för klockan blev faktiskt mer och mer även om jag kunde ha svurit på att tiden stod helt still just efter lunch. Tillslut blev den faktiskt fyra. Men ingen reaktion från vår paragrafridande kursledare. Han höll oss kvar till 16.06!
Ironiskt nog var det regler om övertid han pratade om och jag kanske hade påpekat detta om inte min frihetslängtan hade övermannat mig och på katapultmanér skickat mig, som förste man, ut på garageplan på väg mot ett västgående tunnelbanetåg.
Långt senare stod jag och vände på McDonaldsleksaker i aftonsolen men korvarna var slut. Jag köpte ett par VHS-filmer fast än jag inte kom ihåg om vi kastat videon eller bara ställt ner den i källaren. Jag köpte massor av kakor och muffins (inte de VI bakat; de var slut). Solen sken och Gerta levde och livet återfick sakta en del av sin charm.
Innan vi gick insisterade Frank på att få 15:- att köpa ett spel för. Jag hade sett spelet innan och varnade att det var alldeles för avancerat och komplicerat och TRÅKIGT för att vi någonsin skulle spela det. Men han köpte det ändå och tvingade mig att läsa beskrivningen när vi kom hem.
Blood Berets, Imperiets stolthet. Det stod om ”en odöd styrka bestående av legionärer och nefariter från den mörka legionen”. Det varnades för ”ondskans kohorter” och väckandet av ”den onda besten, må dess namn för evigt vara förbannat och avskytt”. Med tanke på min dag förklarade jag för Frank att jag inte tänkte läsa EN RAD TILL av detta dravel. Jag hade haft tillräckligt att göra med ondskans kohorter på kursen. Han verkade nöja sig med att ha spritt ut alla speldelar över vardagsrummet och gick och lade sig.
Kvar satt jag med den stora frågan; hur många kohorter går det på en legion?