Genans i gränder avvärjd
Så har fortsättningen av livet börjat, precis efter att avslutningen av livet hittills fullföljts. Det är så det är, en period följer på en annan och sammanfogningen av dem är tidens gång. Tidsstycke efter annat fogas till varandra och skapar historien. Och vi lever mitt i den…förresten vad är det minsta tidspannet man kan tänka sig?
Tiden måste ju vara uppbyggd av tidsenheter som följer på varandra. Till exempel sekunder. De kan i sin tur delas upp i hundradelar och tusendelar och mycket mindre än så. Om man sedan gick så långt att en foton inte han flytta sig mellan tidsenheterna man mätte, så skulle tiden stå stilla. Men tiden står kanske alltid still, just när man mäter den?
Öh, ja…hursomhelst.
Vad skall jag skriva om? Jag skulle kunna skriva om faktumet att man knappt kommer fram för alla permobiler uppe i centrum. Äldre människor kör som dårar och skrämmer livet ur små barn. Tunga elektriska småbilar som far fram som kung Jehu.
Men jag vet bättre än att klaga på äldre människors uppförande eftersom det snart kommer att bliva mitt eget uppförande. Fördöm alla permobiler idag och om några år skall du själv vara fördömd.
Bättre då att skriva om vår helg på landet. Frank och jag var där och hälsade på Christer. Han satt där som en asketisk odalman och lugnet strålande runt honom. Vi kom med vår storstadsstress och våra märkliga behov. Men allting lugnade sig vartefter tiden förflöt och snart var vi alla lugna som filbunkar.
Det spelades litet på telefon och fäktades med pinnar och stickor. Grenar tuggades och det pysslades i baren. Vi fick i oss kakor, popcorn och en och annan öl.
Vi skådade fåglar från verandan och planerade renoveringar inför sommaren. Boden måste röjas upp och just nu, i sommar tror vi att det är rätt tid att sätta tänderna i det projektet.
Annars är det ju hög tid att sko om bilen till sommardäck. Domen föll dock hårt över de gamla däcken nere på Gummicentralen på Jämtlandsgatan.
– Ja det kan ju både en blind och en döv se, att de här däcken är SLUT!
Att en döv kan ta sig en titt på mönsterdjupet och skaka på huvudet och göra tummen ned, är illavarslande nog. Men att en blind skulle kunna skåda däckens uselhet från långt håll är riktigt illa. Jag beslöt därför lämna kvar fälgar och däck och få dem utbytta mot nya. Döm om min förvåning när detta inte var gratis. Jag trodde däckbyten ingick i vägskatten, eller något.
Men NEJ DÅ det visade sig kosta uppemot en tusenlapp per däck. Det är tur att vi inte kör omkring i en sådan där månbil med sex hjul!
Frank är inne i Gamla Stan idag med sin klass. De skall få lära sig om Stockholms historia och titta på gamla byggnader. Det var på tapeten att jag skulle följa med och hjälpa till som jag gjorde den gången på Historiska Museet. Men när jag meddelade Frank så uttryckte han att det skulle vara pinsamt.
– Då får du vara normal. Inte det som är normalt för DIG, utan normalt för andra människor!
Jag skakade bekymrat på huvudet. Jag är väl alltid normal?
Nu visade det sig att en annan stackars pinsam förälder hade anmält sig och jag beslöt att spara Frank nesan att bli bortgjord inför hela klassen och tackade nej. Så när vi gick till skolan i morse frågade han försiktigt om det inte blev något av det där att jag skulle följa med.
– Nej, sa jag. Du ville ju inte det.
– Jo, då. Det hade inte gjort något.
Men jag tror att han bara sa så, när han förstod att faran var över. Han är så artig.