På besök i staden
Frank har kommit hem från skolan. Som vanligt glad i hågen. Han hann artigt konversera sin gamle far i två och en halv minut innan han stängde in sig med sina skärmar och sin dator. Han hävdar att han skall plugga spanska, men jag undrar jag…
Han kom hem sent då han hade varit tvungen att vänta kvar för att få sin mobiltelefon utlämnad av en lärare. Denna manick hade nämligen blivit omhändertagen efter att han hade fotograferat med den på en lektion.
Han verkade fullkomligt obekymrad angående hela situationen och jag tänkte att det är nog helt normalt i dagens skola. (På den tiden jag gick i skolan…om någon hade sagt att de tagit med telefonen till skolan och fått den beslagtagen…de hade lika gärna kunna byta ut telefon mot diskbänk. [Jag menar inte rent kommunikationsmässigt, men det hade varit lika surrealistiskt.])
Men han är inte någon totalt urspårad rebell i skolan, eftersom han har blivit utvald till elevrådsrepresentant. Själv tycker jag bara att det låter som en massa tråkigt extraarbete, men ändå blir jag stolt! (Ungefär som att skaffa barn överhuvudtaget; en massa tråkigt arbete i processen, men man blir så ofta och så plötsligt så försvarslöst stolt.)
Själv är jag inte precis något att yvas över men jag har i alla fall bytt batteriet i brandvarnaren och städat skrivbordet. Jo, och i morse klev jag upp halv fyra utan att gnälla och var på jobbet i god tid. Nu sitter jag här och gäspar och ser fram emot att få sova ända till kvart över fyra i morgon.
I lördags åkte vår lilla familj in till stan och vandrade runt där ett slag. Vi började på ett café på Regeringsgatan som har sitt ursprung i USA. Där var massor av människor, massor av bord, lång kö och über-artiga servitriser som frågade om ens namn.
Ungefär som de behöver den informationen för att bereda en varm dryck! Jag, som inte gillar kaffe, kände mig som en… i en...jaaa…utanfö…äh, jag kände mig som vanligt och beställde en kopp te.
Det var nu inte te på vanligt vis utan en chai latte. Jag uppgav mitt namn som Carl, så att vätskan skulle bli ordentligt gjord. Därtill köpte jag en kanelbulle, eftersom man aldrig vet när man får mat nästa gång. Dessa två varor betingade ett pris av 77 kronor. Jag kvävde ett förtvivlat skrik och betalade med savande handflator.
Om inte jag är helt felinformerad består te av hett vatten och torra blad från Ceylon. Bullen är vatten och mjöl med en nypa ikastad kanel!
77 kronor!
Jag var upprörd! Jag ville göra revolution, men dolde skickligt min sinnesrörelse för familjen. Dels för att inte styrkan i mitt hat skulle skrämma dem, dels för att inte förstöra stämningen (och de eventuella chanserna att få komma in på en pub senare på dagen).
Jag fick hämta våra drycker och sedan smuttade jag på mitt te. Det smakade märkligt och litet dammigt. De hade nog hällt kanel på den fradga som fyllde halva koppen. När man tillslut kom ner till den uppfriskande drycken så anslöt sig del två av besvikelsen; det smakade illa.
Här går man på flott lokal och så våldtar de ens VISA-kort i kassan och serverar en gårdagens diskvatten!
Bullen var OK.
Dagen blev bättre när vi for till Söder och gick in i en affär som bara sålde pennor. Frank var fascinerad och tummade nog på vartenda pennskaft i hela butiken. Jag köpte faktiskt ett par svarta filtpennor av gammal vana.
Senare hamnade vi på Kulturhuset och Frank hittade en läsesal för sådana som honom och Caroline och jag hittade ett utskänkningsställe och drack några units medan vi betraktade kulturmänniskorna som paraderade förbi. Det blev en tämligen bra utflykt, trots allt.
PS
Om ni tyckte att mitt recept på kanelbullar lät gott så kan jag skicka det till er!
