Bladspringare lockar endast två
Tyvärr får jag meddela att filmvisningen av Bladerunner blev en ännu större katastrof än Jaws. Det kom…ingen. Det var bara jag och Malin där. Eftersom vi båda ingår i Filmklubben så räknas vi inte. Men vi såg igenom filmen och jag åt medhavda popcorn och tog ett par pilsner.
De konstgjorda människorna dog en efter en och Harrison Ford hoppade omkring och pysslade med sitt. Det var väl en ganska bra film. En spik genom en hand och en pajsare som dör efter ett vackert tal i regnet på ett tak. Jag förstår inte symbolik särskilt bra och satt och väntade på den där tjejen med tre bröst. Men sedan kom jag att tänka på att det nog är Total Recall.
Nå, vi måste skärpa oss och visa filmer som folket vill se! Folket vill inte ha kultur eller hajar, folket vill ha Åsa-Nisse söker fru i New Jersey medan han dansar i en utslagstävling och avslutar med att baka en yoghurttårta.
Eller sport.
Vi måste få det allsmäktiga Internet till lokalen så att vi kan strömma en massa fördummande TV till folket. Idiotiserandet av människoapan är redan en ofantlig snöboll i rullning. Den går inte att stoppa och om vi kastar in några Lovikavantsstora snö-nävar i denna ohejdbara lavin så gör det varken till eller från.
Vi får, som jag brukar säga, se hur det går med det.
Själv har jag börjat glida över från hajar till kaskelotvalar efter att ha läst Havsboken av…någon norrman. I den boken försöker de fånga en håkäring utanför Lofoten, men han berättar också om valar och många andra ting. En av böckerna han tipsade om heter:
"Narratives of the wreck of the whale-ship Essex of Nantucket which was destroyed by a whale in the Pacific Ocean in the year 1819 told by Owen Chase, first mate, Thomas Chappel, second mate, and George Pollard, captain of the said vessel together with an introduction & twelve engravings on wood by Robert Gibbings."
Så den håller jag på att läsa nu. Engelskan är ganska svår och meningarna oändligt långa. Han börjar med en inledning där han uppmanar USA:s regering att vakna upp och låta valfångstindustrin blomstra. Det är ganska tråkig läsning om jag skall vara ärlig. Men snart kommer jag kanske fram till delen där han beskriver hur valen krossade deras skepp.
Det var denna händelse som inspirerade Herman Melville att skriva Moby Dick. Så den boken köpte jag också men när jag började titta närmare var den på 450 tättskrivna sidor. Hoppas engelskan i den är något mer lättförståelig.
Jag kan glädja er, schimpanserna nere i gymmet men allra mest mig själv med att vår ärade Styrelse har fått tag på ägaren till gymmet. Denne visade sig vara ett veritabelt ymnighetshorn av samarbetsvilja när han väl gick att få tag i. Nu skall det installeras en tjock (nåja, 40 mm) matta på en del av gymgolvet och en ljudmätning skall företagas i vår lägenhet. Då kommer gymmet stängas i en timme eller två och vikter kommer att släppas på både golv och matta. Ljudet kommer att mätas och slutsatser kommer att dragas och åtgärder kommer att vidtagas.
Allt detta enligt ett mail från styrelsen.
Jag hoppas på detta mail så mycket att dyrkan av sektledare och tron på dogmatiska religiösa förbud som skall rädda människans själ, i jämförelse verkar som vaga förhoppningar och veliga rekommendationer. Jag VET att snart är våra problem lösta.
Frank har åter haft sönder sin bärbara dator. "Den bara dog när jag, Filip och Nami kikade på Sherlock! Den blev bara konstig!"
Min första reaktion var: "Åh, nej. Inte igen!". Min andra reaktion var: "Varför satt ni i skolan och tittade på Sherlock?". Min tredje, och sundaste reaktion, var: "Nu tar jag mig ett glas vin".
Men jag har rest fram och tillbaka till Elgiganten i Barkarby ett antal gånger nu och även pratat med en trevlig gotlänning på Folksam som lovat fixa alltihopa. Han lät helt förstående. Kanske har han också tonårsbarn? Kanske är även han hårt prövad och på vardaglig basis torterad av ungdomlig likgiltighet och laissez-faire-mentalitet. Nu virvlar den trasiga datorn runt i byråkratins virriga vindtunnel.
Vi får se hur det går med det.