Kalles blogg The next gereration

Äntligen sitter jag här framför min nya dator och kan skriva nästan som på en riktig skrivmaskin. Det är helt underbart.

Att köpa en datamaskin är ingen lek, i alla fall inte någon rolig lek. Jo, den är ganska kul när man väljer ut vad man skall ha men när det sedan måste betalas så känns det inte alls lika inspirerande.

Jag hade ju redan bestämt mig för en ganska billig maskin som kunde redigera video och surfa litet lätt. De ringde från butiken i måndags eftermiddag och talade om att den skulle vara klar fem minuter i sex. Jag färdades dit och tog ut en liten summa kontanter som jag skulle lämna som delbetalning för att få ned månadskostnaden på avbetalningarna något.

Datorn, visade det sig, var inte alls klar och jag spenderade en god halvtimme i den lilla dammiga lokalen, tittandes på datarelaterade ting, av vilka de flestas funktioner, för mig, var dolda bakom min stora okunskap om just sådana ting. Just när jag började mitt sjätte varv runt bland hyllorna kom det ut en man och puttade framför sig en låda. Han hade spenderat den senaste halvtimmen med att uppdatera min proffesional-variant av Windows 7.

Nu var det bara att betala. Han frågade om jag hade något virusprogram och jag svarade att det hade jag eftersom de sålde ett till mig senast jag köpte en dator här. Han smackade bekymrat och sade:

- Det där duger inte längre.

- Men...jag har uppdaterat det för hundratals kronor!

- Det räcker inte längre för nu finns det POLISVIRUS!

Oj, oj, tänkte jag, har t o m de börjat tillverka virus nu! Men jag sa inget. Däremot kände jag direkt att här dolde sig nya kostnader.

Mycket riktigt slet datadomptören smidigt fram en skimrande ask med ett ryskklingande namn och sa att det var det enda som kunde stå emot alla nya hemska virus. Han pekade in bakom ett hörn och jag böjde mig, något förbryllad, över disken och tittade in på ett hav av datorer ståendes på golvet med post-it-lappar på.

- Alla de här är så angripna av virus att vi måste lyfta ur hårddiskarna och xxxxxxx-a dem med en xxxx! Det kommer in folk hela dagarna med burkar som är helt obrukbara. Först får de in ett program som heter xxxxx. Det omvandlar sig sedan till ett annat som heter zzzzzz och det i sin tur laddar omedelbart ned zxzxzx! (Han rafsade ned namnen på en papperslapp och ritade flödesscheman.) OCH DÅ har man trubbel!

- Oj, då.

Naturligtvis slutade det med att jag köpte det underbara virusprogrammet och litet andra prylar. Men nu hade jag i alla fall en ny dator!

När jag kom hem så blev det ett fasligt kopplande. Men inte med den nya datorn utan med den gamla som nu skulle bli Franks. Han var tämligen entusiastisk men när datorn är helt omstartad, alltså...dyng-raderad, jag menar har dött och återuppstått så är alla små drivrutiner försvunna och finns utspridda på en massa olika CD-skivor som man inte sett eller tänkt över på flera år. Det hann inte bli något Internet den kvällen.

Den nya datorn hamnade också på plats. Det är inte något stort intellektuellt arbete att koppla in en dator, utan insatsen för tanken snarare till svunna tiders gruvarbete eller skorstenskrypare.

Datorn och skärmen står på bordet och skrivarna befinner sig på en hylla ovanför. Högtalarna står också på bordet, liksom musen och tangentbordet. Alla dessa prylar har minst en sladd som skall genom ett litet hål i bordsskivan och ned under bordet där de två extra hårddiskarna väntar med fyra ytterligare sladdar. Många av dessa sladdar skall in i datorn andra måste in i någon av de två sladdosorna för att få ström.

Många av sladdarna är generösa och långa men en del av dem är korta och alltså måste datorn upp på sin lilla hylla innan man kan koppla in allt. Det gör att jag måste krypa ihop under bordet och pustande utrusta mig med massor av tålamod och en ficklampa och darrande och svettig koppla i en halvtimme.

Tror ni att jag slog huvudet i bordsskivan någon enda gång under den tiden?

När det äntligen var färdigt och faktiskt fungerade så var det dags att gå och lägga sig.

Nästa dag kom jag hem efter att jobbat från halv sex på morgonen och slog på den nya fina maskinen.

Jag fann att skärmen inte längre fugerade.

Den lyste bara i cirka tre sekunder och slocknade sedan. Visserligen hade Frank och jag hittat den i miljöstugan men vissa krav måste man väl kunna ställa även på sopor?!

Nå, det var bara att slita ut alla sladdar och börja med nya undersökningar och kopplingar för att bli säker på att det verkligen var skärmen det var fel på. Mer slit i gruvan med tjugo sladdar, en dator, sju dvärgar och sjutton svordomar.

Tror ni jag dunkade mitt huvud i bordsskivan även denna gång?

Igår besökte jag en annan elektronikaffär och köpte en ny skärm. Kostnaden för datorinköpet hade redan svällt från en flodhäst till en elefant och nu hade det ökat till en fetlagd dinosaurie.

Suckande fick jag ta min ficklampa och ännu en gång pustande och stånkande sjunka ned under skrivbordet och koppla.

Jäpp, huvudet i skivan nu också.

Men nu kan jag sitta här med mitt ömmande huvud och surfa in på banken och se mitt saldobesked i 22 tum.