Frukosttankar och bussblogg
Jag skickade iväg pojken till skolan och satte mig slött ned i soffan. Eftersom jag inte skulle börja förrän 14:20 idag så borde jag skriva ett inlägg på den alltmer oinspirerade bussbloggen. Det är jag skyldig min beundrarskara där. Min beundrarskara består av en kille som stoppade mig i garaget en morgon och öste beröm över mig. Han tyckte bloggen var bra. Mycket bra!
Så nu måste jag hålla liv i den.
Men efter mina äventyr i garaget igår så var jag en smula hungrig. Jag hade ingen lust att äta torra smörgåsar eller filmjölk med dammig müsli, jag var värd något bättre. Jag, som före garageincidenten igår varit på extrastämma på Scandic Alvik och lyssnat på vilka ändringar av stadgar som var förestående och hjälpt till att rösta fram styrelse och suppleanter…jag var värd något bättre på morgonen än en statarfrukost!
Jag öppnade kylen och blev inspirerad! Här fanns ägg, bacon och de mest underbara små prinskorvar. Jag langade fett i stekpannan och började bränna råvarorna. Då kom jag på att jag nog borde ha en kopp engelskt te och ett par skivor toast med marmelad till. Det fräste och spottade om pannan och tevattnet kokade. Brödrosten knakade och marmeladburken kladdade. Gerta visade ett starkt intresse för mitt matberedande, men detta var en människomåltid och inget för en halvnaken liten papegoja!
När allt var klart tog jag fram min mobiltelefon och knäppte en bild. Precis som jag sett ungdomarna göra. Telefonen blev så insmord med baconfett från mina fingrar att den blev hal som en ål och numer endast kan greppas med ett stycke kraftigt vadmalstyg.
Jag högg in på härligheterna och började läsa tidningen.
Här stod det om byggandet av ny tunnelbana och nya bostäder. När man läser om byggprojekt så står det alltid vad de planeras att kosta. Det spelar ingen roll vad de skriver eller planerar; det blir alltid dyrare.
Mycket dyrare.
De kunde, satt jag och resonerade med min fleromättade frukosttallrik, anställa mig som verklighetskonsult när de skall bygga något. De skulle bara komma in med ritningar och kostnadsberäkningar på mitt kontor och ställa sig i en förväntansfull halvcirkel runt mitt stora skrivbord. Jag skulle hummande läsa igenom siffrorna och sedan säga:
- Nja, det här blir nog dubbelt så dyrt. Eller trippelt!
Jublande skulle de mottaga mina skarpsinniga iakttagelser och skynda till banken för att låna mer eller höja skatten eller vad de nu kunde tänkas hitta på.
Men tänk er själva om det skrevs i tidningen att:
"Nya planer för en snabblunch för familjen Lindgren/Viebke har presenterats. Lunchen väntas äga rum i förortscentrumet Vällingby någon gång under förmiddagen eller tidiga eftermiddagen nu på lördag. Etablissemanget på vilket intagandet skulle ske, väntas bli en av restaurangerna i den amerikanska matkedjan McDonald's matimperium. Angående förväntade beställningar säger hr K. Lindgren (alias Arne Rocketblast):
- Jag vill ha en riktigt smaskig köttsemla! Kanske en dubbel QP!
Andra medlemmar av klanen har hörts nämna Big Mac och kycklingwrap. Mättnadskänslan för familjen skulle enligt gängse näringslära kunna räcka till mellan klockan 17.00 och 18.00, normaltid.
Kostnaden för näringsprojektet beräknas till 27 kronor, inalles."
En kort tid senare skulle samma tidning skriva:
"Det s k Näringsprojektet i Vällingby, involverande den i krokarna boende familjen Lindgren/Viebke, har nyligen rumägt å en där placerad restaurang. Även om maten, såsom den åts, uppges ha varit god och mättnadskänslan tillfredsställande, så skenade kostnaderna på ett både oväntat och obehagligt sätt. Av den ursprungliga beräkningen på 27 kronor inalles, kan man nu inte se den s k röken. (Och kunde man det så skulle den vara ytterst tunn, rapporteras det.) Istället landade räkningen på en god bit över de tvåhundra! Familjen har varit oanträffbara för någon form av kommentar men beräknas vara mätta."
ATT SÖKA SVAR
Presumtiva passagerare sticker ibland in huvudet i bussen, spänner ögonen i mig och häver ur sig någon form av fråga. Det är OK. Det känns t o m som om de har något slags förtroende för mig och ser mig som "en man med svar".
Ett orakel i polyesterskjorta med händerna på rattens mandalacirkel där jag styr ödet och världsordningen. Aum. Man ser förmodligen min vishets lysande gloria genom vindrutan och tar kontakt för att få Upplysning och eventuellt få lära sig några fräcka riff på sitaren. Aum.
Men detta är ju mest som jag inbillar mig. Oftast är det mer jordnära frågor som involverar Fridhemsplan eller Östra Station. Många gånger kan jag le mitt bästa sektledar-leende och svara direkt och med övertygelse och känna att mitt kunnande lugnar det vilsna lammet och jag kan glädjas därvid. Andra gånger är det knepigare och involverar tänkande och, i värsta fall, en karta. Då kostar det på, men jag brukar klara av det.
Vissa dagar förstår man ganska kvickt att man aldrig borde ha stigit ur sängen. Det börjar dåligt och blir sakta värre vartefter dagen går. Allt blir fel. Inga katastrofer, men varenda ting man företar sig blir litet...snett. Litet skevt. Inte bra.
Då dyker det upp en frågare. En människa på jakt efter information. Man ser personen. Ser den närma sig bussen. Ser att den tänker fråga något och tänker;
- Jaha, jag undrar just hur det här skall gå.
Mycket riktigt stiger individen på och frågar något. Orden går in genom öronen och når min hjärna. Där sätter sig orden och börjar spela på läppen och stampa med fötterna. Hjärnan tänker att;
- Det var ju märkligt. Jag får ingen rätsida på detta. Men, dags att skicka ut ett svar…hmm, ta det som ligger närmast på hyllan. Bara säg det! Det stämmer antagligen. Aum. Aum.
Så kommer svaret och den frågande ser något mer frågande ut, men lämnar bussen och följer mitt råd. Sedan går det cirka fyra minuter innan orden innanför örat slutar spela på läppen och stampa.
Jaha, det var det hon frågade om! OK, men…Precis då inser jag att jag skickat den stackars tanten åt helt fel håll! Jag har sagt motsatsen till det jag skulle ha sagt och nu irrar den stackars ledbrutna kvinnan omkring någonstans fem kvarter bakom bussen och letar efter en gata som inte finns!
Allt är mitt fel och jag kan inte rätta till det.
Nästa gång måste jag ta till standardsvaret. Det som många ändå väntar sig av en bussförare:
"- Jag vet inte! Jag har inte en aning. Fråga på bussen bakom. Jag vet inte."
Det är bättre för alla.
LINJE 54
Den ganska trevliga linje 54 har, efter ett beslut av det högburna högsta bussrådet, fått en ny sträckning förbi Sergels Torg. Kul med omväxling. Den gamla vägen har ju börjat mista mycket av nyhetens njutning för många av oss. Nu tvingas man ut i nya fräscha omgivningar, om man nu kan kalla Mäster Samuelsgatan för det..?
När jag svängde om hörnet, in på ovanstående trafikled, så var det som att titta ut över oljemålning kallad "Kaos". Det var som hade en övertydlig svensk filmregissör iordningställt en gatubild, som skulle visa hur rörig och knasig situationen är inne i Stockholm. Om man tittade på filmen skulle man besviket säga :
- Äh, det där är överdrivet! Så där är det bara på film!
Inte vet jag om Colin Nutley stod med en kamera någonstans men rörighetens äkthet kan jag i alla fall vittna om.
Julstressade personer gick över övergångsstället med exakt avstånd emellan sig så att någon alltid var på väg över. Det var som om det var koreograferat. (Colin, igen?)
Tillslut kom jag över övergångsstället och svängde. Då dök ett nytt övergångsställe upp, med delvis samma människor som korsade en annan gata.
Nästa hinder blev en containerlastbil som försökte backa in en, mot gatan sig släpande och högljutt gnisslande, container i en garageöppning. Han blockerade effektivt av allas väg och for ömsom två meter framåt, ömsom en meter bakåt. Han micklade och vred och jag lade i handbromsen.
Minuterna gick och än var jag bara en busslängd in på Mäster Samuelsgatan.
Tillslut var mannen nöjd med placeringen av den stora stållådan och lät trafikströmmen få fortsätta.
Sedan gick det bra i säkert 50 meter. Nytt övergångsställe, rödljus och folk som genade över gatan, förmodligen ovetandes om saker som explosionsmotorer, bilar, bussar, rörelseenergi, bromssträcka och hur otäcka krosskador kan vara. Jag kom fram till den nya fina hållplatsen Sergels Torg.
Där var det trångt.
En stor 69:a stod still på platsen. Som en dåsande valross på en av Svalbards stränder var den. Lugn och stilla mitt i kaoset. Jag körde snällt in bakom och släppte av och på.
Valrossen slumrade än och jag svängde försiktigt ut vänsterhörnet och makade mig ut i den täta trafiken. Mötande bilister var gissningsvis inte helt imponerade över mitt utstickande i deras fil, men lokaltrafiken måste ju komma fram.
Omedelbart efter manövern såg jag i backspegeln valrossen vakna och sätta av efter mig. Det fasta hindret var nu plötsligt en minutjagande valhaj som låg så tätt efter mig att man knappast kunnat pressa in en plattfisk.
Tillslut kom jag ned till Kungsträdgården och kunde fortsätta arbetsdagen på liknande sätt.
Busskörning blir sällan tråkigt.