Jag vet inte om det är en tillfällighet eller en följd av dagarnas korthet under vintertiden men ljus har varit sökljuset den senaste tiden.

Det var en olycklig formulering. Ljus har varit på tapeten den senaste tiden. När det blir mörkt måste man sätt sitt ljus under skäppan. I mörkret lyser ljuset som bäst.

I alla fall har vi varit på en byggmarknad, vars namn minner om en arkitektonisk stil som var populär i tjugotalets Tyskland, och köpt en ny taklampa till köket. Det var en ljuskälla som heter Tray och är som en platå som hänger från taket. Under finns det finfina ledlampor och ovanpå så kan man placera dekorativa saker. Man skulle strängt taget också kunna placera ickedekorativa saker på denna yta, men efter att ha föreslagit detta förstod jag att det inte var aktuellt.

Nå, lampan var dyr och den fanns bara i några få exemplar i det stora varuhuset. Vi lokaliserade skyltexemplaret och även kartongerna med säljbara lampor.

De låg fyra meter upp på en lagerhylla. En käck flicka körde fram en skylift och hämtade ned den dammiga kartongen åt oss. Vi betalade och for hem. Kartongen kändes tung.

När vi packade upp den så insåg jag att vi skulle få fästa denna pjäs med kraftiga skruva i taket om den skulle orka bära upp lampan och de eventuella saker man valde att placera därpå.

En dans för två med borrmaskin och dammsugare, placerade på ett bord följde. Överallt där gubben borrade fanns tanten med dammsugaren. Det är tur att köksbordet är byggt av försvarsmakten och kanske landets starkaste skydd mot kärnvapenangrepp, ty här stod två medelålders lättungviktare och försökte fästa trilskandes skruvar och balansera en lampa som var lika smidig som en tonårskänguru med DAMP.

Nå, lampan sitter där och hade detta varit en vanlig blogg hade jag lagt in en bild, men ni har väl sett lampor förr kan jag tänka.

Sedan kom lönen och med den en hel massa reklam och genom en rad olyckliga synapser kom jag fram till att jag var tvungen att äga ett fjärrstyrt gilleljus med timer. Tanke och handling ligger oroväckande nära varandra när man har pengar på fickan och nu står det på soffbordet. Dessutom kom jag över fyra batteridrivna värmeljus på ÖoB för 20 kronor. Två av dessa har jag nu placerat inne på Franks och min mugg. Om man räknar in musik från en gammal Iphone 3 och ett ljuvligt porlande från kranen i handfatet, så har man en zenträdgård, gjord för eftertanke och vila på detta hemlighus!

Lägenheten har också begåvats med julstjärnor och en massa annan kitsch som man kan packa in ledlampor i.

Allt är ljus.

Några fler texter från Bussbloggen. (Frivillig läsning.)

Teknik i vardagen

Jag är inte en av de bussförare som vet exakt hur en buss ser ut i genomskärning. Jag skulle vilja veta varje detalj om kraftöverföring, oljeviskositet och pneumatik, men eftersom allting oftast fungerar så har det inte varit absolut nödvändigt.

Det finns mycket annan teknik som också skall fungera för att bussen skall komma.

Om vi börjar från början så måste förarens väckarklocka ringa. Hans kaffebryggare måste fungera, brödrosten måste tändas. Det krävs nästan att den elektriska tandborsten börjar surra och sedan skall bilen skramla igång.

Längs vägen till jobbet vill det till att alla andras fordon funkar så att de inte stannar och stoppar till hela vägen. Trafiksignalerna får inte hänga upp sig och det är bra om bilradion låter som den skall. När han tankar på Lindhagensplan måste all elektronik där och hans kreditkort vara i toppform.

Vid garaget måste han stanna och öppna grinden med sin droppe och slå koden. Sedan kopplar han motorvärmaren till stolpen och hoppas på det bästa.

På TX skall datorerna inte hänga upp sig och vill du passa på att skriva ut morgondagens tjänst behöver du tålamod och tur. Och papper i skrivaren.

Nu vandrar vår förare äntligen ut mot sin buss som är fylld med tonvis av fientlig teknik och börjar kämpa på allvar. Går bussen igång? Fungerar dörrarna? Är trycket högt nog? Går det att logga in på datorn? Går det att logga in på biljettmaskinen? Går växeln i ? Kommer jag runt garaget utan att fastna i någon konstig situation? Öppnas grindarna?

När han sedan kommer ut i trafiken är det så mycket som skall fungera att någonting alltid går fel. Där står ett lyse på gulblink, där har det stannat en estnisk långtradare, där är en tunnelnedfart stängd, där rasar en kontaktledning och där parkerar en vit Audi på ett…tveksamt ställe.

MEN vår man är på jobbet, och bara accessmaskinen fungerar när han öppnar dörrarna på första hållplatsen så har allt gått ganska bra.

FÖRE SEMESTERN...

Det kommer en tid när tjälen sitter djupt i jorden, iskalla vindar drar över garageplan, snön yr och tomten knappt har hunnit packa in släden och DÅ, är det dags att planera sin sommarsemester! När vill du grilla din flintastek i sommar? När kommer den globala uppvärmningen ha fixat badbart vatten i viken på landet? När har din partner ledigt? När skall du boka stuga? Vilken vecka är pojken på scoutläger?

Detta bör man ha ordning på medan utandningsluften fortfarande står som cigarrök runt toppluvan. Det är ju inte så märkligt om man betänker hur mycket arbete som går åt till att planera personal och bemanning över en hel sommar. Men för den enskilde föraren kan det ändå kännas litet som att planera det oplaneringsbara.

Men OK, det blir ju spännande när man får resultatet. Det är som att få en skraplott av Keolis med bara två fält: Semestern du vill ha och Semestern du trots allt kan tänka dig. Vinst varje gång, det är bara att ta fram en vass armbåge och skrapa.

Nåja, vad är väl en semester på landet…Det är ju ganska skönt att köra när det är semestertider. Lugnt och fint. Ingen rusning, ingen stress. Litet förvirrade turister som blir tårögda av tacksamhet bara man pekar ut Stadshuset eller Operan. Vissa blir oproportionellt imponerade bara man stapplande får fram:

- Geradeaus und dann links.

Och runt alla skolor är det något som lyser, och det är alla stressade föräldrar med gigantiska bilar som skall lämna av små barn, med sin frånvaro.

...EFTER SEMESTERN

Att komma tillbaka efter semestern kan vara litet som att dra av ett häftplåster från insidan av näsan, men så snart man kommit tillrätta i stolen och börjat köra igen så undrar man vad det var att oroa sig för. Allt man behöver göra är att köra.

Semestern är en trevlig tillvaro men har också sina problem.

När jag är på jobbet har någon älskvärd person redan räknat ut åt mig precis vad jag skall göra. När vi är på landet så infinner sig alltid frågan; vad skall vi göra idag? Kommer vädret att fortsätta vara fint? Vågar vi chansa på grillning ikväll? Eller kommer Bussgubben ensam få stå och värma köttbitarna under paraply medan duggregnet fräser mot grillen? Vem skall åka in till samhället och köpa grillkött? Har vi tillräckligt med vin och Coca-Cola?

Borde vi byta vindskivor på snickarboden? Skall vi rensa ogräs? Skall vi plocka blåbär? Finns det grillkol? Finns det dammsugarpåsar? Finns det liv på Mars? Kan pojken sluta titta ner i sin smartphone? Finns det Ipren i skåpet? Är inte semestern slut snart?

Men här sitter jag, lugn och fin, på väg mot Radiohuset över S:t Eriksbron och på radion är det "Odla med P1" och någon stackare i ett kolonistugeområde nära Brommaplan har besvär med spinnkvalster.

Själv styr jag mig förbi parkerade bilar och förbereder sväng in mot S:t Eriksplan. Jag gläder mig åt att det inte finns några cyklister som stör rytmen i högersvängen och glider igenom just när gångtrafikanterna får rött. Väntar på en tant med en hund vid övergångsstället och masar mig sedan majestätiskt fram till hållplatsen.

Under tiden lär jag mig att lönnar, som blöder lätt, skall beskäras under JAS-månaderna: juli, augusti och september. Jag öppnar och niger ner och får höra av en trafikant att hon väntat i TJUGO minuter och att hon INTE är glad. En annan undrar var Sophiahemmet ligger. En tredje har ingen större lust att betala eftersom han ändå inte har några pengar.

MEN jag behöver inte oroa mig ett enda dugg för grillkol, ogräs, vindskivor eller andra semesterrelaterade problem. Jag är tillbaka på 4:an i rusningen i stressen och känner mig…HELT lugn.

Om framförandet av velocipeder

Tack för alla lovord. Tänk att ni tar er tid att läsa och kommentera den här bloggen! Och på betald arbetstid och allt!

Men, med risk för att bli impopulär måste jag nu tala om cyklisterna. Hur fungerar interaktionen mellan motorfordon och cyklister i Stockholm? Vissa säger: "Bygg cykelbanor och separera cyklisterna från bilisterna så är problemet löst!" Andra säger "Separera cyklisterna från sina cyklar så är problemet löst!"

Jag säger att vi måste krama varandra i trafiken. Utan att bli för närgångna.

Det kan inte vara lätt att cykla i Stockholm.

Trafiken är hetsig och utrymmet är begränsat. Cykelbanor används som parkering och bildörrar slängs plötsligt upp och snöröjningen är inte den bästa. Folk promenerar obekymrat på cykelbanan och verkar se de målade cyklarna på asfalten som ett slags betydelselösa konvexa hällristningar och reagerar hetsigt på hojarnas ringklockor.

Med detta sagt så är jag tvungen att beröra cyklisternas eget uppträdande i trafiken. Detta uppförande är ibland tveksamt. Ibland gravt tankeväckande. Ibland objektivt dumt och farligt. Ibland dåraktigt.

Jag vet att om man är en liten utsatt grupp så kan man överreagera och göra dumma saker (tänk bara vad Tommy Steele-anhängarna kunde snäsa åt Elvis-fansen!).

Men jag tror inte att det är kontroversiellt att säga att våra trampande trafikvänner gör sig skyldiga till ett och annat brott mot reglerna varje dag, och jag vill inte att vi skall straffa Stockholms cyklister! Jag vill att vi skall utbilda dem! Lära dem en hälsosam och samhällsbejakande respekt för trafikbestämmelser.

Jag vill inte sätta farliga cyklister i fängsligt förvar utan snarare skicka dem på en kryssning i Västindien för att hjälpa dem sätta gränser.

En lång kryssning helst. Kanske en världsomsegling!

Kanske med ett skepp som drivs av ett stort antal träningscyklar under däck! Det skulle inte gå någon nöd på någon; alla skulle få tättsittande cykeldräkt i Lycra och en ordentlig ranson med surdegsbröd och kvarg varje dag. En gång i veckan kunde de få en flaska öl från ett microbryggeri! Det skulle finnas ett äkta fik från Södermalm uppe på däck med jättestora muffins och kaffe-latte.

De skulle ha det sååå mycket bättre där.

Nej, jag skulle sakna dem allihopa!