Något om tunnelbanan, fransk schlager, två damer och bänkar.
onsdag den 30 december 2020
Här har vi nu en ledig man som väntar på vinterns svar på midsommarafton: Nyår. Jag vet inte varför det är något att fira, men fira kan jag faktiskt göra utan att känna till alla detaljer och veta varför. Är man ledig, käkar något dött, tjockt och blodig samt dricker litet skumpa, rödvin och kanske en skvätt whisky, så slutar man oftast med frågorna och bara hänger med.
”Det är en bra sak som håller på att hända här” tänker man ”bara njut och tag dig ett glas till”.
Annars har jag alltså jobbat idag. Jodå, från arla morgon. Under ett anfall av oförklarlig självspäkelse beslöt jag mig för att åka till Kungsholmen med tunnelbana, istället för med Silverpilen.
Tunnelbana. Allt är dåligt.
Tågen skakar och kränger och lyckas också bromsa mer än de accelererar, vilket torde intressera fysiker världen över. De gasar på en smula för att kunna lämna den tragiska smutsiga station de just angjort och småbromsar sedan i irriterande småryck ned den farten med 150 %. Ändå fortsätter tåget fram till nästa station!
Om man sitter i färdriktningen betyder det att överkroppen kastas framåt cirka 175 gånger mellan Råcksta och Kristineberg. Det borde klassas som ren tortyr. Och människorna sedan! Det är som om alla mina medresenärer haft ett långt möte tidigt om morgonen och där noga resonerat sig fram till hur de skall kunna förpesta min tillvaro på mest effektiva sätt! Det är i sanning en slipad organisation, ty jag blir retad till bristningsgränsen varje gång jag åker.
För att något taga udden av denna ”dumskallarnas sammansvärjning” lyssnade jag på smörig fransk schlagermusik och försökte stirra ut i mörkret utanför vagnen. Jag satt där och drömde om att få sitta i en bilkö och få vara ifred.
”On a tous un banc, un arbre ou une rue
Où l'on a bercé nos rêves.”
Jag satt och nynnade med trots att jag inte hade en aning om vad hon sjöng. Men jag litade på Siw Malmkvist och förmodade att det handlade om en bänk, eftersom det gör det i den svenska översättningen.
(Det finns mycket gott att säga om bänkar. Man kan hitta en som står litet avsides och sätta sig helt ifred. Man kan bygga bänkar ganska enkelt och ställa litet här och där. Det gör jag på landet. Bygger man dem breda nog kan man, i gynnsamt väder, lägga sig på dem och sova en liten stund. Någon borde skriva en bok om bänkar! Jag skulle omedelbart läsa den. Kanske finns det redan?
Jag förutspår att 2021 blir bänkens år. Själv skall jag bygga en speciell jubileumsbänk på landet så snart tjälen gått ur jorden. Jag vill slå ett slag för sittandet. Alla far omkring och går på gym och stressar. Det sitts för litet här i landet.
För att väga upp detta tänker jag börja det nya året sittandes. Hela nyårsdagen skall jag sitta. Datastol, köksstol, toalettstol och soffan. Inga promenader med ansträngande benrörelser och obehagliga svettningar, bara sittande.)
Det var inte mycket folk som åkte buss idag. Jag körde linje 65 hela dagen och den går förbi Nationalmuseum, Östasiatiska Museet och Moderna Museet. Alla dessa institutioner är stängda och det finns inte mycket att åka till. Men vid Nationalmuseum kom det två spattiga damer springande för att åka med ut på Skeppsholmen. De diskuterade högt och visste inte var det skulle av. Efter en del dividerande kom vi fram till att de ville till den gamla indragna hållplatsen vid Moderna Museet för att titta och dokumentera något foto där. Fotografiska Museet hade något med det att göra.
Det var något slags stafett med foton på busshållplatser eller något lika ofattbart märkligt. Så de raskade iväg uppför grässlätten för att beskåda den övergivna hållplatsen utanför det stängda museet. Det var grått, halvmörkt och det regnade på ett irriterande sätt. Sedan såg jag dem komma sättande i sporrsträck mot bron och med blossande kinder och flåsande lungor hann de precis med tillbaka.
De kungjorde att de nu skulle byta till spårvagn för att titta på den sista hållplatsbilden på Strandvägen någonstans. De var mäkta nöjda med sig själva och sin dag.
Dessa två var nog de minst irriterande människor jag stött på idag.