Kalles blogg The next gereration

Klockan är sju och det är en regnig söndagsmorgon i Flen.

Girlangen efter vår kräftskiva hänger kvar i taket och Franks och min tidnings-kräft-hatt ligger på bordet. Allt är lugnt.

Men igår var det full fart. Spola tillbaka tio timmar så sprakade brasan TV:n stod på och spydde ut underhållning. Frank snackade oavbrutet, Gerta tittade skräckslaget in i brasan och pep till då och då. Jag drack härligt rött vin och Caroline styrde och ställde medan hon tog ett glas rosévin. Det fylldes på vin, det sprangs på muggen och jag dukade upp de tvångsmässigt inköpta chipsen med dippa som ingen egentligen vill ha, men som hör till. Idag har vi en trekvartsfylld påse med chips i skåpet och nästan en hel skål dippa.

Tidigare på dagen hade vi varit på utflykt. Det var nämligen så att det bjöds på veterantraktor-plöjning på en åker utanför Malmköping. En sådan liten pärla kunde vi inte låta bli att bevista. Tack Caroline, för att du besöker Flens kommuns hemsida och vaskar fram godbitar som den här!

När vi kom dit fick vi parkera på en stickig åker bland förvånande många andra bilar. Det verkade som om det var fler som var intresserade av gamla traktorer! Arrangemanget bestod i det som utlovats: en massa gamla traktorer plöjde upp ett stort fält. Folk stod i grupper och pratade plogskär och klagade på den hårda torra jorden. En man undrade hur han skulle hinna eftersom det var traktorträffar nästan varje helg nu.

Här pågår alltså en helt parallell värld som man inte har en aning om. De sålde traktor DVD:er som kostade 260 kr styck. Jag köpte ingen. En man hade med sig ett portabelt (nåja) sågverk och stod och sågade upp stockar till plank och bräder. Sågspånet yrde ned i mattältet där folk satt och smaskade på korv och drack kaffe och pratade om traktorer.

Vi kikade på fårorna de plöjde och hade väl ingen aning om vad vi skulle tycka om det. Längre bort hade en man spänt två kraftiga hästar för en handplog och plöjde fram och tillbaka. Hästarna var tränade och när de kom till slutet av fåran och mannen lade plogen på sidan vände de runt av sig själv och riktade upp sig för nästa fåra.

Frank var väl måttligt imponerad. Han ville hellre hem och spela, men jag har insett att det är min plikt att dra iväg honom på olika aktiviteter. Förr tänkte jag: han kanske skulle gilla det här eller det där. Helt felaktigt, har jag insett nu. Jag skall bara bestämma mig för något, låt oss säga ett konstmuseum, och sedan dra med honom oavsett om han tycker det skall bli kul eller ej.

Tvinga på honom erfarenheter. Precis som livet gjort med mig.

Jag minns t ex när jag höll på att tapetsera rummet jag nu sitter i. Matsalen på landet. Caroline hade läst ett anslag om att det var en träff med sång uppe i föreningens stuga, 40 meter från vårt hus. Jag sa att jag tyvärr måste tapetsera men gå ni. Det gjorde de. Men sedan gick det oväntat bra med tapeten, för en kort sekund tappade verkligheten koncentrationen och slutade jävlas med mig, och rummet blev färdigt.

Plikttrogen som jag är tänkte jag att det är bäst att jag tar en öl och sedan går till föreningens stuga och ser vad som står på. Nio minuter senare klev jag in genom dörren och blev hälsad av en leende dam vad ett milt vansinne i blicken. Caroline och Frank hade snarast något besvärat och jagat i sina ögon och jag fick en knarrande stol att sitta på.

Det tog femton sekunder att inse att jag just hade stängt in mig i en stuga med verklighetens Madame Castafiore. (Operasångerskan från Tintin.) Hon sjöng med förvånande och förfärande styrka i det lilla utrymmet och berättade små historier. Vi skruvade oss på våra stolar och önskade att något skulle hända som fick dörren till verkligheten att öppnas igen och släppa ut oss. Kunde det kanske ta eld? Jordbävning? Kunde inte äntligen ryssen komma?

Mest av alla skruvade jag på mig. Varför hade jag gått i fällan? Jag kunde ha stannat hemma och kammat tapetborsten. Det var därför allt flöt på så bra med tapetseringen, för att jag skulle komma ur askan i elden.

Men Castafiore slutade tillslut och vi släpptes ut. Aldrig har väl sommaren och naturen tett sig så underbara och befriande. Men det var en erfarenhet och på något sätt har den berikat mig.

Alltså måste jag utsätta Frank för liknande saker (han var ju i och för sig med, men han var så ung att han inte minns det) så att även hans liv berikas. Kommer han att tacka mig för det?

Sällan, pysen.

Kanske traktorerna var början till ett rikare liv för den lille krabaten? Kanske traktorer är vägen till själslig lycka och lugn? Kanske borde vi alla bry oss mer om veterantraktorer?