Wittgenstein, pensionen, Franks fas och mer limerickar.
På jobbet har de beslutat att flytta mig till ett schema där jag får arbeta litet mer helger. Varannan veckoända tyckte de var lagom att jag skulle jobba. Jag är måttligt imponerad.
Man skulle kunna tro att man får mer att säga till om ju längre man har jobbat där. Precis så är det också men det finns flera som började jobba 1972 och mängder av folk som jobbat sedan slutet på 70-talet och resten började innan Palme blev skjuten. Jag som började 2000 ligger nästan sist i listan och får ta det schema som blir över.
Men man skall vara glad att man har ett jobb.
Säger dom.
Jag vet inte om jag är glad att behöva stiga upp kvart i fyra på morgonen och sitta med mössan neddragen i en iskall buss i åtta timmar. Sannare vore väl att säga att jag är glad över att få lön.
Det är mest det som drar.
Det är där ett arbete har den stora fördelen över att bara gå runt och slå dank.
Men idag kan jag gå runt och slå just det, eftersom jag är ledig. Jag har köpt blodpudding till lunch och fläskkotletter till middag så manegen är krattad för en bra dag. Jag har hamnat i Netflix-träsket och har upptäckt att de har en massa stand-up-comedy-filmer, så det blir nog en sådan senare. Sedan har vi boken om Ludwig Wittgenstein på läsplattan. Den drar också.
Familjen Wittgensteins stora hus verkar inte ha varit någon hälsosamt ställe att växa upp på. Pappan var stenrik och inte särskilt…smidig. Mamman verkar ha haft något slags känslomässiga problem. Tre av pojkarna Wittgenstein tog livet av sig och när Ludwig fick veta att han var dödligt sjuk utbrast han: - Äntligen!
Då var han 62 år så han behövde inte bekymra sig om pensionen.
Just nu känns det som om jag skulle citera den olycklige filosofen om min dödsdag kom före pensionen. Det öde landskap av svält och tomburkssamlande i utslitna mysbrallor som väntar på andra sidan 65-årsstrecket vill jag helst slippa.
Men jag har faktiskt vidtagit vissa åtgärder. Jag kom att tänka på en gammal pensionsförsäkring som min omtänksamme fader fick mig att teckna för länge sedan. Jag har slutat betala in på kontot eftersom jag aldrig kunde tro att jag skulle bli så här gammal, men nu började det plötsligt verka intressant igen.
Jag ringde upp banken och frågade om det gick att ta upp sparandet igen. Javisst. Men jag var tvungen att ha en kod och ett kort och information och en dosa och vidtaga vissa åtgärder. Skulle han skicka dessa saker till mig? Jodå.
Några dagar senare kom det tre tjocka kuvert och ett REK. Det var så mycket att läsa att jag bara lade det åt sidan men idag borde jag ta tag i det istället för att titta på svärande amerikanska stå-uppare.
Vi får se.
Lille Frank verkar ha kommit in i något slags…fas. Han är inte en liten gullig lycklig pajsare längre utan börjar bli något av en uppkäftig drul. Visserligen är han fortfarande inställd på att kul och spela och fortfarande dansar han och hoppar på golvet i vardagsrummet så att killarna i Stomp börjar titta i Platsjournalen, men ändå märker man att han börjar bli äldre.
Det är som om han har fått en skymt av hur meningslöst och eländigt allt är, men än kan hans huvud inte riktigt tro på det; ”Oj, det där såg inte bra ut. Hm, är det så det skall bli nu, eller? Ha ha…Va?
Det är väl inte det?!
Nej, nu är det borta. Jag tror jag daskar mig i ändan och dansar runt en stund och skriker något helt obegripligt…oj, där var det igen! Vilket mörker! Titta, där sitter pappa i soffan och petar sig i näsan och tittar på Simpsons och där går mamma med sin dammsugare. Är det detta jag skall leva i?”
Yeah well, välkommen till tillvaron, min son.
Eller så projicerar jag bara mina egna känslor på pojken. Det är svårt att tolka vad han tänker och om man frågar får man bara gutturala läten till svar. Jag bävar inför tonåren.
Jag har skrivit några nya limerickar:
En hemlig agent från Skärmarbrink
fixa’ en förklädnad med litet smink.
Men det blev inget bra
och tillslut fick han ta
att trä över skallen en hink
En flöjtist ifrån Gamla Stan
som tydligen var mytoman
han sa från sin stol
till en andra fiol
- Jag har spelat duetter med Pan!
En kvinna i kort-kort nere vid Slussen
sa: - Det är visserligen fyra plus, men
för mycket är bart.
Jag avlider snart.
För modet förfryser jag stussen!
En fisförnäm herre från Skanstull
hade sitt matsilver i ett schatull.
Men när magen suger,
det rostfria duger,
och han äter direkt ur kastrull.
En konstnärlig fotograf i Spånga
Som kvinnlig skönhet ville fånga
Han tog i dambastun kort
Men åkte ut ganska fort
Han muttra’ : - Fasen va’ dom va’ vrånga!
En törstig man från Fårösund
Var under fötterna ganska rund
På darriga ben
han stod i bidén
Och sa: - Fan, vad poolen är grund!
En lord på en svensexa i Klippan
tappade sin monokel i dippan.
- Gör er plikt!
Hitta den kvickt!
Jag vill få en skymt utav strippan!
Under ett parasoll i Paris
låg en ärelysten ung aktris
Hon kom på en taktik
hur hon kunde bli rik.
Så snart låg hon under en markis
En prinsessa bortifrån Floda
skulle just till att pussa en groda.
Hon så på dess hy
och tänkte: - Oh, fy!
Jag tar hellre en whisky med soda.
En fiskande man från Angola
var ute med sin båt och tråla.
Båten sprang läck.
Han hoppa’ från däck.
Och se’n fick han börja att crawla
Som ni märkt har jag avancerat utanför tunnelbanenätet. Ut i världen. Kanske skulle man kunna ta det ännu längre och ge sig ut i solsystemet!
Igår sköt man på varandra uppe i centrum. Jag kom dit med tunnelbana klockan 15.08 och polisen fick larmet 15.12. Jag tog en lapp på apoteket 15.14. Jag gick upp på torget under väntetiden och slank in på Systemet. Jag gick tillbaka över torget.
Tror ni jag märkte något? Tror ni jag kände kulorna vissla runt skallen? Tror ni jag kunde hjälpa polisen genom att sätta krokben för en buse?
Nej, de kunde skjuta i Vällingby varje dag, jag skulle inte märka någonting.