Certifierad Lucia
Tummen har nu snart magiskt lagat sig själv. Allt som jag skar av har växt ut och nu väntar jag bara på att nageln skall komma och dölja den ömtåliga nya huden. Det är fantastiskt. Det får mig att känna mig odödlig.
Allt jag skär av min lekamen kommer bara att växa ut! Intet jag gör mot mig själv kan skada mig!
Det kan vara bra att veta inför julen och inte minst när tiden kommer för fjällresan på sportlovet. Fast, det är klart jag hade ju ganska ont i tummen…så, jag är odödlig men väldigt sårbar…jag avskyr att ha ont… Så jag tror att jag blir kvar i ett ständigt och tryggt after ski (before ski?) i baren när vi kommer till Lindvallen. Det var väl dit vi skulle åka?
Nå, det är framtida bekymmer.
Ack, ja. Tiden går allt fortare och man säger till mig att det orsakas av att varje ny minut, eller timme, eller år blir en allt mindre procentdel av mitt hittills levda liv – eftersom tiden går. Så om jag sitter vid köksbordet med Frank (som är yngre än jag) och låter en minut gå, då kommer hans tidskänsla säga: - Oh, här kommer en ny minut, jag visserligen varit med om ett antal förut men detta är ändå en hyfsat stor del av livet, hittills!
Min tidskänsla kommer slött att säga: - Mmm, nu är det dags för en ny minut, om du skyndar dig hinner du kanske klia dig i baken innan den är slut. Men akta tummen!
Ändå sitter vi vid samma köksbord under samma antal tidsenheter. Han med nya tankar farande hit och dit i skallen och synapserna sprakande och jag vinglandes på en skinka med handen skrapandes på mysbyxans slitna tyg. Mina cyniska synapser tar det mer lugnt, jag tänker redan på nästa minut. Sedan är minuten slut och var och en fick väl ut av den vad de förtjänade.
Men den bästa tiden är ändå den som var förr. Minnen är bra eftersom man vet var man har dem, de innehåller inga överraskningar. Dessutom kan man frisera dem litet som man vill i efterhand. Saker händer, du registrerar dem, slipar till dem tills de fått en skön form, sedan ställer du dem på ditt minnes hylla och säger: - Japp, det var så där det var! Så där hjältemodig var jag och på den tiden såg jag också ut en smula som en filmhjälte. Jag hade en air av Errol Flynn över mig!
Igår gick i alla fall tiden särskilt långsamt eftersom jag var på kurs. Det är inte ofta jag är tvungen, men varje gång det händer skall jag klaga över det här. Jag skall inte tråka ut en eventuell läsare med detaljer men man var tvungen att sitta still och lyssna och sedan avlägga ett prov på datamaskinen. Detta för att få ett litet kort att fästa på tröjan som visar att man är certifierad. Certifierad att göra vad? Certifierad att fortsätta göra det jag redan gör.
Människor och deras idéer är märkliga men jag skulle nog sakna dem om de försvann (idéerna också).
Eftersom jag gjorde provet väldigt snabbt fick jag i alla fall sluta tidigare.
Idag är jag ledig och vaknade givetvis tio i fem, HELT utsövd. Det var bara att stiga upp och börja kika efter Lucia, som enligt gängse säsongskutym borde dyka upp just idag. Jag har inte sett något fruntimmer med ljus i håret än men nu hör jag TV:n sjunga så det är nog dags.