Lagerknack
I morse vaknade jag av att jag slutade sova. Sömnen hade helt enkelt tagit slut. Jag släpade mig in i badrummet med alla jordens krämpor i min arma kropp. Jag tittade mig i spegeln. Orakad med långt stripigt otvättat hår, pormaskar och påsar. Jag påminde inte bara om en nedgången Curt Cobain, utan om hela Nirvana.
Här stod jag i ett badrum i Råcksta och var Grunge! Skulle jag lägga ut en bild på mig själv nu på Ansiktsboken, utan smink och filter, så skulle det innebära en nystart för Seattlesoundet, tänkte jag.
Jag provade att sjunga litet och när jag fann att jag också lät som Nirvana så blev jag verkligen orolig.
Här behövdes en uppryckning!
Dusch och rakning. Rena kläder och vattenkammat hår. Men först en näve piller från medicinskåpet och korv, bönor och ägg från stekpannan. Man måste ju ta hand om sitt inre också.
När jag rengjort mig och strålade som ny, satte jag mig vid datorn för att nedteckna litet på den sorgligt eftersatta Bussbloggen. Men efter över 45 texter om busskörning så börjar det knipa med uppslagen. Jag menar; om jag arbetat som fredsmäklare i Mellanöstern eller rådgivare åt president Trump så skulle jag säkert haft mer att berätta om mitt jobb.
Det är ju viktigt att inte upprepa sig. Som sagt, det är viktigt att inte upprepa sig.
Men jag skulle ju kunna skriva om igår när jag var uppe i rastlokalen i Hornsbergsgaraget. Då lyckades jag hitta en ledig soffa att nöta bort de sista 20 minuterna av min rast på.
En kollega låg på soffan bredvid och sov och en annan satt vid en av jobbdatorerna och tittade på annonser på Blocket. Jag bedömde läget som lugnt nog för en stunds läsning och tog fram min bok om Axel von Fersen och Marie-Antoinette.
Ruskiga scener utspelade sig sedan flykten mot Österrikiska Nederländerna misslyckats och kungaparet eskorterats tillbaka till Paris medan en uppretad mobb kastade glåpord och mordhot över deras vagn. Axel, på sitt håll, var bottenlöst orolig och började genast planera nya flyktplaner…Plötsligt blev jag avbruten av en röst som ropade:
- Lagerknack!
Jag drog ned läsglasögonen och tittade upp. Mannen vid datorn hade vänt sig mot en annan man som satt sig vid datorn bredvid. Han frågade den nyanlände om han möjligtvis visste vad ett lagerknack betydde. Bägge männen var utomsocknes ifrån, ja ursprungligen från en annan världsdel t o m.
Deras kunskaper i svenska språket, även om de var nog så goda, sträckte sig inte till de utmarker där ord som lagerknack vistas.
Det samtalade om detta i ett ganska högt tonläge en stund och min soffgranne uttryckte sitt nyvakna ogillande. Han tyckte att "de djävlarna pratade djävla högt".
- Här i ditt sovrum, replikerade jag.
- Precis, morrade han bistert och vände sig om.
Nu kom det en infödd svensk och satte sig vid den tredje datorn och han drogs genast med i diskussionen. Eftersom han, tillsammans med mig, var de enda med svenska som modersmål i rummet så tillfrågades han högtidlig om det skulle vara tillrådligt att köpa en bil med lagerknack.
Han började en onödigt lång förklaring om kullager och olika ljud de kan göra. Frågor ställdes och svar upprepades och omformulerades. Det var bara att glömma greve von Fersen och hans längtan efter Frankrikes drottning.
Min sovande granne reste sig plötsligt irriterat och ropade:
- Det här är ingen SFI-kurs, håll truten nu!
De andra tittade till en halv sekund och fortsatte sedan att utreda nyanserna av lagerknack.
Själv suckade jag och började fantisera om Gamla Gubben Lagerknack som var postiljon vid landsvägsposten i Bergslagen på 1890-talet och bar sabel till uniformen. Hans son, Lagerknack d:y, blev framgångsrik fabrikör på västra Kungsholmen under tjugo- och trettiotalen. Nu verkar deras ättlingar inom broderitillbehörshandeln genom företaget Lagerknack Stramalj AB.
Jag tänkte att det hade varit en dynasti att skriva en romansvit om.
Nej, jag får nog skriva om något annat i bussbloggen, vem skulle vilja läsa om det där?