Äntligen höstlov
Vad definierar oss människor? Vad är det som gör oss mänskliga?
Det får ni logga i någon annanstans för att få reda på men jag vet vad som får mig att känna mig som en människa; ett par kalla pilsner när jag vet att jag skall vara ledig i en vecka.
Jag har jobbat till nio och jag måste upp och administrera pojkens ivägkommande till skolan i morgon och jag har bara några folköl men ändå känns det som första dagen på sommarlovet.
I själva verket är det första dagen på höstlovet. Eller, på måndag är den första lovdagen, men eftersom jag inte ens går i skolan längre tar jag ut glädjen redan nu. Frank har höstlov och då jag hade överblivna semesterdagar så tog jag ut dem för att göra pojken sällskap på lovet.
Han är naturligtvis entusiastisk.
Dock inte över detta, utan över att han fått en dator i födelsedagspresent. DÄR, framför den, kommer han att sitta hela lovet. Han längtar efter den när han är i skolan. Han längtar efter den när han sover. Han längtar efter den när han äter middag. Han längtar efter den när han är på muggen. Han saknar den när han är tvungen att blinka för att inte hornhinnan skall torka.
Jag har vissa idéer om aktiviteter under lovet men dessa kommer jag att få genomdriva med järnhand om de skall ske. Men de SKALL ske. Han kommer sucka och åbäka sig men det kommer att bli ROLIGT.
Vad det gäller min yrkeskarriär så tycker jag att det rör på sig. Om jag hade haft min matrast 45 minuter senare hade jag fått den gratismacka som alla med en rast efter 18.00 fick idag.
Det måste ändå ses som ett fall framåt.
Jag frågade den som delade ut mackorna på Fridhemsplan om de var goda, men det kunde hon inte svara på, då hon haft tidigare rast och därmed funnit sig själv diskvalificerad till den kostnadsfria ynnesten.
Jag har fått en ärkefiende i form av en buss. Den heter 6113. Den har ett fel som gör att det står STANNAR på skylten i taket, utan att någon tryckt på knappen. Jag kör och ser att ingen står och väntar vid hållplatsen. Om då ingen skall av så kör jag förbi.
På 6113 står det STANNAR på skylten och resenärer med hörlurar i öronen och mobilskärmar för ögonen bryr sig, naturligt nog, inte om att trycka. Då lyser inte den lilla lampan framme hos mig och jag far förbi hållplatsen. Då far strax upprörda medelålders kvinnor upp och kommer fram och klagar (Det måste vara många andra, i andra demografiska grupper, som missar att kliva av men det är alltid en barsk dam i 50-årsåldern som skriker åt en. Varför? Tja, "kverulansbehov" är kanske ett magstarkt ord att slänga sig med när klagomålet är befogat och jag själv lika gammal och GANSKA snar till att klaga på allting, meeeen…"kverulansbehov" får det bli.) och jag snäser av dem och tycker att senildemensen börjar tidigare och tidigare.
Tills jag tittar vilken buss jag kör. Då skäms jag som hastigast och felanmäler över radion. Nästa gång jag får 6113 är det samma fel och blir samma bråk med liknande medelålders damer.
Det är som i skolan. Det finns en kille man verkligen inte gillar. Någon som är bortom alla försök att vara storsint och älskvärd. Han är ett dumhuvud.
6113 är ett dumhuvud. Och något av en mobbare.