Dag tre; dagen då inget hände
Det är en mellandag här i Lofsdalen. Inget speciellt händer. Jag var med till liften i förmiddags och tog kort och filmade. Skidmänniskorna glodde surt på mig när jag gick upp i backen för att få bättre närbilder. De tycktes tro att det var deras backe. Jag stolpade ändå upp och ställde mig och väntade på de båda skidåkarna som skulle åka förbi i fräna poser.
Där såg jag en lätt medelålders man som bara åkte upp en liten bit med liften och sedan hoppade av. På fötterna hade han spänt fast ett pinomedel som jag tror heter snowboard. Han låg flämtande på sidan i säkert sex- sju minuter innan åket började. Processen upprepades. Jag tänkte: varför gör du det?
Jag såg att han kände sig tvungen men att han hellre hade gjort något helt annat. Kanske borde jag ha gått bort till honom och presenterat honom för den skidlösa skidsemestern?! Min vän, hade jag sagt, man behöver inte stolla runt i backarna bara för att alla andra gör det. Spänn av dig din monoskida och känn friheten! Kom och vandra i slasket med mig! Vi kan gå bort till det övergivna hotellet och spana in genom rutorna!
Jag sa inget till honom.
Jag såg en pappa med en liten flicka som absolut inte ville åka skidor. Han försökte med en mängd pedagogiska trick och långa tålamodsmättade pauser men inget hjälpte. Flickan ville inte. Tillslut ropade han att hon skulle få åka mellan hans ben, trots att han hellre velat att hon åkte själv. Hon mötte det hela med en surmulen tystnad, men blev strax gripen under armarna och placerad mellan pappans skidor. Huj! Sa han och så for de iväg. Hennes förtvivlade:
- Neeeej! ekade mellan liftstolparna.
Jag fick ett par hyfsade bilder och gick hem.
Jag vandrade över till skidanläggningen vid lunch och vi åt på Aktivitetshuset. Sedan gick jag hem igen.
Det finns ingen klocka här i stugan. Det är inget stort problem i dessa mobil- och datatider men ändå dras blicken upp mot väggen för att söka ett ur där. Vad som olyckligtvis finns är en obegriplig ljushållare som är cirkelformad. Klockor är också runda och man luras hela tiden att det är en stor rustik klocka. Blicken dras dit och man känner sig lurad när den inte vet något alls om tiden.
Den består av något slags järnsmide som håller uppe tio glas, i vilka värmeljus kan placeras. Två av glasen är urlyfta och jag började omedelbart skämta om att klockan var åtta glas. Så fort någon undrade över tiden kikade jag bekymrat på ljusstaken och sade att klockan är redan åtta glas.
Först möttes mina skämt med ett trött leende, sedan med en suck, därefter med irriterat mutter och tillslut med öppet hat.
Jag tycker det är jättekul.
Nu är det snart efter skid på restaurangen och jag har blivit lovad en eller två öl. Dags att vandra dit igen! Jag kommer att väga 57 kilo efter den här semestern!
