Teknikspöket, he's back!
Glittret är borta, glöggen urdrucken, julbelysningen är utbrunnen och utburen, plastgranen är hopvikt och glömd, givmildheten och julstämningen har dunstat och ersatts av ett desperat trampande på de svagare i jakten på mental överlevnad under den hålögda vandringen över istundran som kallas januari.
Kanske överdriver jag.
Det har visserligen varit kallt men jag har varit mycket ledig och läste en del böcker och sett somligt på TV.
(Jag har nu börjat titta på det moderna sättet; genom Internet, på en platta och alla avsnitt efter varandra. Jag såg "Life's too short" med Warwick Davies. Roligt. Ricky Gervais och Stephen Merchant.)
Jag drabbades av ett okuvligt behov av att reda upp saker härom veckan. Det började med hårklippningen och fortsatte med service på bilen på måndagen. Mellan avlämning och hämtning hann jag med att besöka optikern för att kontrollera de ögon med vilka jag betraktar världen. Det blev ett omfattande stirrande in i dyra apparater och läsandet av små bokstäver i en spegel. Optikerdamen undrade hur ofta jag bytte mina linser. Jag svarade att de är rätt dyra, de där små rackarna så jag snittar nog drygt en månad. (Sanningen var kanske något mer styrd av lathet, snålhet och ren glömska. Men hon har ju skådat in i min själs speglar med rymdteleskop i tjugo minuter nu, så hon borde väl veta om jag ljuger, tänkte jag.)
Hon meddelade torrt att linserna var av 14-dagarstypen och att man gjorde bäst i att inte förlänga den perioden alltför länge. Toppen, tänkte jag, hon har ju inte en aning om att jag använder linserna i tre månader ibland!
Men jag fick gå med på att jag skulle skärpa mig och prova en ny sorts linser. Jag fick dem i ögonen och de gjorde att jag skådade ljuset. Saker såg skarpare ut och jag kunde urskilja bussnumren i garaget från längre håll.
Keolis vill gärna att vi skall se på långt håll, men vad de verkligen uppskattar är när man ser tillräckligt bra på nära håll så man kan se biljetterna. Nu har vi ett hjälpmedel för att se SMS-biljetter. Ett slags telefon som heter Validator och som efter en hel del pysslande kan läsa av en SMS-biljett.
Den tar ett kort av telefonskärmen och letar i register och rullor och sedan kommer ett besked. Det har fungerat på det jag-går-med-två-kryckor-men-håller-ändå-på-att-ramla-sätt som nya tekniska lösningar ofta gör innan den kalibreras och förfinas.
Men nu har någon skojare laddat in en massa skräp på telefonen så att skärmen skyms av reklam för spel och appar. Detta gör att det blir nästan omöjligt att få en bra bild på skärmen och att biljettkontrollen misslyckas. Jag har därför slutat försöka se något på den lilla skärmen och låter istället (okaraktäristiskt) folk åka med på god tro.
Jag vet inte om någon trogen läsare minns Teknikspöket, men han har visat sitt fula tryne igen. Det har egentligen pågått en längre tid men på så utspridda tidpunkter att jag inte förrän nu förstått vad som pågått.
Ni kanske tror att jag bara ägnar mig åt att tänka de STORA tankarna. Att jag uteslutande skulle sitta och hitta en avslöjande reva i det filosofiska resonemanget som styr det logiska tänkandet i västvärlden!
Men!
Det händer sig att jag tar mig an enklare vardagsuppgifter och idag var det åter dags för mig att tvätta tyg i den allmänna tvättstugan, här på våningen.
Jag har inget problem med att lägga det smutsiga byket i maskinen och fylla på med detergent och sköljmedel och ställa in maskinen på rätt sätt.
Den rasslar igång och allt är bra. Tillvaron går i rosenrött!
Men när jag, fyrtio minuter senare, återvänder och vill torka det som blötts ned och lögats, blir det problem. Vad som finns att välja på är en torktumlare och ett torkskåp.
Fint.
De heter bägge något med "tork" och det är ett bra tecken för en gammal man som, i sin förvirring, vill torka något.
Problemet är att de båda apparaterna stänger av sig så fort jag lämnar tvättrummet. När jag återvänder (full av förhoppningar) så läser jag "avbruten" eller "stängd", på bägge maskinerna. Tvätten är varm men tveklöst fuktig.
Det luktar gott men allt har en vattendränkt aura över sig.
Jag sätter på maskinerna igen och står denna gång kvar och övervakar fortlöpande förloppet. Dock blir det ganska kvickt tråkigt att stå där och lyssna på het luft som susar och jag lämnar snart rummet för att tänka VIKTIGA TANKAR!
Nå, när luften pressats ur mina uppblåsta ambitioner och jag tvingats inse att ag ingenting begriper, så vandrar jag uppgivet återigen in i tvättstugan. Maskinerna är avstängda och tvätten är blöt.
Varför?
Allt har stängts av igen och jag kan inte undkomma tanken att om vi hade samma styrning av apparater på våra sjukhus skulle salarna snart eka tomma. Respiratorer skulle stå svarta och trygga för att spara på elräkningen. Belysningen under operationer skulle slockna så fort du inte lagt ett snitt på tio sekunder.
Det är bara att bära tillbaka tvätten till lägenheten och hänga den där man kan komma åt.
Det hela ser slarvigt ut och irriterar mig.
Som den tunna mustaschen på en mexikansk servitris.