Oliver och Stan siktar högt
Nu har det hänt; fåglarna har upptäckt min fröautomat! Först kom en talgoxe och hämtade frön två gånger och sedan dök det upp en blåmes och käkade litet. Efter en stund kom det två gråsparvar men de satte sig inte på automaten utan på påsen som resten av fröna låg i och försökte picka sig igenom plasten.
Alltså, jag väntade mig inte att den stora kloka ugglan skulle komma till balkongen och äta och sprida visdom men ändå hade jag hoppats på ett bevingat klientel som klara att äta serverad mat. Men jag fick gråsparvarnas Helan och Halvan och får nöja mig därvid.
Jag hastade ut på balkongen och lade ett par nävar solrosfrön på bordet så att stumfilmsfåglarna kunde hitta dem. Jag väntade men de kom inte tillbaka, förmodligen har de temporärt glömt bort hur man flyger och spatserar förvånade omkring i snön någonstans.
– Jag vet att vi var uppe på den där balkongen nyss. Kommer du ihåg hur vi kom dit?
– Åkte hiss kanske?
– Va’ inte dum vi har ju inga fingrar att trycka på hissknapparna med. Vi har ju bara de här…vingarna.
– Du, det ger mig en idé: om vi bara kunde få hit brandkåren kunde vi klättra upp på deras stege till taket och sedan använda vingarna till att segelflyga ner till balkongen.
– Vi kunde säga att det fanns en katt på taket som de behövde få ned.
– Men skulle inte katten äta upp oss?
– Det FINNS ingen katt, vi vill bara ha dit stegen.
– Men hur ringer vi till brandkåren? Jag har bara suttit på telefontrådar aldrig ringt.
– Jo, vi…VÄNTA. Hur kom du upp på telefontråden?
– Jag flög.
– Precis! Det är den förmågan vi skall använda för att komma upp på balkongen!
– Du är så smart! Utan dig skulle jag svälta ihjäl!
– Det vore en zoologisk katastrof. Kom igen nu. Kontakt!
– Kontakt!
Ja, man häpnar. Dessa ornitologiska iakttagelser har sysselsatt mig hela förmiddagen. Jag undrar om det är sant som Caroline säger att jag har för mycket tid över?