Om möss och räfsor
Här sitter jag med värkande axlar och blåsor på händerna. Flens sörmländska mörker ligger tätt intill stugan och eldar brinner både i öppna spisen och i köksspisen. Det knastrar och knäpper och Frank tittar på en film på TV. Inger löser korsord, Max läser en bok, Caroline dammsuger och Mix har somnat i fällsängen. Radion står på i köket med sportradions exalterade röster.
Jag har hittat en gammal folköl och känner mig litet sliten.
När vi kom igår så kännetecknades hela tomten av löv. Det var ingen överraskning, men mängden blir allttid så påtaglig när allt som var gräsmatta i somras plötsligt ligger inbäddat under tjocka lager av gula löv.
Något måste göras.
I morse när jag kom ut sparkade jag litet på marken märkte jag att vartenda löv var torrt och lätt. Sedan provade jag litet med räfsan och det var lekande lätt att få dem med sig. Projektet var nu oundvikligt och jag hämtade ner en presenning från boden och började kratta. När jag sedan hade fått ihop en försvarlig hög skickade jag nöjt och på en gammal schlager nynnade över högen på plastduken. Därefter drog jag hela härligheten till en dumpningsplats och stjälpte av.
Det gick lätt och jag höll ett fint tempo. Snart kom de andra ut också och arbetet tog ny fart. Solen visade sig och räfsandet fortsatte.
Jag hade varit smart och tejpat tvättsvamp i tumvecken för att inte få blåsor men handskarna hade hasat ner mina special-profylaktiska-skyddsplåster och blåsor uppstod ändå. Dessutom var mina axlar ganska överraskade av den plötsliga ansträngningen och gav sig till att göra ont.
Eftermiddagen ägnades lämpligt nog åt skogsarbete med trädfällning och allmän röjning. Motorsågar ylade, grensågar frasade och sekatörer klickade. Vi fick släpa ris och jag körde tjocka stockar på cykelkärran. Det sågades och höggs och grenar tuggades. Solen sken tidvis och stämning påminde om den på ett av sjuttiotalets kollektiv. Ord som solidaritet, matlag, stormöte, Mah-Jong och helskägg, flimrade för mina ögon.
Men axlarna värkte inte mindre och blåsorna sprack.
Nu sitter jag alltså här i det stora lugnet och får mig en välförtjänt dricka. Jag tänker på baren, där jag hade hängt upp små chipspåsar i klädnypor på en bjälke. Av obetänksamhet hade de blivit kvar i baren. Mössen hade varit där. Det låg mängder av påsrester på bardisken och fyra chipspåsar var helt tomma, men det fanns icke en smula chips kvar. Inte på bardisken heller. Mössen måste vara stora experter på det de gör. De kan ta sig fram överallt, klättra lodrätt, gnaga med stor precision, frakta bort varenda smula och aldrig hör man dem skryta om det!
Inte ett pip!