Ensam hemma
Nu är visserligen midvinternattens köld tämligen mild och snön har ju snart regnat bort men ändå är det mörkt och kulet och förtjänar att kallas vinter. Här har halva julledigheten redan förrunnit och det nya året tornar hotfullt upp sig framför mig och i dess iskalla skugga ligger jag och skakar av fruktan för framtiden.
Vad skall hända?
Hur skall tiderna misshandla mig den här gången?
Vilka små förnedringar skall dagligen komplettera det allmänna förfallet som kropp och intellekt slåss med, i en fåfäng kamp mot tiden. Tiden, med sina oräkneliga arméer av årmiljoner att slå ned min ynkliga förväntade livstid med. Det är som ett gigantiskt vagnshjul av framåtskridande som obönhörligt rullar fram över maktlösa och tidfångade bladlöss i undervegetationen och…
Nä, men faktum är att jag inte riktigt ligger och darrar i någon skugga alls, utan oftast finner man mig sittandes i soffhörnet med ett glas vin i handen och med blicken stadigt fäst på TV:n. Inget speciellt har inträffat utom att jag har sovit ovanligt mycket de senaste dagarna. Jag har kommit säng vid tolv och inte vaknat förrän efter åtta och någon dag efter nio. Det är ovanligt för en åldrande människa som jag.
Men bra!
Jag har käkat en hel del skinka och massor av god ost. Prinskorvar och ädelostpaj har farit ned med några nubbar och litet folköl. Julmat är ju egentligen mest för att vidmakthålla traditionen. Särskilt gott tycker jag inte att det är men det är praktiskt att ha ett stycke död gris under aluminiumfolie i kylskåpet som man kan karva en bit av då och då. Det skulle aldrig tolereras under andra tider på året.
Glöggen är samma sak; inte skulle det vara acceptabelt att sitta och dricka ljummet vin ur små koppar på eftermiddagen annars?
Nu har resten av familjen rest till Skåne och lämnat mig och Gerta kvar här med en törstig julgran och matrester upp till öronen. Jag är bara ledig och tänker inte sysselsätta mig med något vettigt.
I morgon tror jag att jag skall sätta på Frank Zappa på stereon ute i vardagsrummet och dra upp volymen och dansa en smula. På senare tid har jag sett att mitt (extremt sällsynta, och ofta av Frank påbjudna) dansande har mindre gemensamt med en smidig Michael Jackson och mer med det mödosamma och drivmedelskrävande girandet av en supertanker.
Inte är det helt ovanligt med grundstötningar och rena haverier, heller. Läckage på omgivningen med efterföljande sanering har ännu inte inträffat, men vem vet vad 2013 har i beredskap?