Franks projekt, Foot Foot och gummistövlar.
Igår lyssnade jag, girigt, på ett nytt avsnitt av "The Frank Zappa Podcast" och fick därigenom tips om en het popgrupp. Alltså; den var het när deras enda skiva gavs ut 1969. The Shaggs. En musikalisk konstellation bestående av tre systrar som var tämligen storvuxna och kanske inte klassiskt sköna, men de hade verkligt nytvättat hår alliohopa.
Jag vet inte om de verkligen kunde spela och bara låtsas att de inte kan, eller hade problem att jobba i grupp, eller om allt bara är så illa som det låter.
Alltså, det låter illa först men sedan lyssnar man litet till och då kan man se storheten med låtar som "My pal Foot Foot" och "Philosophy of the world". (Kolla upp detta på Youtube, om ni vill berika edra existenser!)
Just när jag satt och hörde på sången om kompisen Foot Foot (som heter så för att han verkligen gillar att knalla omkring) så ringde telefonen och jag såg att det var Frank. Han var i skolan och var inte helt lycklig och detta var fot-relaterat. Han hade efter en musiklektion kommit ut ur lärdomssalen och funnit att hans skor fattades.
Helt tomt var det dock inte; han fann ett annat par skor, tillhörande en Isak.
Detta visade sig inte vara den av bibeln nämnda patriarken, utan en pojke i tredje klass. Han hade vandrat hem med Franks skor i storlek 40 och lämnat sina egna 38:or kvar.
Dessa var för snålt tilltagna för Frank och jag fick vandra ut i slasket med hans gummistövlar i en påse och ta mig ända upp till skolan. Vi fick gå in till rektorn som hade telefonkontakt med den berörda föräldern och ett utväxlingsprogram ställdes i ordning för dagen därpå.
Idag hade han mycket riktigt de rätta skorna på fötterna när han kom hem och glädjen var stor. Dock grumlades den något när vi konstaterade att han nu glömt kvar gummistövlarna i skolan.
Men vi hämtade oss snabbt och sjöng en stump av "My pal Foot Foot" och Frank åt ett äpple av Granny Smith-typ. Just när jag väntade mig att han skulle försvinna in på sitt rum för att titta på sin dator så att jag skulle kunna ta mig en siesta, frågade han efter videokameran. Han framlade förslaget att jag skulle ägna eftermiddagen åt att hjälpa honom att spela in videosnuttar till hans nya projekt.
Smått suckande såg jag min vilostund försvinna. Jag plockade fram kamera, laddsladd, ny kassett och stativ. Han hämtade sitt fullklottrade kollegieblock med manuset och vi iordningställde ett lugnt hörn där han satte sig och bligade in i kameran över kanterna på sina glasögon…och började prata. Och prata. Han tittade i manus, sade fel, tog om, sa fel igen och tog om igen. Han kastade sig fram emot kameran och var vred. Han satt suckande och uppgiven tillbakalutad. Han viskade otäckt rätt in i linsen. Jag begrep inte exakt vad det handlade om men satt lugn och fin i mitt soffhörn.
Vad det går ut på, är att han har hakat upp sig på en Tom och Jerry-film. Denna tänker han såga jäms med fotknölarna i en svavelosande videorecension. Filmen är en timme och han har en salt kommentar till varenda sekund. Han kommer att lägga voice-over på filmen men också klippa in sig själv, så denna recension kommer nog vara den första som faktiskt blir längre än själva filmen.
Jag påpekade detta men han gick inte att stoppa. Salivsprutande satt han i sin fåtölj och svor och förbannade och talade om för kameran hur dumma katten och musen var. Plötsligt kom han sättande;
- Bandet har tagit slut!
- Tack, tänkte jag.
Jag fick föra över en timmes inspelningar till datorn och det höll på att ta upp allt mitt minne (ja, inte MITT minne, guskelov, utan hårddiskens!) och det tog en evinnerlig tid. Nu sitter pojken, som förvarar sina gummistövlar på skolområdet, med ett redigeringsprogram och jobbar på att klippa ned materialet till en hanterlig storlek.
Själv skulle jag vilja göra en musikvideo till någon Shaggslåt med Frank.