Kalles blogg The next gereration

Jag vet inte vad man skall göra; här går livet och inget roligt får man ha!

Idag t ex gick jag till jobbet.

Det är inget jag skulle ha gjort om inte omständigheterna hade övertalat mig med sina iskalla hot om löneavdrag och anklagande tal om svikande av plikt och tagande av ansvar. Egentligen hade jag ju kunnat göra saker som skulle ha fått mig på mycket bättre humör och kanske även gjort mig till en bättre människa. Jag skulle kunna ha varit cool och avslappnad nu och redo för en ledig helg. Nu har jag fortfarande dagens alla små eländen i färskt minne och hjärnan rör sig runt, runt. Jag älskar när hjärnan är alldeles stilla och inte gör något alls. När hjärnan vilar kan också jag vila.

Jag menar, det är ju inte som om jag behöver ha hjärnan till något egentligen. Jag måste inte tänka ut en massa strategier för att överleva, jag måste inte lösa matematiska problem, jag behöver inte fundera på om gud gillar mig eller inte, jag räknar inte kalorier, jag behöver inte tänka på att uppföra mig och jag har inte ett jobb där jag måste gå på möten och sitta och lyssna på irriterande människor.

Min hjärna mår egentligen bara bra när den inte används.

Men vad gör den när den inte används? Skickar den signaler av välmående till min kropp? Då gör den väl något? Borde man ha ett snack med sin hjärna, be den rycka upp sig något? Skall man bara låta den vara i fred?

Jag låter den vara och sköta sig själv, som jag plägar.

Apropå jobbet och jag inte behöver sitta på möten och lyssna på irriterande människor, så har jag nyligen suttit på jobbmöten och lyssnat på irriterande människor.

Först var jag på Keolis huvudkontor på min egen fritid för att se vad de pysslade med. Man fick se radiocentralen där de tar hand om alla förtvivlade anrop från bussarna. Vidare vandrade jag omkring bland kontorsarbetarna och administratörerna. (Jag skrev ett inlägg i den andra bloggen och fick kritik för att jag kallade dem "kontorsråttor"…kanske borde jag inte gjort det. Råttor är ju väldigt livliga djur.)

Dagen efter var jag kallad på "medarbetarsamtal i grupp", vilket betyder "bortkastad dag" och "plågsamt elände" på vanlig svenska. Det var en fruktansvärd upplevelse med samtal, interaktion, ansträngda kaffepauser och bensträckare och mycket annat som var som att draga ut naglar med en tång.

Jag har förstått nu att jag inte har svårt att sitta still. (Caroline vet vad jag menar.) Men jag har svårt att sitta still i grupp. Jag har MYCKET svårt att sitta still med andra människor.

Att vandra gatan fram med andra människor går bra. Att se dem gå förbi på bussen fungerar fint. Att ignorera dem i offentliga samanhang, i allmänhet, är en konstart jag har anammat utav självbevarelsedrift.

MEN att sitta med dem på möte och vara tvungen att taga dem på allvar känns som en stor och inflammerad plåga.

Men allt detta är över och nu gäller andra problem.

Bland annat har mina uniformsbyxor blivit alltför trånga. Jag vet inte varför och det hände plötsligt. Jag satt där och körde och från den ena sekunden till den andra började byxorna spänna. Jag agerade blixtsnabbt och knäppte suckande upp  dem under den bylsiga koftan och funderade inte vidare.

Men nästa dag igen så infann sig problemet och jag fick åter knäppa upp de hämmande byxorna. Vad hade hänt här? Inte kan jag väl ha lagt på hullet? Jag som knappt äter? När fredagseftermiddagen kom så köpte jag ett sexpack öl för att fundera på saken. Nu sitter jag här med mysbyxor, ölburk och svällbuk och mår mycket bättre. Det är inte mig det är fel på utan byxorna som försöker stänga mig inne. Uniformer är 1984! Jag borde få köra i bekväma kläder!

Frank har tappat sin telefon och känner sig besvärad över detta. Han är inte förtvivlad. Han tjatar inte om en ny. Hans sociala liv havererar inte p g a detta. Han tar allting med sitt sedvanliga lugn och tar för givet att allting skall ordna sig.

Än så länge har han rätt, ty allt har ordnat sig för den pojken. I alla fall vad det gäller mobiltelefoner. I alla fall med hjälp av pappa och mamma. Och andra. Och resten av samhället.

Vad jag inte gillar är att hans förehavanden får min hjärna att anstränga sig. Allt han gör eller kanske gör, eller kanske kommer att göra, får mig att tänka och oroa mig. Min hjärna vill ha lugn och ro.

Frank bara flinar och fortsätter leva sitt liv. Som unga människor plägar göra.

Jag antar att detta är bra och väcker hjärnan. Men jobbigt är det.

Vad skall man göra? Kanske detta är det roliga man får ha?

I så fall ler jag.

Bussbloggen: