Kalles blogg The next gereration

Vi gick till backen igår, eller rättare vi åkte skidor dit. Det gick bra men snön föll ymnigt och det blev bara några åk innan vi gick in på “Den Djupa Gruvans Krog” och tog oss ett par glas stärkande dryck. Under tiden klarnade det upp en smula och vi gick ut igen. Nu ansåg C. att det var dags för lille Frank att åka upp på bergets topp med den stora gnisslande liften och störta sig utför branterna. Han som bara två dagar tidigare aldrig hade åkt skidor. Frank darrade av rädsla men gick med på förslaget. Jag åkte först i liften och sedan Frank och sist kom Caroline och höll ordning på oss.

Jag kom välbehållen upp dit där liftens stänger vänder och far ned igen men var fanns Frank och Caroline? Jag spejade längs den darrande vajern och plötsligt dök Franks gröna jacka upp och efter kom hans mamma. Alla var uppe!

Uppe, ja. Nu gällde det att komma ner igen. Vi tog ett par kort, sedan gastade Caroline en serie kommandon till den lille pojken och så sköt hon iväg nedför branten. Frank tvekade inte, han for efter.

Jag fick bråttom och kom också iväg. Jag kunde inte förstå hur han vågade åka så fort. Granarna visslade förbi på ömse sidor och ibland stannade Caroline och väntade in Frank, som brett plogande stannade bredvid.

Vi fortsatte och i den sista backen ner ropade Frank att han aldrig skulle göra om detta. När vi kom ned frågade Caroline om han inte skulle göra om detta? Frank tänkte i två sekunder och sa sedan: “Jovisst”.

Jag betackade mig och tog av mig skidorna men de andra två åkte åter upp med liften och efter tio minuter kom de nedsusande. Vi berömde Frank för hans dåraktiga dumdristighet och började ge oss av hemåt. Efter mina äventyr i den kvicksandsliknande backen bakom husen så tog vi den säkra vägen hem. Alltså gick vi upp för glidarbacken, där vi slirat med bilen första dagen. Det är jobbigt att gå med slalompjäxor och Frank och jag sackade snart efter Caroline som käckt stegade uppför isbacken i hög fart. Det är som om vissa kvinnor är som gjorda för att gå i höga klackar medan andra är byggda för att trava obehindrat i hårdplastpjäxor!

Frank och jag hade förmodligen fått underkänt i bägge disciplinerna för vi var nu lååångt efter. Hon försvann in i stugan och kom sedan tillbaka ner för att hjälpa oss.

På morgonen hade vi sett att mina pjäxor hade en liten spak på sidan som kunde sättas till “walk”. Jag hade hyst vissa förhoppningar om att pjäxorna då skulle gå hem av sig själva men det avfärdade Frank som helt orealistiskt. Nu halvlåg vi i snövallen och han hjälpte mig att ställa in pjäxorna på “walk”. Det visade sig att det bara blev marginellt lättare att gå.

Caroline kom och tog mina skidor och jag sa till Frank att han kunde sätta sig i pulkan så skulle jag dra honom den sista biten. Han sjönk ned på hårdplasten och suckade och sa: “När jag kommer hem skall jag ha en VOLTAREN!”.

Vi stirrade på honom. Han hade hört oss diskutera dagen innan när vi hade litet ont och C. frågade om jag skulle ha en Voltaren mot lårvärken. Jag svarade att jag aldrig har tackat nej till ett piller i hela mitt liv och sköljde glupskt ned det.

Det visade sig att Franks värk gick att bota med varm choklad.

Om aftonen gick vi tillbaka ned till “Den Djupa Gruvans Krog” och åt middag. Det var gott men en litet kafeterialiknande upplevelse men området är inte precis restaurangtätt och vi fick hålla till godo.

Idag har vi varit i Åre. Den relativa värmen har fortsatt och snön har vederbörligen smält. När jag skulle gå upp till sophuset i morse kunde jag inte låta bli att lägga märke till att “Backen utan friktion” eller “Dödsbacken” hade förvandlats från snöig till isig. Det var svårt att ens gå i den.

Men nu var utflykten bestämd och vi gav oss av med Silverpilen nedför Dödsbacken. Allting funkade bra så länge man inte försökte svänga eller bromsa för mycket. Men farten ökade och tillslut var jag tvungen att nudda till på bromsen.

- Det är något som skrapar i. Det låter, sa Caroline.

- Nja, det är vår bil som åker kälke på isen nedför Dödsbacken du hör, sa jag.

Sakta kom vi nedför och lyckades undvika en parkerad buss med varningsblinkers på i slutet på backen.

Innan vi kom ned på den något större vägen till Järpen var det ganska hårda händer om ratten. Men vi kom ner på den något mindre halkiga vägen och satte fart.

Vi kom fram till Åre och vandrade omkring i det säsongsotypiska regnet. Det är ju en fin litet by. Det hade varit kul att åka upp med en kabinbana på toppen men regn och blåst gjorde att C. tyckte att ett oändligt antal besök i klädaffärer och tingeltangelaffärer var en mycket bättre aktivitet. Så jag fick spendera lång tid ståendes i snövallar i gathörn, tittandes på tjusiga skidmänniskor medan jag lyssnade på pojkens eviga svada.

Vi åt på en svindyr restaurang och provianterade och besökte en chokladfabrik och åkte sedan tillbaka mot Huså. Vi var nöjda med vår utflykt men tankarna var på Dödsbacken och hur vi skulle kunna bemästra den.

Om vi inte kunde komma uppför den så skulle vi få parkera bilen nere vid backen och vandra uppför med alla våra varor. Det var ingen upplyftande framtidsvision.

Framme vid Huså By så gav vi järnet uppför de första luten och sladdade oss igenom modd och vatten. För att få ordentlig fart for vi förbi avtagsvägen och vände och tog ordentlig sats.

Motorn vrålade och slasket fräste under de dubbfria däcken. Vi tog kurvan på två hjul och bredsladdade oss uppför som rallystjärnor. I med trean och så stadigt gaspådrag. Vallarna flimrade förbi på ömse sidor men vi var på väg. Någon hänsynsfull person hade faktiskt sandat vägen och det var nog mest det som gjorde att vi fick fäste. Tillslut var vi uppe i höjd med brevlådorna och Caroline upphöjde ett tjut:

- Vi klarade det!

- Ropa inte för tidigt, kvinna! Vi är inte inne på parkeringen än!

Men med ytterligare en vansinnig fyrhjulssladd kom vi förbi kurvan till parkeringen och kunde slafsande låta Silverpilen glida in på geggan och isen som var vår bilplats.

Jag vet inte vad det är med vädret här. Jag trodde det skulle vara kallt i fjällen i februari men här rasar snön från taken och bäckarna porlar. I morgon kanske det vore läge för vattenskidor?

Vi gick till backen igår, eller rättare vi åkte skidor dit. Det gick bra men snön föll ymnigt och det blev bara några åk innan vi gick in på “Den Djupa Gruvans Krog” och tog oss ett par glas stärkande dryck. Under tiden klarnade det upp en smula och vi gick ut igen. Nu ansåg C. att det var dags för lille Frank att åka upp på bergets topp med den stora gnisslande liften och störta sig utför branterna. Han som bara två dagar tidigare aldrig hade åkt skidor. Frank darrade av rädsla men gick med på förslaget. Jag åkte först i liften och sedan Frank och sist kom Caroline och höll ordning på oss.

Jag kom välbehållen upp dit där liftens stänger vänder och far ned igen men var fanns Frank och Caroline? Jag spejade längs den darrande vajern och plötsligt dök Franks gröna jacka upp och efter kom hans mamma. Alla var uppe!

Uppe, ja. Nu gällde det att komma ner igen. Vi tog ett par kort, sedan gastade Caroline en serie kommandon till den lille pojken och så sköt hon iväg nedför branten. Frank tvekade inte, han for efter.

Jag fick bråttom och kom också iväg. Jag kunde inte förstå hur han vågade åka så fort. Granarna visslade förbi på ömse sidor och ibland stannade Caroline och väntade in Frank, som brett plogande stannade bredvid.

Vi fortsatte och i den sista backen ner ropade Frank att han aldrig skulle göra om detta. När vi kom ned frågade Caroline om han inte skulle göra om detta? Frank tänkte i två sekunder och sa sedan: “Jovisst”.

Jag betackade mig och tog av mig skidorna men de andra två åkte åter upp med liften och efter tio minuter kom de nedsusande. Vi berömde Frank för hans dåraktiga dumdristighet och började ge oss av hemåt. Efter mina äventyr i den kvicksandsliknande backen bakom husen så tog vi den säkra vägen hem. Alltså gick vi upp för glidarbacken, där vi slirat med bilen första dagen. Det är jobbigt att gå med slalompjäxor och Frank och jag sackade snart efter Caroline som käckt stegade uppför isbacken i hög fart. Det är som om vissa kvinnor är som gjorda för att gå i höga klackar medan andra är byggda för att trava obehindrat i hårdplastpjäxor!

Frank och jag hade förmodligen fått underkänt i bägge disciplinerna för vi var nu lååångt efter. Hon försvann in i stugan och kom sedan tillbaka ner för att hjälpa oss.

På morgonen hade vi sett att mina pjäxor hade en liten spak på sidan som kunde sättas till “walk”. Jag hade hyst vissa förhoppningar om att pjäxorna då skulle gå hem av sig själva men det avfärdade Frank som helt orealistiskt. Nu halvlåg vi i snövallen och han hjälpte mig att ställa in pjäxorna på “walk”. Det visade sig att det bara blev marginellt lättare att gå.

Caroline kom och tog mina skidor och jag sa till Frank att han kunde sätta sig i pulkan så skulle jag dra honom den sista biten. Han sjönk ned på hårdplasten och suckade och sa: “När jag kommer hem skall jag ha en VOLTAREN!”.

Vi stirrade på honom. Han hade hört oss diskutera dagen innan när vi hade litet ont och C. frågade om jag skulle ha en Voltaren mot lårvärken. Jag svarade att jag aldrig har tackat nej till ett piller i hela mitt liv och sköljde glupskt ned det.

Det visade sig att Franks värk gick att bota med varm choklad.

Om aftonen gick vi tillbaka ned till “Den Djupa Gruvans Krog” och åt middag. Det var gott men en litet kafeterialiknande upplevelse men området är inte precis restaurangtätt och vi fick hålla till godo.

Idag har vi varit i Åre. Den relativa värmen har fortsatt och snön har vederbörligen smält. När jag skulle gå upp till sophuset i morse kunde jag inte låta bli att lägga märke till att “Backen utan friktion” eller “Dödsbacken” hade förvandlats från snöig till isig. Det var svårt att ens gå i den.

Men nu var utflykten bestämd och vi gav oss av med Silverpilen nedför Dödsbacken. Allting funkade bra så länge man inte försökte svänga eller bromsa för mycket. Men farten ökade och tillslut var jag tvungen att nudda till på bromsen.

- Det är något som skrapar i. Det låter, sa Caroline.

- Nja, det är vår bil som åker kälke på isen nedför Dödsbacken du hör, sa jag.

Sakta kom vi nedför och lyckades undvika en parkerad buss med varningsblinkers på i slutet på backen.

Innan vi kom ned på den något större vägen till Järpen var det ganska hårda händer om ratten. Men vi kom ner på den något mindre halkiga vägen och satte fart.

Vi kom fram till Åre och vandrade omkring i det säsongsotypiska regnet. Det är ju en fin litet by. Det hade varit kul att åka upp med en kabinbana på toppen men regn och blåst gjorde att C. tyckte att ett oändligt antal besök i klädaffärer och tingeltangelaffärer var en mycket bättre aktivitet. Så jag fick spendera lång tid ståendes i snövallar i gathörn, tittandes på tjusiga skidmänniskor medan jag lyssnade på pojkens eviga svada.

Vi åt på en svindyr restaurang och provianterade och besökte en chokladfabrik och åkte sedan tillbaka mot Huså. Vi var nöjda med vår utflykt men tankarna var på Dödsbacken och hur vi skulle kunna bemästra den.

Om vi inte kunde komma uppför den så skulle vi få parkera bilen nere vid backen och vandra uppför med alla våra varor. Det var ingen upplyftande framtidsvision.

Framme vid Huså By så gav vi järnet uppför de första luten och sladdade oss igenom modd och vatten. För att få ordentlig fart for vi förbi avtagsvägen och vände och tog ordentlig sats.

Motorn vrålade och slasket fräste under de dubbfria däcken. Vi tog kurvan på två hjul och bredsladdade oss uppför som rallystjärnor. I med trean och så stadigt gaspådrag. Vallarna flimrade förbi på ömse sidor men vi var på väg. Någon hänsynsfull person hade faktiskt sandat vägen och det var nog mest det som gjorde att vi fick fäste. Tillslut var vi uppe i höjd med brevlådorna och Caroline upphöjde ett tjut:

- Vi klarade det!

- Ropa inte för tidigt, kvinna! Vi är inte inne på parkeringen än!

Men med ytterligare en vansinnig fyrhjulssladd kom vi förbi kurvan till parkeringen och kunde slafsande låta Silverpilen glida in på geggan och isen som var vår bilplats.

Jag vet inte vad det är med vädret här. Jag trodde det skulle vara kallt i fjällen i februari men här rasar snön från taken och bäckarna porlar.

I morgon kanske det vore läge för vattenskidor?