Radio Viking
Häromdagen kom jag till en vändpunkt i livet. Men jag ifrågasätter sällan något; jag bara vände om och fortsatte åt andra hållet. Jag menar, MIG spelar det ingen roll!
Men det var inte det jag skulle tala om, utan trängseln i mina byxor. Jag har ju, mot alla odds, ett jobb. Detta jobb kräver att jag måste ha på mig en uniform. Uniform är ett annat ord för "obekväma kläder" och jag lider varje dag.
Jag lider varje dag, på SÅ många plan!
Jag måste ha en skjorta på mig och denna har designats så att den är maximalt obekväm. Den irriterar och retar. Ingen står ut med den. Den skulle förvandla Mahatma Gandhi till Tommy Zethraeus på en svettig eftermiddag. Detta förnedrande plagg har jag haft nedstoppat i de kliande byxorna under ett antal år.
Jag vet intet om skjortor! Nog måste de väl stoppas ner i byxorna? Visst måste konvenansen anbefalla att den eländiga skjortan, med alla sina pretentiösa knappar, stoppas innanför byxor och svångrem?
Jo, men just denna dag hade jag fått nog och gick till jobbet i…UTANPÅSKJORTA. Magen sköt ut skjortan på ett imposant sätt och förlänte mig en air av Gustav III. Jag kände mig fri och ädel och förnam att det extra utrymmet i byxlinningen gjorde det lättare att dra den nya tidens rena luft i mina lungor.
Detta skulle hädanefter "bliva min musik", som en ännu äldre regent uppges ha sagt.
Jag hoppade spänstigt in i min buss, ung på nytt. Jag hann inte ändra kanalen på radion men tyckte inte att det lät alltför illa. Riktigt bra musik. Gamla låtar.
Tillslut insåg jag att jag satt med utanpåskjorta och lyssnade på Radio Viking.
Men…jag gillade det. Dock sjönk självförtroendet från "frigjord" till "jag har gett upp!" på några hållplatser. Ingen ung fri människa skulle sitta och köra under dessa omständigheter. Knappast ens Gusatv III. Verkligheten försökte, än en gång, tala om för mig att jag börjar bli gammal.
Nå, hur världen är beskaffad kan jag inte ändra på, men "utanpåskjortan" stannar medan Radio Viking kommer och går.
Annars sköter jag om min nya blogg på jobbets hemsida. De gillade den först men sedan skrev jag något förnedrande om någon passagerare och kommentarerna tystnade. Jag skrev ytterligare några texter. Ingen reaktion.
Så i måndags totade jag ihop något om människor som lägger kortet på kortläsaren och hur de uppför sig. Jag liksom slappnade av och skrev som jag brukar och struntade i vad som skulle passa och människorna gillade det verkligen. Det har kommit kommentarer om bloggens förträfflighet och alla emotser ett nytt inlägg.
Nu är jag nervös. Jag vet inte om jag kan leverera! Förväntningar!
Nåja, ingen fara, jag är enormt van att göra folk besvikna.