Skämtet
Jag kände mig en smula spjuveraktig när jag kom hem från jobbet idag. Ibland gör jag det, se. Alltså tog jag ett måttband och knackade på Franks dörr. Han satt, som han plägar, vid sin datamaskin och försökte skjuta ihjäl kringirrande soldater på någon dammig labyrintisk bakgård.
Han tittade upp på mig och krävde med ögonen en förklaring till detta impertinenta avbrott i hans göranden. Jag höll upp måttbandet och måttade upp 60 cm.
”Detta” sade jag ”är 60 centimeter”.
Jag måttade upp 40 cm. Tittade på pojken och sade:
”Det här är 40 centimeter.”
Härnäst visade jag på 20 cm och talade också om detta för den allt mer otålige ynglingen.
”Jaha…” sade han med undertryckt irritation. ”Vadå?”
”Jo, jag hörde att ni ska ha hemundervisning i morgon och du har, tack vare mig, redan ikväll fått litet DISTANS-UTBILDNING!!”
Därefter upphävde jag ett hjärtligt och högljutt skratt medan jag pekade på måttbandet. Frank glodde på mig som om han beklagade att senildemensen nu blommat ut fullständigt. Jag fortsatte att skratta och peka på måttbandet och Frank reste sig, föste undan mig och gjorde sig en tur ut i köket. Kanske ville han ha litet mat, kanske letade han efter bevis på att jag inte är hans biologiska far, jag vet inte.
Caroline som låg nedslunken i ett bad, ropade inifrån våtrummet och frågade om vi bråkade.
”Nej” sade jag ”men tyvärr verkar det som om pojken har ärvt ditt sinne för humor”. Från badkaret kom gillande ljud medan Frank suckade som en ångmaskin och nu letade han definitivt efter adoptionspapper.
(Han har hörts säga, att våra (Carolines och mina) samtal, är som att höra ett par gaggiga åldringar prata. Om han bara visste vad som komma skall.)
Annars har vi det bra i dessa pest-tider. Jag som alltid brukar känna mig svag och sjuk under vintern är helt symptomfri och tvingas gå till arbetet varje dag. Dock slipper jag öppna framdörren, alla får kliva på i bakdörrarna. I morgon skall vi dessutom få ett plast-band spänt bakom oss så att ingen resenär kan komma fram och fråga en massa dumheter och därmed flåsa livsfarliga virus och bakterier på oss. Jag kommer att sitta därframme som en brottstekniker bakom avspärrningstejp och agera i upphöjd avskildhet. Hela kåren ser fram emot detta med tejpen, kanske litet löjligt…men tejpen känns bra. Det måste erkännas.