Kalles blogg The next gereration

Ni tycker säkert, som obildat folk i gemen, att hantverk utfört av en trivseltjockis utan utbildning är en lätt sak! Ni tror säkert att en lätt stånkande svettig klumpeduns på en målarpall är kvalitetssäkring för att jobbet blir rätt utfört!? Kanske anser ni att själva flåsandet från en rödbrusig fetknopp med balansproblem och en kladdig pensel på en plågad stol är som en fanfar för framgång, ett firande för säker framgång?

Nej, säger jag eder! Allt är en kamp.

Jag, om det verkligen är jag som åsyftas ovan, har fått kämpa för varje fläck av målningsyta jag lyckats täcka! Nej, att vara tjock, orörlig, klantig, halvpackad och, enligt en mig närboende sambo, förmodligen litet smådum, är ingen garanti för att lyckas med målning i dagens samhälle. Tvärtom är det många gånger en belastning.

Allt detta blev jag varse när det äntligen blivit dags att måla om taket i matsalen på landet.

Den fattige bonddräng som blivit satt att utföra detta var naturligtvis jag och som övervakare hade jag Caroline. Vi for iväg till Flen en fredagskväll och redan tidigt på lördagen var jag igång med det förberedande arbetet. Jag rullade ut täckpapp på golvet och monterade ned taklampan. För att minimera dammspridningen vid slipandet satte jag upp ett draperi av tjock byggplast i dörrhålet.

Jag tryckte fast plasten med häftstift som jag hittat i boden. Som allt annat därute var stiften gamla och eländiga och plötsligt gick den lilla hatten på ett av häftstiften sönder och eftersom mitt stora pekfinger pressade hårt nedåt på sagda hatt fortsatte nu stiftets bakända genom hatten och in i mitt finger.

Klockan var halv sju på morgonen och jag var redan skadad. Blodet droppade på täckpappen och jag fick fumla mig igenom plastdraperiet för att plåstra om mig i köket. Gerta, som befann sig intill köksbänken, blev förtjust över det oväntade besöket och lät ljudligt meddela att hon ville ha mat och helst litet mera mat om det inte var för besvärligt?

Jag väste bistert att jag var allvarligt skadad, såg hon inte det? Det var osäkert om jag skulle överleva sjunyheterna på radion! Jaha, men en brödkant då kanske? Litet ost?! Hallå! Piiip! Kvitter!

Det är ju omöjligt att bli färdig med sin hantverksgärning om man inte får vara ifred. Därför ignorerade jag den halvnakna fågeln och fortsatte maskera och täcka med pekfingret i ett kraftigt bandage. När jag var nöjd hämtade jag min sliputrustning. Denna bestod i ett sandpapper fäst på ett spröt. Trots sprötet och min kraftfulla kroppskonstitution blev jag tämligen omgående trött av arbetet. Varför hade jag brett på så mycket spackel? Hur skulle jag någonsin orka? Jag var svettig och fingret värkte, det började bli synd om mig.

Men jag hämtade rådigt en elektrisk slipmaskin som jag hittade i boden. Med denna gick arbetet fortare. Andningsskydd och glasögon hade jag bortrationaliserat redan på planeringsstadiet och snart andades jag en blandning av 50% syre och 50% slipdamm. Ögonen började rinna och fingret fortsatte bulta. Jag vinglade på min pall men lyckades till slut få taket någorlunda slätt. Caroline vaknade, kom ner, spanade, pekade och kritiserade. Jag for upp på pallen igen och slipade litet mer.

Efter frukost och utfodrande av fågeln var det så dags att börja måla. Här kanske det är bäst att hejda sig ett slag och förklara ett och annat för er som inte är helt bekanta med målarfärgens beskaffenhet och dess märkliga egenheter. Målarfärg är en levande organism med egen vilja och starka instinkter. Den är instängd i en burk med ett hårt sittande lock och det får sin omedelbara förklaring när man öppnat burken och löst färgen ur sitt fängelse. Färg avskyr att vara instängd och försöker omedelbart rymma på alla sätt den kan. Så fort man tar i burken hoppar den genast upp på fingrar och hand. Rör du sedan runt med en pinne i pytsen hoppar omedelbart en särskilt påpasslig slurk färg över kanten och lägger sig som en pöl på täckpappen.

Denna lilla pöl ligger där och bidar listigt sin tid i väntan på ett transportmedel vidare ut i världen. Detta uppenbarar sig ganska snart…i form av min strumpförsedda fot. Jag trampar alltid i de små fläckarna (jag kan ju inte gå och titta ned när jag målar tak, förstår ni väl?) och därmed förvandlas jag till en hundrakilos stämpeldyna. Överallt jag går bildas en kopia av den lilla fläcken på golvet. Nya små pölar bildas, trampas i och kopieras över hela golvet. Kopiorna kladdar i varandra och snart är undersidorna på strumporna mättade av färg och hela fotavtryck börja kunna skönjas.

Under tiden jobbar andra delar av färgmassan med att fortplanta sig över mina händer, handleder och underarmar. Just då börjar det klia på näsan och i detta långt gångna stadium kunde jag egentligen lika bra klia mig med rollern och på så vis sprider sig den vita takfärgen även till mitt ansikte.

Men jag kämpade på och snart var taket tämligen vitt. Efter några timmar upprepade jag manövern och blev åter lika kladdig. Rollern fräste i taket och små, väldigt små, droppar flög ned över mitt ansikte och huvud och fastnade i näsa och hårbotten. Värmen i rummet när färgen höll på att torka och plasten över dörrhålet som hindrade all ventilation och den allmänna ansträngningen fick mig att svettas kraftigt. Svetten spädde färgen i mitt ansikte.

Jag kände mig som en äkta kämpe och på söndagen kunde jag konstatera att resultatet var ganska hyfsat. Visserligen hade jag ont överallt, fingret bultade och jag skulle förmodligen aldrig mer bli ren, men taket var vitt. Detta räknade jag som en seger för oss rundlagda amatörhantverkare.

"Detta tak målade jag för varenda fetknopp med skruvdragare i världen! Må varje tjockis utan gör-det-själv-känsla men med en nyinköpt tigersåg finna inspiration i denna vita yta i Flen!" viskade jag dramatiskt medan fåglarna sjöng i majmorgonens försiktiga solstrålar.

Det var ett fint ögonblick.

Nästa projekt blir att slipa och lacka golvet. En vrålande golvslip och några folköl, vad kan gå fel?