Kalles blogg The next gereration

Jag sitter här i mörkret i mitt lilla kyffe och tänker. Om det rann whisky i Bällstaån och jag var en dykand, då skulle jag dyka ned och aldrig komma upp. Men jag tänker på annat också. (Att det som flyter i Bällstaån skulle vara giftigt på något bra sätt får ändå anses som föga troligt.)

Jag har ärrats ända in i mitt väsen av en rad händelser den senaste tiden.

Först skulle jag låna ut bionyckeln till en man här i huset. Han hade satt sig före att taga hit en skock med människor som hade arbetat på Vattenfall när detta var huvudkontor. Dessa åldrade kontorister skulle nu komma hit och beskåda sin forna arbetsplats i skepnad av bostadshus. Alltså kom jag överens med denne man att lämna nyckeln kvällen före eftersom pensionärsskocken skulle mötas mitt på blanka förmiddagen en onsdag.

 

Jag åkte upp till hans plan och ringde på. Han öppnade och började prata. Han fortsatte prata och han fortsatte prata. Jag stod i hans lägenhet på 13:e våningen och tittade ut. Fin utsikt, men vad pratade karlen egentligen om? Jag vet inte. Det var en etta och ordningen var exakt densamma som jag skulle ha haft om inte Caroline hade varit med i bilden. Det luktade som i mormor och morfars lägenhet i Abrahamsberg. Inpyrt på något sätt.

 

Han fortsatte prata och när jag tittade ned över Råckstarondellen så svindlade det för ögonen av många anledningar och jag föreslog att vi skulle gå upp i bion så han kunde lära sig hur det fungerade. Vi kom upp och han fortsatte snacka. Jag försökte få bioanläggningen att fungera och kunna fly därifrån, men den dumma elektroniken strejkade.

En stunds respit fick jag när jag tog hissen ned för att byta batterier i fjärrkontrollen, men snart var jag tillbaka och fick åter lyssna på mer prat. Jag började få panikångest och tunnelseende och hade inte apparaten börjat fungera hade jag sannolikt hoppat från takterrassen.

Jag har också varit igenom en svårartad diskussion med Spotify om deras family plan-abonnemang. Jag vädjade till dem att hjälpa mig bli av med pojkens RAP-musik i mina öron när jag vill lyssna på Bertil Boo och The Legendary Stardust Cowboy. Efter en del blodtryckshöjande missförstånd planade allt ut i en fungerande musikalisk plattform.

Jag har också varit på Roslagsgatan med en buss som nästan började brinna, men som definitivt började ryka. Men jag vet inte. Kanske jag bifogar bussbloggen om detta.

I alla fall har det varit en stressig tid. Det som gör mitt liv stressigt är andra människor.

Om jag bara kunde göra mig kvitt de andra människoaporna så skulle jag äntligen få lugn och ro. Om jag kunde finna ett sätt att utrota mänskligheten men spara mig, ett sexpack, Gerta och en smarrig pizza så skulle apokalypsen bli fullkomligt uthärdlig.

Nädå, jag älskar alla människor. Men ibland blir jag en smula trött på sällskapet bara.

 

Bussblogg:

 

På röken

 

Så kom jag väl körande där med min 50:a mot universitetet. Strax efter centralen så blev jag varse en viss kyla. Trots en väl tilltaget lager av underhudsfett började jag känna mig litet frusen. Eftersom jag aldrig lärt mig att lida , utan alltid strävar efter att förbättra situationen så satte jag på värmen genom att trycka på ett par knappar som jag lärt mig associera med ökat njutande.

Ganska riktigt så blev också klimatet mer tempererat när jag började skönja Vasaparken. Jag gottade mig därvid och puttrade vidare. Vid hållplatsen så flåsade bussen, märkligt nog, ut vita moln som en kedjerökande järnlunga.

(Det sägs att när dörrklockan ringde hemma hos poeten Dorothy Parker i New York så kunde hon höras muttra: - What fresh hell is this? Men så tänkte inte jag, utan nöjde mig med att morra:)

- Vad är nu detta?

Men röken slutade och jag fortsatte. Inget märkligt vid Odenplan, men Stadsbibliotekets hållplats blev hälsad med än större moln och en irriterande stank när ångan smet in genom bakdörrarna. Jag började nu bli allvarligt störd och blängde ilsket i backspeglarna. När jag började köra skingrades Lützendimman och allt blev som vanligt.

Jag började tänka på något helt annat och stod vid flera rödljus och undvek att knocka några mörkklädda stressmänniskor vid de smala refugerna på Odengatan med backspegeln.

Jag angjorde Surbrunnsgatan och tittade mig belåtet om i speglarna. Det var som en panikscen vid skyttegravarna under första världskriget; människor hukade sig för den tjocka röken och sprang. Trottoaren var uppslukad av illaluktande gas. När jag plikttroget körde vidare sprang modige män efter fordonet och ville göra mig uppmärksam på att vagnen nästan brann och att katastrofen var nära förestående. Jag kontrollerade motortemperaturen och fortsatte ändå med deras hjältemodiga händer bankande på bussens utsida.

Vid Frejgatan var allt lugnt men när jag stannade vid Roslagstull och öppnade bakdörrarna så vällde röken in. Det blev svårt att se hela vägen till bakrutan. Jag fick utrymma vagnen och gick bak och kände på bakdelen. Mja, alltså jag kände på plåtarna längst bak utanpå bussen för att se om de var varma. De var de inte.

Jag anropade radiohögkvarteret och sade som det var: - Jag kan inte fortsätta att köra, folk är livrädda. Det är rök överallt.

De som jobbar på Radiohögkvarteret är notoriskt svåra att imponera på. En fullkomligt lugn röst sa att jag bara skulle vädra ut bussen och fortsätta. Allt berodde på att företaget bytt bränsle. Från RapsMetylEster till HydreradVegetabiliskOlja och att rökutveckling var en naturlig konsekvens av detta. Jag invände att det inte fanns något naturligt med rökutvecklingen vid Roslagstull. Den lugna rösten frågade mig om jag satt på en eller annan värmare. - Inte vad jag vet, sade jag.

När jag senare körde tom och småsur ut mot Universitetet så kom jag ihåg att jag ju satt på värmen. Jag stängde av denna (jag svettades ändå vid detta lag) och röken kom aldrig tillbaka.

Jag vet inte om det finns något att lära av detta utom att tänka igenom vilket bränsle man kör på innan man sätter på värmen. Tekniken fortsätter att fascinera och skrämma mig.