Kalles blogg The next gereration

Vissa dagar flyter på i ett lugnt tempo och känns litet enahanda, andra är fyllda av stress och tjat. Ytterligare andra dagar vet man inte var man skall sortera in.

Igår var det fredag och jag var ledig.

Det speciella med den här fredagen var att Frank skulle iväg på en skolutflykt till Historiska museet och att jag skulle med. Eftersom jag ändå var ledig och gärna går på museum och gärna studerar barnens interagerande och faktiskt kunde hjälpa till att hålla litet ordning och att Frank faktiskt gärna ville ha mig med och att jag fick följa med SÅ...följde jag med.

Men problemet nu var att vi skulle äta medhavd matsäck på museet till lunch och jag visste att det inte skulle vara nog för en man av min aptit. Alltså hade jag räknat ut att det var bäst att stoppa magen full redan på morgonen för att inte svälta senare. Det var anledningen till att jag satt och åt microtinad schnitzel med potatisgratäng klockan kvart i sju på morgonen. Och lät mig väl smaka.

Nästa problem var att väcka Frank men han kom till liv ganska snabbt med löften om att titta på Cartoon Network och tomma hot om att det var bråttom. Han fick sina mackor och jag återvände ut i köket ity nu gällde det att färdigställa vår gemensamma matsäck och förpacka densamma på ett livsmedelsvänligt sätt. Frank hade beställt en macka med korv och en med ost. Klart. Själv hade jag slagit in på en annan bana och köpt mögelost och rökt skinka och förfärdigade två skapelser av detta. Klart. Diverse yoghurtar och drycker packades också ned samt en banan och en apelsin. Klart. Ett kylelement i en liten väska och vi var färdiga.

Framme vid skolan så blev vi invisade i klassrummet för att bli lästa för innan vi skulle gå till bussen. Man fick rita medan man lyssnade så jag ritade en labyrint i Franks bok och lyssnade på vad fröken Lisa läste. Det verkade vara något äventyr som utspelade sig med andra verklighetsramar än de gängse. En bok som nog inte hade funnits om inte Harry Potter hade funnits. Vad handlade barnböcker om innan den där lilla glasögonormen började vifta på sitt trollspö? Gick det direkt från Tottes föräldrar skiljer sig, Det blåser på månen och Tordyveln flyger i skymningen till drakar och trollkarlar? Eller var Narnia bron barnlitteraturen vandrade över dit på?

Plötsligt var det dags att gå och allmänt larm utbröt. Vi var två klasser som skulle iväg. Det blev över 40 glada barn och de snackade och skrek förtjust hela vägen och verkade fylla rymden mellan himmel och jord med sina smattrande små röster och mitt huvud fylldes snabbt och började rinna över. Jag frågade Lisa och hon sade att hon hade blivit ganska duktig på att skärma av det.

Jag försökte att göra det men jag vet inte om jag lyckades eller om det var hjärnans försvarsmekanism som gick in och blockerade bort de starkaste hörselintrycken för att rädda mig från galopperande vansinne, men tillslut var det inte lika farligt längre.

På tunnelbanan in till stan fick jag hänga med nördarna och vi ägnade ansenlig tid till att analysera den stiliserade skylt som talar om vad man får och inte får göra i en tunnelbanevagn. Vi vände och vred på symbolerna och diktade upp olika scenarier och skrattade.

Jag var som en i gänget. Låt vara nördgänget, men ändå. (Jag har blivit kallad nörd fler än en gång, så det må vara hänt.)

Vi bytte linje vid Centralen för att komma till Karlaplan och det magiska talet var tjugotre. Alltid tjugotre. Det var antalet barn som skulle kliva av vagnen, det var antalet barn som skulle vara kvar på perrongen och vänta på ett tåg till Ropsten, det var antalet som skulle kliva på nämnda tåg. Alltid: en, två, tre,... men stå nu STILL! Få se; en, två, tre...tjugotvå, tjugotre! OK, då kan vi gå!

(23 (som är ett primtal) är också summan av tre, på varandra följande primtal, nämligen 5, 7 och 11.)

Vi vandrade tvärs över Karlaplan (där går bussar 42 och 44) förbi fontänen och vidare mot Narvavägen. Det var ihopsamling vid varje övergångsställe och därefter blev gruppen igen omedelbart upplöst och fria diskussionsgrupper uppstod spontant.

Larm och ljud! Men nu var jag nästan immun.

När man sedan skulle över nästa gata och man ville samla grupperna till ett ordnat led var det som att avbryta åtta diskussioner mellan Göran Greider, Ian Wachtmeister och en tjurig Guillou; alla vill snacka mer, ingen vill lyssna och samtliga är ganska övertygade om sin egen förträfflighet. Men tillslut kom vi på rätt trottoar och vandrade ner mot Linnégatan och entrén.

Vid Autoropa utbröt vild panik bland vissa och bilarna innanför fönstren beundrades högljutt. Näsor och handflator trycktes frikostigt mot nyputsade rutor. Där stod Maserati och Ferrari och en och annan Bentley. Nördarna stod oberörda och beskådade uppståndelsen.

Inne på museet uppstod en försening och vi hänvisades till ett rum med en fejkad runsten för att vänta in vår tur. Lisa läste en bok hon fått låna av flickorna i receptionen och vi ritade under tiden.

Jag fick till en runsten vid ett träd men många andra lyckades mycket bättre. Vissa ritade inte alls utan försökte få utlopp för sin otålighet och överskottsenergi. Det är inte lätt att sitta still, jag vet! Inte när man måste, men har man bara en dator eller en TV framför sig så slappnar benen snart av.

Det känner jag också till.

Vi åt vår matsäck under snack och diskussioner. Jag fick i mig mina mackor och Frank slabbade i sig allt sitt. Sedan fick vi äntligen följa med en myndig Amazonkvinna på en rundtur genom Sveriges forntid. Det var mycket stillasittande och lyssnande men hon lyckades nog tjusa de flesta att leva sig in i hur livet var för t ex mannen som begrovs för 7000 år sedan utanför Trelleborg, och efter fyra- fem år fick sällskap av ett litet barn i graven. Barnskelettet hade björntänder och bärnstenar med sig i graven och det frågades och spekulerades bland barnen. Det pillades på allt och petades och drogs. Man låg på vissa saker och lutade sig mot andra. Men allt som allt gick det bra.

Sedan var det dags att åka hemåt. Procedurerna upprepades och vi kom ned i tunnelbanan och på tåget. Nu var det mindre folk och det gavs mer utrymme till klättrande och klängande. Pratet var litet mattare nu hos vissa men några tog sig för att interagera med andra resenärer och intressanta samtal uppstod medan andra hängde som mogna frukter i ledstängerna.

När vi kom till Vällingby så tackade Frank och jag för oss och avvek från klassen. Vi gick en sväng i centrum och hamnade på Game. Där fick Frank syn på ett TV-spel som heter Xbox 360 och detta ville han plötsligt ha. Det kostade massor av pengar och jag sa att han nog inte hade råd. Men han påpekade att han har gamla spel att sälja och att detta skulle öka hans kreditvärdighet.

Visst, men skulle det räcka?

Vi gick hem och Frank plockade omedelbart fram sin plånbok och började göra kalkyler på ett papper. Han hämtade också sina gamla spel och gjorde tre olika uträkningar av summan, utifrån tre olika värden på de gamla spelen. Han kom vilt viftande med det knögliga pappret där jag satt och betalde räkningar vid datorn.

Utan att ha en aning om priser eller något annat hade han, i tanken, redan köpt sitt Xbox 360 och var uppspelt och gravallvarligt engagerad i hela affären. Jag hummade och tänkte mest på att jag just summerat ihop 12600 kronor i räkningar. Vad kommer alla inbetalningskort ifrån? Har jag verkligen gjort av med alla dessa pengar?

Jag tryckte på betala och ägnade mig åt Franks uträkningar istället. Eftersom vi ändå var på väg upp till centrum för att gå till frisören tyckte jag att vi kunde få spelen värderade samtidigt så att vi eliminerade en massa uppskattningar och gissanden. Frank samtyckte ivrigt och vi packade ned spelen.

Hos frisören satt Frank själv och samtalade med flickan som klippte. Jag hade dragit mig undan och satt och läste runt hörnet, men jag kunde fortfarande höra honom. Han satt helt cool och konverserade som om han var på ett cocktailparty. En massa småprat om ingenting och jag tänkte fascinerat att precis DET DÄR skulle jag vilja kunna. Han är nio och kan redan hantera en situation som kräver kallprat utan långa pinsamma tystnader och jag vet knappt vad jag skall säga när jag pratar med mig själv.

Nå, lockarna föll och snart såg han väldigt välartad ut. Jag betalade och så var vi inne på Game igen. Där fick vi reda på att spelen skulle inbringa över 700 kronor och Franks räknedosa började genast knattra inne i huvudet.

- Då har jag råd! Ett begagnat spel har jag råd med!

- Jovisst, men du har inte räknat in MAMMA i dina ekonomiska överslag. Hon kommer inte att applådera ett nytt TV-spel i huset.

- Vi får prata med henne.

- Den vägen har försökts förr, muttrade jag.

Väl hemma igen så fortsatte snacket om Xbox 360 och videos på datorn sattes på. Bl a en som visade en kille som just packade upp sitt nya Xbox och högtidligt beskrev alla delar vartefter han lyfte dem ur papplådan. Frank var trollbunden men jag tog min gripklo och gick in till tvättmaskinen.

För några dagar sedan tvättade Caroline en kudde från våra vänner på IKEA och medan det fluffiga huvudstödet tumlade runt därinne var det något som brast. Mer exakt var det höljet runt kudden som gick sönder och detta resulterade i en stannad maskin på vilken ett felmeddelande stod att läsa. E20 stod det.

Först trodde jag det var en vägbeskrivning till en Electroluxaffär ned mot Göteborg, där man kunde köpa en ny tvättmaskin. Men det visade sig betyda att något proppat till tömningsvägen och vi förstod ju exakt vad. Vi kunde tappa ur maskinen genom en ventil och sedan gick det att öppna luckan.

Den eländiga sak som lyftes ur var tilltufsad, drypande våt och tung som bly. Ned i soporna med den, men massor av ludd var kvar i maskinen.

Vi tömde ventilen tio gånger och petade hit och dit. Massor kom ut men en hel del ludd var kvar. Då kom jag och tänka på en mojäng jag och Frank köpt på ÖB för många år sedan. En lång metallfjäder med en klo i ändan. Man trycker på en knapp och klon öppnar sig och man släpper knappen och den griper tag och släpper inte. Jag hämtade den och började dra ut en massa ludd men inte tillräckligt.

Detta var för ett par dagar sedan. Nu kändes det rätt att ta den gamla klon och försöka igen.

Jag satte mig pustande ned vid maskinen och öppnade den lilla luckan och började dra ut ludd. Jag försökte ett sköljprogram med hänvisades snart ut på E20 igen. Suckande hämtade jag en ungsfast form som jag ställde under tömningsventilen som brukade fånga upp det luddiga vattnet när det sipprade ut. Jag drog åter ut stora tussar men vattnet rann långsamt.

Då ringde telefonen. Det var Caroline som pratade om ditten och datten och jag försökte multitaska genom att samtidigt pilla med gripklon. Det var prat om hamburgerbröd i frysen och eventuell hemmapizza, då kände jag en mjuk klump, lång därinne. Skulle Frank och jag äta hamburgare nu och...jag tog ett ordentligt tag i klumpen...så kan vi kanske göra egen pizza senare...den satt fast men kanske gav den med sig litet...ha mozarella på min del men Frank vill nog...såja, kom här nu...gorgonzola på din...NU!

Klumpen lossnade, gripklon kom ut och i greppet satt alla luddklumpars mamma!

Den var enorm!

Middagstipset smattrade på i mitt vänsteröra med jag såg en syndaflod av luddvatten komma utforsande ur maskinen.

- ...litet Oregano...

- Hjälp! Det är katastrof här! Jag måste sluta! Vatten! Överallt! Vatten!

Frank fick komma och lyfta luren från mig medan jag kämpade mot vattenmassorna. Ugnsformen höll på att flyta bort likt en genomskinlig ark. Ventilen fick jag tillbaka medan vattnet upprört stänkte åt alla håll. Jag lotsade vätskan bort från tröskeln och mot golvventilen. Allt vatten som rann ned lämnade små högar av ludd efter sig.

Jag städade så gott det gick och satte mig och vilade i soffan ett slag.

Snart var det dags att steka hamburgare och jag blev på riktigt gott humör när jag mindes min mögelost. Jag skulle minsann ha ädelostburgare! Det stektes och kladdades och oset låg som en dimma i köket. Gerta skrek och fläkten vrålade på högsta fart. Frank och jag fick en och en halv burgare var och ädelost på hamburgare smakade gott.

Caroline kom hem och började suckande städa i badrum och kök. Nu var det snart dags att köra Frank till en extra gymnastikträning. De skall ställa upp i något slags mästerskap på söndag och nu behövde de putsa sin rutin.

Jag körde Frank till Blackebergsskolan och han pladdrade fortfarande om Xbox 360. Jag lämnade honom där i ett trist omklädningsrum och körde iväg till Alviksvägen där jag hälsade på föräldrarna och hundarna och lånade en kakelskärare.

Halv åtta på kvällen kom jag hem med pojken, en skitig kakelskärare och massor av lermärken på jackan efter att hundarna hoppat på mig.

Nu var äntligen alla åtaganden slut och jag lade tre sorters ost på min pizzadel och hällde upp ett glas vin.

- Ska vi titta på "På spåret"?

- Visst, vi är ju medelålders. Vad annat kan vi göra?

- Nä, just det.

- Pappa, vet du om man har Kinect till Xbox 360 behöver man ingen handkontroll!?

- Sedan är det Skavlan.

- Så medelålders blir jag aldrig.

- Man bara hoppar så filmar Kinect och sedan är man med i spelet!

Jag fyllde på mer vin och tittade på både På spåret och Skavlan.