New Amsterdam I
Det kan kanske förvåna vissa av er att höra att jag åter är på resande fot. (Skall man vara noga har varken jag eller foten börjat resa ännu men i morgon kliver jag, familjen och min resande fot på ett aeroplan och far iväg.)
Jag vill minnas att jag just på denna blogg har svurit på att inte resa någonstans igen. Någonsin. Av någon orsak. Inte om fälten invaderas av gräshoppor och grodor. Inte om Bällstaån förvandlas till blod. Inte ens om Miljöpartiet bygger nya cykelbanor tvärs över E4:an!
Jag skall icke resa någonstädes, ty jag är gammal och alltför gnällig! Det tar för lång tid, det är för många säkerhetskontroller, allt är förbjudet, allt är för dyrt, det är för långa väntetider, flygplatser är för tråkiga, förseningar är legio och, inte minst, för att jag misstänker att Miljöpartiet byggt en cykelväg över startbanan på Arlanda!
Så var läget efter resan till Thailand härom året. Men en kombination av över tid falnande ilska, tilltagande allmän glömska och att Caroline bara bestämmer saker, har gjort att vi nu är på väg igen. För sent att ångra sig nu. (Men man har hela framtiden kvar att ångra sig på.)
Jo, vi skall till New York över Sportlovet. Det är trevligare än fjällen och flyget dit är snabbare än bilfärden upp till liftköer, gipsade fötter och vrålande skotrar. Vi kommer till ett civiliserat samhälle och minsta snöflinga skulle vara en överraskning.
Här kan vi uppleva kultur, kommersialism och Coney Island. De har fler barer än fjällvärlden och kommunikationerna är bättre.
Som ni förstår försöker jag övertyga mig själv om att denna resa är en god idé. Jag har fortfarande mina dubier när det gäller flygande. Jag har skaffat mig en par mjuka byxor för resan där jag inte behöver ta bort något bälte vid säkerhetskontrollen. Jag har skaffat mig smidiga tygskor som är lätta att ta av när de skall kolla efter bomber. Jag har inte packat min bloggdator. Jag har tagit bort min lilla schweiziska fickkniv från nyckelknippan. Jag har stoppat nässprayen i resväskan.
Jag har gjort en massa förberedelser för att allt skall flyta. Pengar är växlade, kreditkortgränser uppflyttade, tunnelbanekort är utforskade och sevärdheter är undersökta på internet. Allt är förberett. Men den viktigaste psykologiska inställningen som ingår i preludierna är att jag inte väntar mig att NÅGOT skall fungera.
Jag har ställt mig in på att allt går fel redan på Arlanda och att jag skamsen får ta en taxi hem igen eftersom VISA-ansökningen var fel. Jag väntar mig att plumsande störta i Atlanten eller buklanda i Newark med ett brak. Jag antar att jag blir rånad redan på flygplatsen. Jag kommer förmodligen att halka och bryta benet.
Något, eller mer troligt, ALLT, kommer att gå fel.
Från denna trista position gissar jag att jag antingen kommer att få rätt eller att allting kommer visa sig vara mycket bättre än förväntat.
Jag skall för er, föra anteckningar på ett analogt linjerat block som jag har med mig och försöka beskriva mina umbäranden under denna äventyrliga resa. Senare kommer min sekreterare att transkriptera detta till bloggen.
Om anteckningarna kommer förbi säkerhetskontrollen!