Livet är som en hajfilm
Här händer det inte mycket. Jag har äntligen slutat att svettas efter sommaren och den varma senhösten. Nu kan jag gå omkring och gnälla på kylan istället och det värmer.
Det finns negativa saker: gymmet väsnas, jobbet börjar tidigare och tidigare, mina tankar börjar grumlas av ålderssvaghet och whisky är dyrt.
Det finns positiva saker: jag läser en spännande deckare, jag lyssnar på en spännande deckare, jag har köpt några nya hajfilmer och Frank sköter sig i skolan.
Gymmet är helt tyst vissa kvällar och andra brakar det som om revolutionen hade brutit ut därnere. En kväll tog jag en kamera och gick ner till fönstret och tog kort ut åt sidorna. Längs fasaden. Med blixt. Jag har läst att vi har fotofrihet här i landet, men man får nog inte ta bilder IN i gymmet. Men jag tänkte att om steroidslukarna därinne får se blixtar utanför så kanske deras paranoida hjärnor tror att de är utsatta för ett övergrepp och stormar ut…
…Och då skall jag be dem att inte kasta med vikterna…
Nå, planen är inte 100% genomtänkt men ibland måste man bara agera. Men de lyftande och släppande gorillorna därinne tog ingen som helst notis om mitt lilla blixtfyrverkeri. Det hade alla hörlurar i öronen och förmodligen blixtrade det väl redan för deras ögon. Jag fick gå upp igen utan att ha fått någon reaktion.
Men jag har inte gett upp! Nu är jag på jakt efter en gammal elektronblixt som jag skall montera på ett skaft och sticka ner här uppifrån och blixtra genom fönstret med. Vi får se hur det går.
Jag köpte och såg "Sharknado 4 (The fourth awakens)" i förra veckan. Den är…jag vill inte ha den osedd…många saker i den…äh, den är BRA! Därefter tittade jag på "shArkansas Women's Prison Massacre". En fantasifull historia om ett gäng förvånansvärt lättklädda kvinnliga interner i ett träsk och förhistoriska hajar från en uråldrig underjordisk sjö och deras äventyr tillsammans. Hajarna har den egenheten att de kan simma även igenom land, vilket försvårar undflyendet från de små rackarna högst väsentligt.
Frank sköter sin skolgång helt på egen hand. Han visar gärna vad han håller på med men vill ogärna blanda in sin pappa i onödan. Han verkar ganska organiserad. Var han nu får DET ifrån.
Kanske från Caroline? Hon har ju ordning på sig och pekar med hela handen och delar ut tydliga rekommendationer och vad hon anser att man bör göra. Sådant som kallades att ge order förr i tiden. Men…det är hennes värld, jag bara råkar bo i den. (Eller det kanske inte är Carolines värld, men jag är rätt säker på att det är hon som städar den, så passa er för att beträda den med leriga skor!)
När jag kom spankulerandes genom Vällingby City härförleden, slank jag in på Stadsmissionens second-handaffär för att se om det fanns någon bok eller film att köpa för en billig penning. Det visade sig snart att det fanns det mycket riktigt, men inget jag ville ha. På väg ut föll min blick på en TV som stod på golvet. Var det verkligen en TV? Nej, en närmare besiktning avslöjade att det var en 24-tums bildskärm till datorn.
Den hade oräkneliga ingångar och stod på en stadig fot. Jag skådade prislappen och där stod 150 kr. Det var ju inte mycket, tänkte jag. Behöver jag verkligen två skärmar? Tja, pojken har ju det…det är ju billigt…man har ju faktiskt TVÅ ögon…det känns ju coolt, som en aktiemäklare…
Så nu sitter jag här framför två bildskärmar och skriver. Man vet aldrig riktigt på vilken TV den lilla pilen befinner sig och jag har ännu inte försökt att sitta och skriva på den ena och ha på Youtube på den andra som Frank, men snart! Sladdhärvan under skrivbordet har växt ytterligare och är nu uppe i sex och ett halvt kilo plus fyra hekto damm.