Kalles blogg The next gereration

Jag har redan varit uppe i Vällingby för att bejaka min nya positiva ungdomliga sida. Med mig hade jag en handlelista till Coop, ett begär efter nässpray och en häftig hunger. Jag köpte två starka nässprayer, två sladdriga kokta korvar på Jonnes ("ny fräsch lokal med sittplatser!") men beslöt vänta med shoppingen eftersom charkuterierna kunde väntas ligga och härskna i ryggsäcken under denna kraftiga dryckestur.

Med kraftfulla steg närmade jag mig O 'Learys på själva torget. Jag lade förvånat märke till att uteserveringen var helt tom, men samtidigt förnam jag den irriterande nare som svepte över förortstorget. Det var ingen dag för firande utomhus, helt enkelt.

Men jag tänkte inte låta mig nedslås, jag stegade helt enkelt in till baren och beställde käckt en öl där som jag bar med mig till ett bord inomhus. Men bordet var alldeles vid fönstret ut mot torget och uteserveringen låg på en halv meters håll. Nu kunde galenskaperna och livsnjutandet börja. Alltså tog jag en klunk av min öl och plockade upp mina läsglasögon -2.50 (egentligen litet starka men överdrifter har aldrig skadat någon) och min bok om Grisens Historia. Förnöjt läste jag om en japan som genom att träna sina grisar att utföra simhopp från tre meters höjd och sedan simma tillbaka till tryggheten, fått ett synnerligen mört kött.

Men volymen på TV-apparaterna var särdeles hög och det var svårt att koncentrera sig. Snart kom det in två svårt medelålders män och började en lång diskussion om var de skulle sitta. Bordet framför mig var övergivet men med ett halvfyllt glas. De förhörde sig med mig om huruvida glasets köpare skulle komma tillbaka men eftersom jag varit upptagen med uppfödningen av Linderödssvin, visste jag inte besked.

Precis klockan tre byttes kanaler på alla TV-apparater och volymen höjdes på ett, för en skönande som mig själv, besvärande sätt. Det visade sig att nu skulle en särdeles stor och viktig match börja och alla hade tydligen väntat på denna begivenhet. De två äldre herrarna annekterade helt enkelt bordet närmast den största TV:n. (Jag vet inte varför de oroat sig, det fanns TV-mottagare i en absurd mångfald i lokalen och om man inte blundade hårt tvingades man titta på TV. Men dessa två herrar vill till varje pris titta på den största skärmen. Denna hade en areal genom vilken man med lätt kunna köra en normal skottkärra rågad med den finaste kogödsel.)

Herrarna satte sig nöjda ned även om där redan satt en annan livserfaren väderbiten man. De utbytte information om vem som höll på vilket lag, skojade rutinmässigt härom och nämnde Nacka Skoglund. Därefter nickade de mot varandra och var sedan en homogen grupp.

Djurgårdarna.

Utanför fönstret fanns inga människor men gråsparvarna satt på utemöblernas ryggar och tittade in i lokalen. De undrade var alla matrester var. "Varför äter ni inne i holken? Det är det ju bara ungar som gör! Kom ut och spill och tappa mat!"

Bordet framför, med det halvfulla ölglaset, hade nu återfått sin härskare. Han var en ung skäggig man som, närmast maniskt, oavlåtligt kommunicerade på sin telefon. Han modererade inte sin röst, han skrattade och skrävlade. Han beställde nya öl vid baren, försvann ut på uteserveringen för att röka. Kom tillbaka påbörjade nytt samtal och skrattade högljutt. Fotbollsfantasterna var, i vissa fall, irriterade över att han inte utnyttjade sin fina placering visavi den stora skärmen för att titta på matchen.

På uteserveringen for en gråsparv omkring med en dunig fjäder i näbben. Är det bobygge på gång? frågade jag genom rutan.

Framme i en halvrund sittgrupp under den stora TV:n satt två tjejer. Två unga damer. De hade i alla fall varit unga för inte så länge sedan. Fast kanske en hyfsad tid ändå.

De var sminkade, tatuerade och märkligt ryckiga i rörelserna. De hade inget som helst intresse av matchen, de tittade ut genom fönstret mot Vällingby Torg och pratade om hur knäppa alla, utom de riktigt knäppa, är. Deras påklistrade naglar var rosa på ett besvärande sätt. Om någon berättat för dem om droger och alkoholmissbruk är jag säker på att de hade haft något att säga om saken.

Jag försökte läsa mer i grisboken men stämningen i lokalen var alltför uppskruvad för att jag skulle få något sammanhang. Jag beställde en öl till och beslöt mig för att observera.

Flickorna under TV:n tittade inte ens upp när Hammarby gjorde 1-0. Deras rosa naglar for över telefonerna och ibland tog de sig en klunk vitt vin. Vrålen i lokalen avslöjade direkt var Hammarbys fans satt och sucken från de tre sammansvurna Djurgårdarna var synkroniserat och sprunget ur äkta förtvivlan. En fjärde medlem har tillkommit under tiden. (Också han så självklart medelålders, att jag blev avundsjuk.)

Telefonprataren sökte plötsligt kontakt med djurgårdsgruppen. Han gjorde ingen större succé, men ett par av dem vände sig i alla fall om och lyssnade ett slag.

Det är svårt att komma in i en grupp, men om ens telefon har slutat ringa har man få alternativ.

Jag tittade ut mot gråsparvarna och förstod att tillhörigheten till en grupp betyder mycket. En kraftig sparv på ett av de tomma borden hackade på en mindre och denna försvann kvickt som tanken. Ingen mat fanns att yvas över men styrka hade visats.

1-1! Allmän glädje! Djurgårdsgruppen utförde några själfulla skålar och en hel del förklarande analyser om varför deras hjältar trots den dåliga starten ännu skulle nå att erövra världen.

Telefonmannens öl var slut. Hans telefon ringde. Han greppade en cigarett och stormade ut. Han pratade i sin älskade lur och vandrade maniskt omkring  på uteserveringen medan sparvarna flydde i panik.

Lokalen har brunt golv, bruna möbler och sporttavlor absolut överallt. Det finns fler TV-apparater än hos Elgiganten och de som står i baren är alla minst trettio år yngre än jag. Matchen som pågår angår inte mig. Jag är gammal och eländig, vad har jag här att göra?

Jag beslöt mig för en tredje öl och medan jag stod i baren stormade sig telefonmannen förbi i sin ockrafärgade byxor och flaxade bort mot muggen. När jag återkom till min plats var han redan tillbaka där igen och snackade i sin lur och sökte kontakt med Djurgårdsgruppen.

Just då gjorde Bajen 2-1 och trots att han tidigare tillkännagivit att han faktiskt är AIK:are så började han hoppa upp och ned precis framför mig och skrika och larva sig. Han var nog en sådan som hade svårt att sitta still redan i skolan. Han hade förmodligen hoppat upp och ned de senaste tio åren.

Sparvarna utanför fönstret började dissekera ett tomt cigarettpaket på ett bord  med stor inlevelse. De var väl både hungriga och röksugna, kan tänka. Bakom vandrade folk förbi och efter att ha tittat ett slag började jag formulera en tanke om att "när människor hellre tatuerar sig, än vaccinerar sig…då lever vi i en märklig tid".

Första halvlek var slut och jag började undra hur det stod till med Caroline och Frank. Om Gerta hade alla frön hon behövde. "Dags att avbryta studien" tänkte jag. Med saknad banade jag mig iväg mellan alla dessa människor. En rödhårig man men skägg och tjocka brillor hade beställt kladdiga kycklingbitar och sörplade på sin Cola. Jag handlade och åkte hem och glömde allt om matchen. Jag vet fortfarande inte hur det har gått. Men jag har nästan varit på en uteservering och jag har studerat hur människorna uppför sig och fått några öl på kuppen.

Lärorikt och gott!