Mannen på taket
Flåsande av fem trappors språngmarsch steg jag ut i solskenet och såg på den stora öppna ytan medan jag nedanför hörde bilarnas vrålande motorer. Här uppe blåste det ordentligt och jag satte kurs mot det lilla tältet i andra änden, där jag visste att det fanns förnödenheter och en smula lä.
Inte många andra var ute men jag anade en viss aktivitet vid tältlägret. När jag nådde fram blev jag hälsad och fick mat och dryck. Jag drog mig undan en smula och åt min föda ståendes utanför, men när hövdingen började tala där inne klev även jag fram och lyssnade.
Där sades förunderliga ting; en miljöpartist som inviger ett parkeringshus! Ja, jösses!
Hövdingen var trafikborgarrådet Daniel Helldén och jag hade tagit ledigt från jobbet för att gå på invigningen av ett parkeringshus. Det är samma femvåningskoloss som vi fått två års gratis parkering i, tack vare flytten till nya lägenheten. Här fick man kycklingwraps och kakor och dessutom tillfälle att vandra runt med arkitekten själv.
På jobbet stirrade de litet extra märkligt på mig när jag sökte ledighet för att gå på invigning av ett parkeringshus. De skakade på huvudena och så behövde jag bara jobba halvdag.
Jodå, det finns 720 parkeringsplatser, laddstationer och cykelparkering. Betongramper inspekterades och ytterpanel förklarades. Ljus och säkerhet framhölls och en hel hög av oss stod stilla i den iskalla vinden (sidpanelen släpper igenom vind för att främja insyn) och stirrade på hundratrettio tomma p-platser. Man skulle ha velat kunna säga att: Alla var där. Men det var en ganska märklig samling av människor och inte särskilt många, så evenemanget fick väl ungefär den uppmärksamhet det förtjänade. Jag gick hem och smälte mina intryck.
Här hemma förbereds för den tid då här, inte längre skall vara hemma, utan där vara hemma och därmed alla ägodelar inte längre kan vara här, utan måste vara där, om vi vill ha dem på samma plats som vi bor.
Och det vill vi.
Nästan hela biblioteket är nu tömt. De vita bokhyllorna gapar tomma och denna tidigare helgedom för bildning är nu en sorglig syn. Som biblioteket i Alexandria efter branden. Men det som skiljer är att våra böcker finns bevarade nere på Shurgard. (Och möjligtvis ett par andra detaljer.)
Det känns betryggande att en del av flytten redan är gjord. Ungefär som att ha ena foten i graven; litet förarbete!