Tekniken komplicerar
Så var jag väl åter utstött från min lilla skrivarlya i gårkväll. Jag kände ju ett trängande behov av att uttrycka mig men Caroline hade med bestämda steg tagit sina svällande böcker och travat in där och stängt dörren. Jag satt ensam och övergiven ute i soffan när jag kom att tänka på min lilla vita dator. Den jag köpte på kredit i somras och ännu inte har betalt!
Jag rotade fram den och satte mig vid köksbordet. Jag har ju varit i ett försvagat tillstånd på senare tid p g a min pågående sjukdom, så jag har inte brytt mig om att uppdatera bussbloggen. Men nu var det dags. Dokument skulle fyllas med struntprat och vrickade idéer och publiceras så att ingen missade något av det!
Jag började skriva och kom igång ganska hyfsat och firade det hela med en burk folköl av finaste sort. När det gått en och en halv timme hade jag ett par texter som fick duga. Jag hade nu åter fått tillgång till biblioteket eftersom Caroline tröttnat på att plugga eller var fullärd eller något sådant.
Jag beslöt att flytta över texterna från den lilla vita datorn till den vanliga maskinen. Hmm, hur gör man det? Få se…den lilla vita använder Internet så att texterna borde vara sparade på Google drive…Jag sökte överallt "men ingenstans fanns Beatrice-Aurore".
Vad jag menar är att jag inte hittade texterna.
Men jag visste på råd; USB-sticka. Tyvärr visade det sig att man måste vara dataingenjör eller i alla fall extremt tursam för att kunna kopiera texterna till denna lilla retsticka. Jag fick ge upp.
Efter en plågsam omstart av datorn visade texterna till slut upp sig på Google drive och jag kunde spara dem på den riktiga datorn. Svetten rann och humöret och det kreativa sinnelaget var borta.
I morse satt jag som brukligt är i mitt soffhörn och manade på Frank att börja äta sina mackor så han kunde komma iväg till skolan. Eftersom Caroline fortfarande var hemma började hon dela ut order.
Jag skulle ut och handla, hette det. Jag skulle köpa ditten och datten. Eftersom jag ändå satt med en s k surfplatta så tog jag mig före att skriva en inköpslista på denna. Det gick fint. Smördeg, ost och prinskorv stod där med en mängd andra saker.
Jag kände mig modern och teknikvänlig. Caroline försvann. Frank försvann.
Jag beslöt mig för att åka och handla redan på morgonen så skulle det vara gjort sedan. Jag tog plattan och tänkte att jag skulle föra över listan till telefonen eller skriva ut den. Plattan sökte och letade efter vår skrivare i nätverket men hittade intet. Skrivaren sökte men kunde inte finna någon inköpslista.
Jag ämnade då skicka den till telefonen. Det fanns en mängd sätt att göra detta, förstod jag. Jag försökte med två olika metoder men ingen av dem lyckades.
Då började det rassla i skrivaren.
- Äntligen, tänkte jag. Men det som kom ut var en fullskriven lapp som gick ut på att: Connection Failed. Irriterad rev jag av ett hörn av pappret och skrev av listan där. Med en riktig penna. Nu kunde jag i alla fall åka och handla.
När jag kom hem överfölls jag av ett obändig begär att lyssna på James Taylor. Jag såg att den lilla vita datorn stod kvar på köksbordet och tänkte käckt:
- Jag sätter igång Spotify på den och skickar ljudet till den lilla radion via blåtand!
Det visade sig väldigt kvickt att datorn inte hade något Spotify vad jag kunde upptäcka. Jag tryckte i alla fall på blåtand på högtalaren men istället för "Carolina in my mind" fick jag höra Torsten Wahlund som läste ur Kanada av Richard Ford. Den dumma lilla högtalaren hade loggat in på telefon som låg långt borta i hallen och börjat spela upp boken jag lyssnar på! Jag fick rusa ut i hallen och trycka på stopp.
Surmulen började jag packa upp smördeg, vita bönor och Prästost under tystnad medan jag tänkte på tekniken och hur den komplicerat min tillvaro. Och tystat James Taylor.