Mörk höst
Jo, här är mörkt, blåsigt och kallt kan jag försäkra eder. Det är nästan som om man skulle få för sig att längta tillbaka till årets sommar. Men även om den var ljusare, var den inte mycket varmare, så det här kanske är bättre. Nu slipper man i alla fall se eländet.
Det händer inte något som är värt att skriva om. Mitt liv är ju annars väldigt innehållsrikt och fyllt av äventyr och upptåg, men just nu släpas jag letargisk fram av tillvaron och tiden. Buss-bloggen har brutit ihop helt. I mitt första inlägg på tre veckor berättar jag om en fantasifigur som heter "Buss Aldrin" och gör vad han vill i trafiken. Han kastar ut passagerare och krockar bilar, allt efter behag. Om jag inte får sparken så kommer jag få sneda blickar och fniss bakom ryggen.
Men vad skall man göra när inspirationen har gått i sin och tristess inte gör sig i krönikeform. Fan, man skulle varit filmmakare i svart-vitt, då skulle man ha haft en brunn att ösa ur just nu. Jag skulle lätt kunna göra sexton nästan händelselösa scener runt Råcksta träsk om ett gäng söndersupna fågelskådare med cancer och tandlossning.
De alltså, inte jag. Mina tänder är det inget fel på.
(Eller faktiskt ilar de i dem ibland. Då tar jag mig en whisky, det ger både lindring och tröst.)
Här planeras en filmvisning i mitten av månaden. Då skall vi visa "La la land" och "Guardians of the galaxy vol 2" och servera vin och snittar i förrummet. Om jag får någon fart på mig så hinner jag skaffa en elektronisk piltavla till dess. Jag har fått ett utrymme reserverat på väggen där tavlan skall sitta.
Annars har det varit litet dålig fart på filmklubben på senaste tiden. Men på torsdag skall Frank och hans kompisar titta på massor av filmer. Jag har bokat bion i 15 timmar den dagen så de skall nog hinna tröttna. Eventuellt skall de titta på en av mina hajfilmer, eftersom temat denna gång är "dåliga filmer".
Pojken har också fyllt år. Då avsade han sig det mesta av uppvaktningen och satt vid sin dator. Som, är man frestad att säga, vanligt. Han fick ett par hörlurar som måste laddas upp eftersom de är sladdlösa. Vi hade redan tre mobiltelefoner, en fast telefon, två surfplattor, två läsplattor, en bärbar dator, en skruvdragare och diverse kameror som måste laddas då och då. Nu finns det en sak till.
Rika familjer kunde anställa ett "laddningshembiträde" som såg till att alla maskiner var på 100% hela tiden. Detta biträde fick ränna runt och plocka upp övergiven elektronik i huset och plugga in kontakter i dem. Man kunde också tänka sig att de vidareutbildade sig till supportbetjänter, med ansvar för all kommunikation i hushållet. Detta skulle ju vara litet finare och de skulle titta ned på laddningshembiträdena och kalla dem "sladdhjon". Kanske skulle man kunna göra en TV-serie om dessa yrkesgrupper "Download Abbey" eller "Herrskap och sladdbarn".
Men här sitter jag och yrar. Ni har säkert bättre saker för er.