Ordning på torpet
Här sitter vi ute på landet och Frank har bestämt att vi skall se Spider Man III. Mitt intresse har ljumnat något och nu sitter jag ute på verandan och överskådar den grönskande idyllen medan flugorna surrar mot fönstret.
Utanför är det uppehåll, det har tom varit sol idag. Jag ser den fyrkantiga busken, som mer såg ut som Barbapappa tidigare idag men Frank och klippte till den och nu…Tja, den ser ut som fyrkantige buskens ovårdade son. Vi skall jobba vidare på det.
Annars har vi färdigställt vardagsrummet och städat bort alla byggtillbehör. Nu ser det tjusigt ut och Caroline har piffat till det med gardiner och detaljer. Finishen är inte alltid helt perfekt men det duger åt de som skall ha det.
Äntligen har vi kunnat använda vår gräsklippare. Visserligen var det fortfarande blött i gräset men den här sommaren verkar det snobbigt att vänta på sex timmar utan regn så vi körde.
Maskinen är fin och den startar på en gång. Jag har även kollat på flaken på pickuperna som parkskötarna inne i Stockholm kör och inte sällan så står det en Klippo Comet där och pryder sin plats. Jag menar; om parkarbetare har den så måste den ju duga till att klippa ”de saligas ängder” här i Flen. Än så länge fungerar den bra. Allt som oroar är att Hondamotorns giriga vrål ännu ekar rätt ned i våra tomma plånböcker och studsar omkring där litet för länge.
Vi har varit en vända till soptippen här idag och kastat massor av användbara saker. Fina bord och fullt fungerande stolar. Men ibland måste ”skiten bort” som C. säger.
Hon har rätt.
Det blir framkomliga promenadstråk i boden och man hittar saker som legat dolda under skräp och man blir jätteglad däröver. Sedan börjar man stapla upp den nyhittade skiten mot väggen och allt börjar om och vandringsvägen blir åter snårig och blockerad.
Det är som ett ”Snickarbodens eviga kretslopp” ; hur mycket du än städar kommer du att snubbla över skit nästa gång du kliver in, för liksom regnskogen snärjer tempel i Kambodja, så hemsöker kaoset alltid denna lada och belamrar den med illasinnade brädstumpar och bortglömda elverktyg.
Ladan är ett ställe som bjuder på många märkligheter och mysterier. Den ligger där lugn och fin och kan få en att tro att man vet precis vad man gör. Men om du är i huset och glatt skruvar och glammar och vänder dig om och skall återta den där skruvmejseln du nyss använde, bara för att färdigställa det du håller på med, så inser du att den är borta.
Den är inte borta på låtsas utan borta för alltid.
Du kan stå där och hålla ut dina armar och säga att längre bort än så här kan jag inte ha lagt den, ity min räckvidd är icke längre. Men hur du än letar så finns den inte där, den är fast i ett limbotillstånd vars skapare har stipulerat att; ”skruvmejseln skall ej stå att finna innan du, i ditt anletes svett, strävat den långa vägen till boden och hämtat en likvärdig mejsel av skruvbenägen typ. Denna mejsel skall dock vara ett beläte och den sanna krysskruvmejseln skall, så snart du inträtt i HUSET strax uppenbara sig, varvid du skall fråga dig; var det verkligen nödvändigt att skicka mig ut på denna resa, bara för att finna att den var helt onödig?”
Anden i boden svarar varje gång: -Jäpp.
Anden i boden har det nog tråkigt när inte jag är här.