Kampen mellan öronen
Här är det måndag och vi har just tittat på ett program om hjärnan och medvetandet och jaget. Aktivitet har mätts i hjärnans vindlingar och resonemang har gjort gällande, att jaget kanske bara är kemiska processer i huvudet.
Det för mina tankar till ett kärt problem: vet det högra örat om det vänstra?
Jag menar, de kan ju inte SE varandra!
Kan det ena höra det andra?
Skvallrar ögonen för öronen om dess kongruens på ömse sidor av skallen eller skulle det högra örat bli helt förbluffat om det blev varse det vänstra?
Kanske finns det ett stereo-ben inne i skallen som förenar de två? Kommunicerar de måhända genom glasögonskalmar?
Skulle en medvetenhet om varandra kanske ge upphov till antagonism mellan våra kära brosklurar och medföra krigföring medelst vaxproppar och ultraljud?
Frågor, frågor men inga svar.
Annars råder Lusens År här på Härjedalsgatan. Frank visade sig ha löss i håret i söndags och medel för dess utrotande köptes på apotek och applicerades vederbörligen. En därför avsedd kam avlägsnade sedan de insomnade små insekterna och deras ännu mindre ägg (som jag som gammal korsordslösare länge känt som gnet, men aldrig sett).
Caroline och jag visade sig inte vara smittade men vi sitter ändå som två åldrade apor och plockar i varandras hårbottnar då och då. Vi har inte hittat något misstänkt ännu men kommit på att man inte RIKTIGT känner en annan människa förrän man har rotat denne djupt nere i skallens hårperforerade hud.
Det är märkligt vad man där kan finna, alldeles utan närvaro av löss. Det slår mig att det fanns en numera övergiven form av kvasivetenskaplig undersökning av skallen som hette Frenologi. Att sitta och klämma varandras skalper kanske är det rätta sättet att lära känna varandras egenskaper?
Alla torde vid detta laget känna till, att Caroline genom ödets nycker råkat vinna pengar, välsignade av en viss Graaf.
(Jag har försökt komma ihåg vad deras hitlåt, Graafsystrarnas, hette eller hur den lät, men misslyckats. Minnena av duon (Magdalena och hennes palindromiska syster Hannah) är mest visuella.)
Nå, var var jag?
Jo, vinstpengar!
Nu tänkte jag att det bästa vore att även jag vann en massa onödiga pengar. Alltså tänkte jag noga efter vad jag kunde göra för att övertala Fru Fortuna att stänka en smula monetär glädje över en man som mig själv.
Svaret blev, som det så ofta blir nu för tiden: Internet. Jag löste frågetävling efter frågetävling på nätet och blev förvånad över hur lätt det var och över hur ofta det frågades efter mina konsumtionsvanor.
Segervisst svarade jag på alla spörsmål och satte mig att vänta på vinsten. Fantastiska saker väntade mig, sades det.
Inget hände.
Inget hände, förrän efter ett par dagar. Då började telefonen ringa med diverse förslag. Alla sade de att jag deltagit i en ”undersökning på nätet”. Där hade jag kryssat i det ena och det andra och borde tycka ungefär så här! Nu skulle de skicka mig en produkt som var så UNDERBAR att jag borde skämmas. Allt jag behövde göra var att betala för den!
Den korta historien är att jag nu prenumererar på Illustrerad Vetenskap och trebladiga rakhyvlar. Visserligen får jag en väderstation i form av en kula och vetskapen om att jag aldrig mer kommer ha ojämn skäggstubb eller hudrodnader, men, men.
Ett samtal kom från våra vänner på Postkodlotteriet. De frågade om jag var jag och om jag bodde där jag bodde och om jag hade postnummer 16266?
Jodå.
Allt stämde. Men när jag informerade om att en viss skånsk människa redan vunnit och att mina ögon just nu bländades av glansen av guldkuvertet från lotteriet självt och att jag inte trodde att just det postnumret skulle vinna nästa vecka IGEN, gav hon sig och sade grattis och lade på.
Jag spelar ibland på tips och annat. Men det är rena turen att jag tror på oturen för jag vinner aldrig och spelar nästan aldrig.